Ett liv, en generation – Smålands mörker av Henrik Bromander

Serier är en konstform jag ofta tänkt att jag skulle vilja bekanta mig närmare med.

Det är bara det att det tenderar att aldrig bli av riktigt. Trots att bilder och berättande var för sig betyder mycket för mig så är det nämligen som om kombinationen av dem inger mig en känsla av att vara utestängd, ungefär som poesin och det lästa dramat länge gjorde.

Jag är helt enkelt så fast i mina egna läsvanor att det krävs att jag få en present för att jag skall bryta dem och nu fick jag det, plötsligt, av en vän som tyckte att jag borde läsa Henrik Bromanders serieroman Smålands mörker.

Smålands mörker visar sig vara en skildring av en kille av min egen generation, Erik. Av hans uppväxt, ungdomstid och vuxendom, fram tills idag. En ovanligt utförlig skildring dessutom, från 1987 till 2011.

Bromanders teckningsstil är naiv, enkel och ganska ful, som en blandning mellan barnteckningar och socialrealism ungefär. Figurerna verkar inte ha några skelett om håller ihop dem ordentligt och deras ansiktsuttryck är inte särskilt precisa. Inte heller har Bromander brytt sig mycket om att göra miljöer och mode tidstypiska. Jag är född 1981 och minns mycket väl de årtal som tecknas i Smålands mörker, ändå höjer jag knappast på ögonbrynen av igenkänning, fast det någon gång står Aqua limone lite slarvigt på en t-tröja.

Men Bromander visar sig i gengäld ha känsla för tiden på ett helt annat och mindre väntat sätt, som växer nästan omärkligt under berättandets gång. Tegelstenstjock är Smålands mörker nämligen framför allt en uttömmande betraktelse över en en generations öde. Vi som föddes i slutet av folkhemmets storhetstid, växte upp under dess förfall och så sakta började åldras samtidigt som hela bygget till slut krackelerade också i grunden.

Erik har ingen likhet med den nidbild som ofta målas upp av åttiotalisten som en bortskämd, bekväm, individualistisk och framgångsrik person. Han växer upp med en bitter och utarbetad mor och en far som blir mer och mer alkoholiserad och psykiskt labil efter föräldrarnas separation. Nässjö är ingen stimulerande plats precis och Erik kompenserar genom att läsa, utveckla ett med tiden destruktivitet intresse för politik och teckna serier.

Skolans mobbningskultur, farfadern – som är den ende någorlunda närvarande vuxne i Eriks värld – med alla berättelser om facklig kamp och sociala orättvisor i ett äldre industri- och bondesamhälle och det faktum att en lite inbunden och intellektuell kille knappast passar särskilt bra in i den ganska homogena arbetarortens kultur bidrar till att det är just fascismen som blir Eriks ideologi.

Själv upptäcker han att han är bög men det är inte sexuell läggning eller ras som betyder något för Erik. Det är den starkes rätt, som skall lyfta honom över denna sörja av tristess och känslomässig fattigdom som han upplever och som är lätt att känna igen om man bott på en mindre ort. I den analysen kan man ge honom vissa poänger. Erik är helt enkelt tillräckligt mentalt välutrustad för att inte passa in där, tyvärr är han inte tillräckligt socialt välutrustad för att finna några konstruktiva utvägar från sin belägenhet.

Den politiska förvirringen tillsammans med den vakuumaktiga situationen efter studenten leder Erik in på vägar som kommer att föra honom ända ut tills samhällets och psykets utkanter. Mycket av det som händer honom är snudd på osannolikt. Ändå är de mekanismer som utlöser händelserna ofta på kornet skildrade. Förnedringens om dagens arbetsmarknad innebär för de som saknar sociala och ekonomiska förutsättningar att utbilda sig eller uppfylla de krav som ett mer kvalificerat arbete ställer. De nyliberala affirmationerna som bara är till för att ge en glättig förpackning åt denna förnedring. Myndigheternas hopplösa kvarn som mal ner det sista av självrespekten. Och ett samhälle som visar sig vara näst intill omöjligt att bli en del av om man en gång blivit utanför eftersom det inte styrs av en privilegierad minoritet utan av en privilegierad majoritet, en medelklass helt impregnerad i föreställningen att allt är rättvist och att de har vad de har för att de förtjänat det.

Smålands mörker blir med sina hundratals sidor teckningar och pratbubblor i sig själv ett slags monument över denna hopplösa logik; monotonin och oföränderligheten som finns inbyggd i den och som hämtar sin näring ur det faktum att livsöden som Eriks normalt aldrig blir synliga därför att de kan bortförklaras som individuella misslyckanden.

Bromander har en nästan instinktsbetonad känsla för vilka krafter i vårt samhälle av idag som får främlingsfientlighet och fascistiska tankar att blomma. Han försöker sig inte på några amatörpsykologiska förklaringar; Erik förblir romanen igenom egendomligt personlighetslös, ofta irriterar jag mig på bristen på trovärdig och sammanhängande karaktärsteckning. Men mot slutet förstår jag att det inte är om Erik Bromander vill berätta utan om det som formar alla de strömningar och problem som får samsas i honom och gör honom så splittrad, så alienerad och så meningslös för sig sig själv och sin omgivning.

Det biografiska formatet kan rentav ses som en täckmantel för ett slags masskildring. Eriks egna serier ur fanzinet Ansikte som finns insprängda här och där i ramberättelsen och som handlar om Eriks eget liv som han omgestaltar det är ingenting annat än skrattspeglar åt den verklighet som Bromander så detaljerat och splittrat tecknat och givit röst; möjliga versioner av Eriks drömmar, upplevelser och farhågor.

Jag läser ut Smålands mörker befriad från den inledande irritationen över brist på igenkänning i bilderna, psykologisk trovärdighet i karaktärerna och logik i händelseförloppet och därtill från mitt främlingsskap inför serien som form.

Eriks knappt trettio år har innehållit mer än vad nittio år brukar göra för de flesta men just därför är det bra. Eriks liv är tre liv och fler än det. Hans liv är en gestaltning av många möjliga under en era, i ett samhälle, som vårt; en hel generations förlorade liv som det så sällan fått namn och ansikte, fram tills nu.