Barndomens plats – Gattet

Viss om att barndomen är en plats som ännu går att besöka tror jag mig veta att den är mycket handfast inredd men att den behärskas av stämningar, så starka att också de nästan går att ta på.

Det är föremålen; veckotidningarna, hängslebyxorna, korsstygnsbonaderna, kaffepannorna.

Så är det känslorna – de som ännu saknar namn; skräcken, förundran, längtan, skammen.

Ibland vill man inte besöka barndomen. Ibland vill man besöka den fast man inte vågar eller står ut. Ytterligare ibland vill man besöka den fast man tror att den inte längre finns. Den är som en sjunken ö eller ett rum man stängt dörren om. Men den finns, den finns alltid kvar, och för den som verkligen vill tränga in i den finns en öppning i Åsa Nelvins lilla bok Gattet – Sånger från barnasinnet, utgiven 1981.

Nelvin har nämligen just den osvikliga känslan för tingen och för stämningarna som krävs. Fast tingen inte är  desamma som då jag växte upp ungefär tjugo år senare (jag har inga minnen av korsetter med hyskor, bröstsocker och Rekord-Magasinet även om jag minns de vita skorna med perforeringar som äldre damer bar, Niveaburkarna och lego) och stämningarna stigande ur en påvrare stadsmiljö än 1980-talets så är konkretionen densamma. I barndomen har allting en lukt, till och med orden som inte uttalas. Varje köksattiralj, varje fysisk skavank hos de vuxna, varje svordom fastnar i synen, i hörseln och i huden.

Just formatet i Gattet som är den prosaliknande diktens, sångens, är som gjort för att låta barndomen ta gestalt. Varje dikt blir till ett eget litet universum med sina egna detaljer och egna dolda inre samband. Beskrivningar av de nära miljöerna – hemmet, staden, bakgården – blandas med drömliknande fantasier, känslor som ännu inte inordnat sig i någon utifrån kommande logik. För i barndomen är allt nära och långt ifrån.

Flickan som står i centrum återvänder till sin tidiga barndoms stad Göteborg och det blir Drömgöteborg. Hon befinner sig i nuet som finns i Skåne och där alla är främlingar fast på ett kletigt konstigt sätt som verkar höra ihop med hur de talar och som är varken helt begripligt eller helt obegripligt. Hon trycker sig mot radion och lyssnar och plötsligt är hon någon annanstans, kanske i Amerika som hon längtar till, därför att ingenting där är sjaskigt eller smutsigt eller fult.

För annars är det mesta sjaskigt, smutsigt och fult. Inte bara skithinken och soptunnorna på gården; de är trots allt bara oskyldiga ting. Det verkligt hotfulla och förnedrande är det som sker mellan människorna. Bara till hälften förståeligt för det mesta.

Men barnet förstår givetvis ändå och kanske på ett djupare sätt därför att det ser för första gången. Galenskapen som förtigs och väcker skam hos familjen,  baktaleriet, missunnsamheten, kontaktlösheten och de förstelnade rollerna som var och en måste förkroppsliga i denna kvinnovärld där barnet lever och där alla fysiologiska behov skall exponeras eftersom människan knappast är mer än en kropp och inte heller skall tro sig vara mer.

Du skall inte tro dig vara någonting mer än en kropp. Det är de vuxnas hämndlystna meddelande i dessa sånger. Sångerna i sig själva är ett bevis på att de har fel. Människan måste visserligen sitta på skithinken på morgonen men en dag kan hon också skriva poesi där till och med denna skithink blir vacker.

Nelvins Gattet är ett nästan outhärdligt men läkande besök i barndomen. En chans att möta det som är utlämnat till skam och vanära och se att det genom orden kan bli vackert – genom att till slut fullt och helt bli verkligt.

Nelvin, Åsa (1981). Gattet: sånger från barnasinnet. Stockholm: Norstedt