Efter historien – Siegfried Lenz uppsöker ungdomen på nytt

Det sägs ibland att medan en människas ansikte och kropp förändras med åldern så förblir hennes röst ofta densamma, eller nästan densamma livet ut.

Det är då den hörbara rösten som avses, den som kommer då människan talar med struphuvudet, stämbanden och tungan. Den inre rösten, den som ingen annan kan ta del av utom då den skrivs ner, förändras däremot ofta eller kanske alltid av tiden.

Äldre författare förlorar ofta den expressivitet de ägde i ungdomen. De blir lågmäldare, mer eftertänksamma, mindre benägna att försöka uttrycka det slutgiltiga eller yttersta.

Man kan säga att deras ambitionsnivå sänks. Å andra sidan har de haft längre tid på sig att lära sig hantverket, de vet mer om världen och sig själva och att inse att det slutgiltiga och yttersta aldrig helt kommer att låtsa sig uttryckas är också en form av självkännedom.

Men framför allt har de lärt sig vad sorg är. Inte barndomens på en gång plötsliga och förstelnade sorg som är som ett sår uppslitet i bröstkorgen utan den sorg som kommer långsamt, som sipprar fram och som går att sörja.

Om kreativiteten måsta användas till att ge utlopp åt och neutralisera det outhärdliga i unga år riskerar den att brinna ut med sin utövare men en författare eller konstnär vars kreativitet kunnat tas i bruk gradvis kan ofta hålla samma kvalitet eller till och med bli bättre långt upp i ålderdomen.

Siegfried Lenz är just en sådan författare. Lika förtrogen med det lilla som det stora formatet. Stilistiskt i fullständig besittning av sin egen text. Med en exakt känsla för hur känslor konstrueras av händelser, beskrivningar och dialog. Och sorgen, den finns där. Den fanns redan i Förhistorien från 1982. Nu, i En tyst minut som utkom nyligen på svenska, har den bara hunnit bli ännu äldre, ännu mer finstämd, ännu mer modest och precis i sitt uttryck.

En tyst minut är en liten roman om sorg. Om sorg som förlust av det som är vackert, av drömmar, skönhet och kärlek. Den är också en vemodig och vänlig tillbakablick på ungdomen med dess naivitet och förhoppningar.

Under en minnesceremoni för en omtyckt engelsklärarinna, Stella, tänker den unge gymnasisten Christian tillbaka på den sommar han just tillbringade med henne och på deras kärlek som för hans del var den första stora. De har legat på stranden, simmat, gjort utflykter och de har deltagit i en strandfest för turister och ortsbefolkning. Hon har låtit honom ta del av sin vuxna smak för engelskspråkig litteratur. Han har fått se hur hon bor med sin far som varit krigsfånge i England för länge sedan och han har sett fotot av en man på hennes skrivbord som fått honom att förstå att han inte är den förste.

Hon, å sin sida, har fått lära känna havet där hans far, stenfiskaren, har sin utkomst och hon har med hans hjälp fått upptäcka den ödsliga och vackra Fågelön.

Havet är inte bara det element där de finner varandra och där deras historia till stora delar utspelar sig. Det blir till slut också det element som tar henne ifrån honom, för alltid.

Hon har låtit honom få en försmak av det ljuva som livet kan innehålla, av kärlek och sinnlighet och de hemligheter som verklig intimitet alltid innebär, inte bara inför omgivningen. Hennes död är försmaken av den sorg som förlusterna av allt detta kommer att innebära.

Vad den äldre författaren vet och vad han låter sin unge romanfigur Christian ana är nämligen att ingenting någonsin blir vårt helt och hållet. Att också sommaren och förälskelsen,om vi fått lyckan att uppleva dem, en dag tas ifrån oss och att det är villkoret.

Lärarinnan Stella har aldrig helt varit Christians. För att hon skulle kunna bli det var avståndet i ålder och ställning för stort. Men i döden utplånas detta världsliga avstånd och ersätts av ett annat, mer slutgiltigt. Allt som finns kvar är minnena. Och fotot av den älskade som Christian försöker ta med sig efter ceremonin men måste lämna ifrån sig.

En tyst minut är en äldre författares ömsinta berättande för sin unge romanfigur om det han vet: att livet kan vara vackert, att det går att älska ibland och att det en dag är dags att mista det. I en tyst minut som även den tar slut och är förbi.

Lenz, Siegfried (2010). En tyst minut. 1. uppl. Malmö: Thorén & Lindskog