Blendad

Samhällets välförtjänta fiender föds tidigt eller sent – Tjänstekvinnans son av August Strindberg

Få svenska författare har ett så envist rykte om sig som rebell och evig upprorsande som August Strindberg, vars dödsår nu ligger ett sekel tillbaka i tiden. I det sena 1800-talet gick han till storms, inte bara mot gamla förlegade klassbarriärer och inpyrda könsroller; också feministerna fick sin släng av sleven, liksom kyrkan, moralisterna, borgarna, välgörenhetsivrarna och… ehmm, de flesta andra som råkade komma i hans väg.

Strindberg har ofta utmålats som ett geni. Men lika ofta har han anklagats för galenskap. Och säkert är det denna klassiska kombination som gjort att han ständigt fått tjänstgöra som en slags galjonsfigur åt manliga intellektuella, ända in i våra dagar.

Intressant nog är den roman som både av Strindberg själv och av andra pekat ut som hans mest självbiografiska, Tjänstekvinnans son, emellertid en ovanligt närgången och inträngande beskrivning av en pojkes och senare ynglings desperata försök att anpassa sig till omvärlden. Visserligen en omvärld han ligger i konflikt med men likväl en han måste och vill tillhöra.

Johan, Strindbergs förmodade alter ego, är redan då han kommer till världen, i en av Stockholms borgarfamiljer på väg neråt på samhällsstegen, ett snällt och känsligt barn, mån om att vara alla till lags. Modern, som gift upp sig med fadern men inte blivit accepterad av dennes släkt, styr hemmet från kulisserna. I förgrunden finns myllret av syskon, barnpigor, husor, grannar, släktingar och bekanta. Men modern – och det är henne pojken längtar efter – är oåtkomlig, fjärran. Trots det relativt lata liv hon framlever verkar hon inte ha mycket tid över för barnen och hon skipar rättvisa – eller orättvisa – genom att skicka fadern på dem, då han kommit hem från sin långa arbetsdag.

För det är inte bara modern som håller sig i bakgrunden. Båda föräldrarna har på varsitt håll sin isolerade domän, den ena mannens och den andra hustruns. Johans far är en typisk borgerlig man och make av den gamla skolan; redbar, inte snar till känsloyttringar men respektfull inför livets allvar. Han slår sina barn då han tror det vara är nyttigt för dem, ägnar sig inte åt pjoskande men i svåra stunder gör han sin plikt som familjens överhuvud, anspråkslöst och utan knot.

Vad Johan lider av mest – främlingsskapet inför fadern eller längtan efter modern – är väl även för honom själv svårt att avgöra. I den värld där alla har sin plats men där tillvaron samtidigt är en evig kamp för att försöka flytta denna plats en liten, liten aning uppåt är det svårt för honom att finna sig till rätta. Han är en enkel kvinnas son och han älskar henne utan gensvar, snart medveten om den vanära som hon åsamkat faderns familj. Samtidigt är han begåvad med ett förfinat intellekt och en utpräglad rättvisekänsla som gör kryperiet för fadern och lärarna i skolan till en pina och plåga. Inom honom finns underlägsenhetskänslan och det upphöjda sida vid sida och han blir en ensam i sin kamp för att förena dem med varandra och sedan med den yttre ordning han måste leva i.

Berättaren Strindberg tillhör inte de psykologiserande eller de som lägger någon större möda på subtil gestaltning av det upplevda. Istället är han frank, alltid rakt på sak och samtidigt full av nyanser, medkänsla som sällan, men inte aldrig, blir sentimental. Därtill finns ofta en bottensats av besk satir. Strindberg kan vara rolig utan att vara rolig. Som verktyg har han framför allt sin skarpa blick som tycks ett med språket. Den undgår ingen, varken lismande tjänstefolk, bigotta religiösa eller sadistiska lärare.

Vad som kan vara särskilt befriande med just Tjänstekvinnans son är romanens vägran av skammen. Johan är avgjort en drömmare, en udda själ som tar somt på större allvar än vad andra tycker att han borde och annat på mindre allvar än vad som vore passande. Han är ett logiskt och samtidigt sensibelt barn som, liksom så många andra sådana barn, blir missförstått och beskyllt för tanklöshet, högfärd och att vara obstinat. Trots det är det till slut omvärlden han angriper, i beskrivningen av den långa och meningslösa anpassning Johan måst ägna den.

Inlevelsen med barnets föreställningar och i hur dessa såras då de krockar med alla vuxenvärldens löjliga sociala konventioner, uppblåsta institutioner och godtyckliga, men ack så rigida, regler är alltid total. Strindberg redogör utan krusiduller. Han skriver ut det han menar. Ändå förblir han mångbottnad, mycket tack vare sin ovilja att förenkla.

Som nutida läsare är det en njutning att stiga in i alla de miljöer, både i stan och på landet, som beskrivs i Tjänstekvinnans son. Just Strindbergs saklighet gör honom till en förnämlig miljöskildrare. Personligen kan jag också en känna en slags sorg över att allt detta nu är borta och förlorat. Ironiskt nog mycket för att det ofta framstår som ett ärligare och genuinare samhälle än dagens.

Med största sannolikhet var det med rätta Strindberg så hårt kritiserade dubbelmoralen, religionen, den sexualfientliga synen på kärleken och de sociala orättvisorna. Idag, nästan hundrafemtio år senare, då alla dessa företeelser upplösts kan vi se resultatet; brist på allvar, brist på helighet och värdighet och istället moralisk inflation, upphävande av det privata och intima.

För jag kan inte låta bli att till viss del omfatta sådana män som Johans far, så som han beskrivs. Tysta och anspråkslösa män som gjorde sin plikt och fruktade döden och gud. Att de sedan slog sina barn halvt fördärvade var säkert något de gjorde av övertygelse, därför att de trodde att man tidigt måste lära att stå ut och böja sig. Det finns ett erkännande av människolivets villkor i en sådan hållning som jag inte kan låta bli att känna djup respekt för. Fast Strindberg givetvis har min sympati.

Om Strindberg fötts i år istället för dött för hundra år sedan hade det säkert varit samhällets nuvarande tillstånd han kommit att uppröras över och såras av. Hans böcker skulle ha handlat om föräldrar som skiljde sig och låg med varandras bekanta i fyllan och villan efter en bättre fest och om skolor där inhyrda konsulter dök upp och med blixtrande smil talade om entreprenöriellt lärande och konsten att lansera sig själv. Han skulle ha utelämnats till arméer av professionella barnvårdare, psykologer, pedagoger och kuratorer och han skulle ha funnit främlingskapet i bemanningsföretagens grottekvarn medan han kämpade för att bli publicerad.

Jag tror att han hade hatat det. Jag tror att alla äkta människor måste hata det samhälle de föds till. Samhället är falskt och ont. Till slut är de ändå till det anpassningen skall ske. Så att böcker kan bli utgivna och lästa. Som kritiserar det.

Strindberg, August (1989). Tjänstekvinnans son. 1-2. Stockholm: Norstedt

One Comment

  1. Nisse
    February 29, 2012

    Samhället en ständig kompromiss som behöver kritiseras och debatteras, det är en förutsättning för dess förändring. Allt ryms inom dess ramar, det onda, det goda, det fula det fina osv. Och allt är ett resultat av kompromissandet.

Leave a Reply


1 + five =