Brittisk humor som kräver sin målgrupp – Alan Bennetts Snusk – Två osedliga berättelser

Och osedligt är det, fast på det där underdriftshumoristiska sättet som bara en äkta britt kan driva till sin spets. Visserligen hänfaller alla inblandad till den ena sexuella absurditeten efter den andra men det innebär inte att fotsida nattlinnen plockas av eller att det slutas upp med att bjudas på te vid oväntade besök och utväxlas artigheter. Snarast ingår väl snusket symbios med moralen och resultatet blir ett slags humor som jag misstänker att somliga finner hejdlöst rolig men som jag själv tyvärr inte riktigt tilltalas av.

Inget tvivel råder om att Bennett är en lysande stilist. Han har också en osviklig känsla för timing och de små förskjutningarnas effektverkan. Gång på gång lyckas han med konststycket att klä av den sedesamt påklädda verkligheten bara för att låta läsaren finna att den har heltäckande, alternativt parodiskt fula, underkläder. Ingenting är vad det synes vara och vem det är som egentligen dyker upp i skrattspegeln är svårt att säga – karaktärerna eller läsaren själv.

Om jag inte är så road beror det alltså knappast på brister i Bennetts litterära talang. Snarare ligger väl problemet hos mig själv. Jag har helt enkelt svårt att uppfatta karaktärernas på en gång oskyldiga och vridet snuskiga sexuella eskapader och böjelser som särskilt komiska. För att göra det måste man kanske, kanske bli åtminstone lite chockerad eller i alla fall överraskad. Och för att i sin tur blir det kanske, kanske man måste ha lite av viktoriansk sexualmoral i sig.

Jag tycker mest att det är känslomässigt påvert, på sin höjd ohygieniskt.

Sedan hjälper det inte att den åldrande medelklasskvinnan Mrs Donaldsons sexuella uppvaknande skildras med en medkänsla som hedrar en manlig författare och att familjen Forbes ljugande för varandra bjuder på intrikat förväxlingskomedi. Jag har fel typ av humor. Punkt.

Men för alla er som älskar brittsik humor eller som känner att den komiska potentialen hos människans mest basala kroppsliga behov är stor rekommenderar jag Snusk med varm hand. Övriga – däribland jag själv – får uppsöka andra, sublimare källor till skratt och förströelse.

Bennett, Alan (2011). Snusk: två osedliga berättelser. Stockholm: Ordfront