Med Ivan Denisovitjs liv som tröst

I ett samhälle som det svenska där de stora kollektiva erfarenheterna av lidande är få, om ens några, blir lidandet någonting skamligt som gärna omgärdas av tystnad.

Den eller de som faktiskt har något tungt att bära på får göra det i ensamhet. Vårt land är ju så välmående, trots allt. Generationer av barn har fötts och vuxit upp utan att behöva svälta eller vara med om något krig. Så varför skulle någon vilja påminnas om det obehagliga lidandet? Det gör ju bara folk illa berörda. Och skall det ändå visas bör det ske i form av antingen svårtillgänglig finkultur eller empatilös populärkultur där våld blir underhållning med hjälp av spektakulära specialeffekter.

Tidsandan är besatt av individuell framgång och lycka. Det är som om lidandet raderats ut ur det kollektiva minnet helt och hållet och ersatts av en ständigt mer uppblåst förväntan inför framtiden. Men om framtiden vet vi ingenting och av den anledningen kan det vara på sin plats att återvända till historien, för att få perspektiv och det som med ett gammaldags ord kallas visdom.

Utan insikten om lidandet blir livet halvt, antingen för att vi förlorar empatin med andra eller också för att vi blir beroende av att själva ständigt vara lyckliga. Till slut finns det också en trotsig och bakvänd tröst i den insikten; den som inte glömmer all den möda som krävts för att vaska fram ett enda liv glömmer inte heller att det egna livet har ett värde, oavsett hur det gestaltar sig.

Ett effektivt motmedel mot glömskan är – åtminstone för mig – Alexander Solsjenitsyns lilla roman En dag i Ivan Denisovitjs liv.

Romanen handlar om just precis det som titeln ger vid handen: en enda dag i gulagfången Ivan Denisovitjs liv men för läsaren är denna dag på något vis evighetslång. I lägret lever fångarna tätt inpå varandra som myror och de arbetar som myror i kölden, kämpar för att komma över ett extra gram tobak eller mat. Allting i lägret handlar om att överleva. Ingenting handlar om lycka eller njutning. Dag efter dag, år efter år.

Det faktum att människor tillbringade decennier i dessa läger och att många dog där är nästan ofattbart och det manar till ödmjukhet hos den som försöker ta det till sig. Styrkan i Solsjenitsyns berättande ligger inte i någon estetisk skönhet i vanlig bemärkelse utan är vittnesbördets råa och tunga. Solsjenitsyn är inte heller vilket ögonvittne som helst, naturligtvis, utan ett med förmåga till både inlevelse och distans. Ett som inte låter de egna önskningarna ligga mellan verkligheten och det skapande medvetandet.

Man måste som läsare känna förundran inför hans skildring och det han skildrar. Det fanns inte endast människor som upplevde detta, det var även några av dem som återvände för att berätta och i Solsjenitsyns eget fall med en detaljrikedom och en omsorg som visar att han såg det som en verklighet i sin egen rätt, den enda för honom under lång tid.

Ivan Denisovitj får ha sina känslor för sig själv. Hans yttre villkor och hans strategier för att bemästra dem är för Solsjenitsyns berättelse nog. Kölden, hungern, slitet och den skoningslösa atmosfären bland fångarna och mellan fångar och vaktmanskap. Miljöbeskrivningarna är lika torftiga som deras föremål; fängelset, arbetslägret, de snöiga vidderna. Tingen som nämns få men för fångarna livsnödvändiga; verktyg, köksattiraljer, kläder, filtstövlar. Allt det individuella har utplånats från ytan och i den mån det finns kvar så är det i det inre, som hos de varmt troende kristna som varje kväll ber sina böner kurande i kojerna.

Rolig läsning är det väl inte. Däremot en läsning som, precis som det lilla till livets nödtorft som fångarna lyckas skrap ihop, är både tröstande och närande. Hade Solsjenitsyn skrivit om Ivans själsliv i yviga ordalag, lagt sig ut om hans hemlängtan och forna kärleksliv, så skulle han inte kunnat förmedla fångarnas verklighet. Han skulle inte ha lyckats med att skapa den berättelse som bara genoms sin språkdräkt faktiskt klarar av att vara ett vittnesbörd. Nu gör han detta knappt utan att läsaren märker det – förrän han eller hon kommit till slutet av romanen och verkligen har upplevt en dag i Ivan Denisovitjs liv. En dag som för Ivan och miljontals andra var en av tusentals men som för läsaren bara behöver vara en, sammanfattad inom bokpärmar.

Berättelser som dem Solsjenitsyn skrev skänker åt var och en som verkligen tar del av dem ett hopp som är betydligt mer motståndskraftigt än det som framgångssagorna skänker. De påminner om att historien ibland kan slippa ut ur tiden och överleva, tack vare någon envis jävel med ögon att se med och en penna att skriva med. De påminner också om att vad som än händer oss som individer så har det antagligen hänt förut och ändå har livet inte upphört ännu. Slutligen påminner det om vad som jag kanske skulle säga är den största och antagligen enda trösten i människovarandet; ingen av oss behöver ensam bära upp mer än det egna ödet och det är, i sin tur, oavsett hur det ser ut, vårt adelsmärke, som gör oss unika.

Alla glömska uppmanar jag att läsa Solsjenitsyn. För den handfasta prosans skull eller för hans förmåga att göra grå fångtillvaro värd att uppleva i berättelsens form. Fast framför allt som tröst.

Solsjenitsyn, Alexander (1970). En dag i Ivan Denisovitjs liv. Stockholm: Wahlström & Widstrand