Cirklar, knutar…

”She wants him to want her

He wants her to want him

To get him to want her

she pretends she wants him

To get her to want him

he pretends he wants her

Jack wants                               Jill wants

Jill’s want of Jack                  Jack’s want of Jill

so                                                         so

Jack tells Jill                                                Jill tells Jack

Jack wants Jill                                           Jill wants Jack

a perfect contract”

Dikten är hämtad från den skotska psykiatrikern R.D. Laings lilla bok Knots – Knutar. En bok som genom språket söker gestalta all den rundgång, de cirkelresonemang och de knutar som uppstår i ett förhållande präglat av ömsesidig brist.

Alla som någon gång har varit i ett sådant förhållande känner den infernaliska logiken; ju längre man kommer ifrån varandra desto mer intrasslad blir man. Till slut vet man inte längre vem som är man själv och vem som är partnern, vems röst som talar genom vems mun och vilka behov som tillhör vem. Det är en enda härva av lögner, krav, förfelade hänsyn, anklagelser och misstro och man är ensam – är det något man är så är det det.

Logiken är ett slags tortyrredskap; man har inte och därför vill man ha och så söker man det men där finns bara en annan människa, som också vill ha, och som precis som man själv därför inte vågar ge, inte har något att ge, mer än ha-begäret. Och hur skall man lita på att man verkligen kan få någonting av det där man vill ha egentligen, om man är den som ger först? Hur skall man veta att det man ger först verkligen är någonting, då det är så tomt inuti, på allt utom denna längtan att få liv, att bli älskad och upptäcka sig själv i den kärleken som ännu bara är ett ord?

Ja, jag skulle kunna fylla på med den sortens ångestfyllda frågor flera stycken till men det gör Laing bättre. Knots är på en gång lika kristallklar och lika labyrintisk som den kärleksrelation mellan Jack och Jill som den vill ge röst. Jack och Jill som är spegelbilder av varandra och ändå inte förmår spegla varandra – inte förmår se att de gör det, hela tiden och att det är det som är problemet.

Till och med rent visuellt har Laing åskådliggjort dynamiken. Många av dikterna är just cirkelformade, staplade på varandra, uppbrutna och sammanfogade till kolumner eller ekvationsliknande konstruktioner där summan alltid blir densamma på båda sidor, oavsett hur man räknar.

För det är vad problemet är i botten naturligtvis; man är ingen och man vill fyllas av någon och då två vill det blir man ingen som fylls av ingen, brist som fylls av brist och på båda sidor om likamedtecknet finns egentligen bara samma siffra. Ett plus ett blir inte två utan noll. Man måste vara varsin etta för att bli två men hur skall man våga det? Att vara sig själv, en enda, är att vara ensam och det är man ju redan, förfärande ensam, från början, alltid och för evigt och utan kunskap om något annat, mer än fastklamrandet och hungern.

Fast Laings formuleringar är så träffsäkra i all sin cykliska upprepning så finns det nämligen en svårinringad punkt mitt i dem, ett slags stormens öga; denna tvåsamhet som förutsätter ensamhet och som först då upphör att vara ensamhet.

Knots kan läsas som en tänkebok eller som en diktsamling eller som en samling av filosofiska utsagor om kärleksbristens natur. Den frilägger de innersta motiven och önskningarna obarmhärtigt och klär av till och med språket inpå bara skinnet men just därför är den en vacker bok, en bok som gör allting genomskinligt och klart.

Laing må framstå som stundom flummig och alltför experimentell i sina metoder som (anti)psykiater men som poet och betraktare av de djupaste relationerna är han i besittning av en blick som glas – eller is. Och samtidigt meditativ med sin ständiga upprepningar, sina allt djupare labyrinter ner i tvåsamhetens ensamhet.

Laing, R. D. Knots.. London:

Tipstack till Kalle Andersson.