Rummet med fotografierna

Så länge jag kan minnas har tanken på hur otroligt många människor som har levat och lever på jorden haft en särskild dragningskraft på mig.

Det har inte haft med historieintresse att göra – även om jag faktiskt är intresserad av historia, av andra skäl. Inte heller har det varit fråga om något särskilt engagemang för befolkningssituationen i världen.

Vad som hållit mig fängslad är istället en rent kroppslig upplevelse. En ibland skrämmande, ibland tröstande insikt om att mitt lilla liv, som det gestaltas i min kropp, är ett av miljarder möjliga. Att det som hänt mig, händer mig och kommer att hända mig aldrig någonsin kommer att hända någon annan och att det inte heller har hänt någon annan. Detta gäller inte bara mig. Det gäller även alla dessa andra som inte är jag, som har sina liv.

Naturligtvis är det en banal insikt. De flesta insikter som betyder någonting är i själva verket banala. Varje vuxen person vet mycket väl om att den är unik och att andra levande varelser på samma sätt är unika. Ändå är det en annan sak att faktiskt förnimma det. Att drabbas av den här helt närvarande känslan av liv som sipprar ner genom verkligheten och kräver att få bli förkroppsligat, att få bli levt, ta gestalt, inte bara på ett sätt, en gång, utan gång på gång på gång på gång på gång på gång på gång.

Det är ett liv som som aldrig mer kan bli helt igen i samma form, om det en gång har krossats, som aldrig kan uppstå om det en gång har dött, och som inte går att helt och hållet skydda; som i vår verklighet alltid befinner sig under hot, i fara. Samtidigt är det ett liv som fortsätter. Det är outtröttligt i sitt sökande efter förkroppsligande – och oändligt tålmodigt, tåligt.

För även om det alltid finns nya kroppar, nya liv som kan levas, så kommer ingenting någonsin att upprepas och det är för mig ett tecken på att ingenting heller får ligga osörjt; att nåden att finnas till på samma gång är nåden att få finnas till som bara sig själv, och få gå under så, utan att kunna bli upprepad igen, som något annat.

I litteraturen speglas det här förloppet så som vi människor upplever det. Det är i litteraturen vi kanske till vardags lättast kan närma oss det. För mig blir det till exempel sällan mer närvarande än då jag just slagit igen en riktigt god episk roman, som Hundra år av ensamhet eller Blecktrumman eller Halvbroren. Författaren har lyckats fånga in känslan av livet som tränger sig fram genom människornas och djurens kroppar och genom resten av naturen. Han har lyckats få det att tränga fram genom berättelsen och det kan uppfylla åtminstone mig med en intensivt stegrad livskänsla, nästan ett rus.

Men det är inte bara litteraturen som kan bli ett möte med den här känslan. Bilderna, fotografierna, tingen bär, de med, vittnesbörd om livet som oupphörligen tar ny och förändrad gestalt. Tidigare i vår fick jag mer eller mindre av en slump intensivt uppleva det då jag besökte en vän i Landskrona och gick på Landskrona fästning.

Det var en kall, ganska blåsig dag av den sorten som ofta är i mars-april, då det mesta går i de bleka grå- och jordfärgskalorna. Till och med själva citadellet var djupt laxrosa och borggården karg och matt som ett månlandskap. Desto grällare var väl den konstutställningen vi var där för att se och som man uppfört i de olika byggnaderna. Hela det vanliga utbudet av katter som solar sig i gräset, havsstränder, aktstudier av kvinnliga modeller, stilleben med frukter, pittoreska småstadsvyer.

Men i bortersta huset fanns en helt annan utställning, som fångade vår uppmärksamhet; en historisk, med bl.a. föremål och bilder från fängelset som varit inhyst i fästningen ända fram på nittonhundratalet.

En av de kalkade väggarna var täckt av porträttfotografier av manliga fångar. Innanför fanns ett minimalt men helt litet likaledes kalkat rum fyllt av samma slag porträtt av kvinnorna, vissa bara med ett foto taget framifrån, andra med två, varav det andra i profil.

På alla bilderna av kvinnorna fanns också deras namn utskrivna. Vanliga namn som Anna Svensson, Karin Larsson. Männens namn var däremot ibland utelämnade, om jag minns rätt, och först trodde jag att de alla hette som fotografen – von Düben, en släkt som är släkt med min egen, vad jag vet och som jag sett flera porträttmålningar av personer ur på vår släktgård i Skåne, då i olja och storformat.

Det var de här bilderna – eller rättare sagt människorna på bilderna – som fångade mig. Särskilt de i det lilla rummet. Dessa oftast unga kvinnor, en del inte mer än flickor, illa klädda i blusar, koftor och sjaviga klänningar och med håren på de äldsta bilderna uppsatta och på de yngre kortklippta, ibland försedda med en liten hatt eller mössa ovanpå eller nedtryckt över.

Alla dessa små detaljer som uttrycker en människas vara just nu, just då och som berättar något om henne. Händer som knäpps ångestfyllt eller disciplinerat i knäet, en hårnål på väg att halka ur knuten, en mungipa som rycks uppåt i en undertryckt snyftning eller i ett försök att framkalla ett trotsigt leende. Ögon som är blanka, knappar som inte är det eller som saknas och låter kragen gå upp i halslinningen.

Jag ser framför mig hur de nyanlända måste ha stått på led i väntan på fotografen, sparkat varandra på smalbenen, kivats, någon har gråtit och någon annan har fräst att det inte blir bättre för att man lipar – det har det aldrig någonsin blivit.

Kvinnor och flickor med klädbylten eller kappsäckar. De flesta prostituerade, någon kanske redan hemligen gravid. Var och en med sin egen historia som gör att hon hamnat här; föräldrar som försvunnit eller inte haft råd att ta hand om henne, män som slagits och varit fulla, egna fyllor, andra människors blickar som uttrycker förakt, för kvinnor som är fulla, som är tillsammans med män utan att vara gifta, som föder oäkta barn och som inte har råd med fina kläder.

Så är det dags att gå in bakom skynket. Fotografen som står där bakom sin kamera på stativ och utdelar order. Nacken skall sättas mot metallställningen – den är kall. Halsen som skall vara rak. Händerna som skall hållas i knäet. Fotografiet skall vara prydligt så att man kan identifiera fången. Så att hon säkert är igenkännbar där på bilden, som den förbrytare man ju kan se att hon är, smutsig och tilltufsad.

Ändå har de flesta kvinnorna försökt göra sig lite fina för kortet. Utom några som skiter i det, som på ren trots låter luggen hänga och ser in i kameran som vore den essensen av alla mäns blickar som följt henne genom hennes korta liv.

Dessa kvinnor – och även männen på väggen utanför rummet där jag inte kunde låta bli att stå länge – har levat en gång, precis som jag lever nu. De kommer aldrig mer att leva. Inte heller jag kommer att göra det då jag är borta, vad som än händer mig.

Jag måste säga att jag tycker att det är en stor tröst att den insikten ibland drabbar mig och att den känns lika omvälvande varje gång, hur banal den än månde vara. Allt liv skall levas men aldrig upprepas, oavsett, oavsett oavsett. Varje levande varelse innebär i slutänden en total förlust.

Det är också, till slut, en stor tröst att dessa fotografier, som tagits för att identifiera fången, för mig, besökaren från en annan tid, bara kan identifiera människan.

Hon som sitter där och ser på mig och som jag önskar att jag på något vis kunde nå genom tiden. Blicken hon ger mig är fortfarande lika levande som den var då. Det är bara orden bakom den som inte är hörbara längre. En verklighet som hon kunde beskrivit och som jag och ingen annan kommer att någonsin få veta något om. Den är över och kommer aldrig mer att upprepas.

Titelbilden föreställer Landskrona fästning och är tagen av mig.

Grass, Günter (1961). Blecktrumman: roman. Stockholm: Bonnier

García Márquez, Gabriel (1980). Hundra år av ensamhet. [Ny utg.] Stockholm: Wahlström & Widstrand

Christensen, Lars Saabye (2001). Halvbroren: roman. Oslo: Cappelen