Dockor och kvinnor

För länge sedan, på den tiden då kvinnor fortfarande var beroende av män för att få sitt uppehälle, var skammen någonting utifrån kommande; en uttalad social norm om kyskhet, måttfullhet och blygsam normalitet.

Så är det inte idag. D.v.s. den yttre normen verkar inte längre med samma obönhörliga konsekvens. Kvinnor har blivit självförsörjande och självbestämmande. Skammen, den har flyttat in i kroppen istället, där den ligger inkapslad i lagren av självbedrägerier om lust och spänning och styrka.

För utan att hänfalla åt någon livmodersfeminism vill jag påstå att få identiteter befinner sig under ett sådant hot i dagens samhälle som den moderliga, födande och livgivande.

Det är porren, den sexuella objektifieringen av kvinnokroppen och kravet på dubbelarbete som idag står för en stor del av det kvinnohat som sprids och vidmakthålls och typiskt nog innehåller t.o.m. schablonbilden av den självständigaste av alla kvinnor, den fria konstnären, en mörk spegling av gammal unken dubbelmoral.

Visserligen skall en kvinna njuta av sex och själv fatta sina beslut vad det gäller relationer men i den friheten ligger ett mycket effektivt instrument för självbestraffning dolt, som det sällan talas om.

En kvinna som njuter av sex och är självständig får samtidigt finna sig i att vara en schablon, ett objekt, och hon måste offra sin längtan efter ömhet, respekt och kanske också moderskap.

Bilden av den sexuellt utlevande och obundna kvinnan blir heller aldrig, som bilden av den motsvarande mannen, fri från smuts. För det är som om kvinnan inte riktigt kan lösgöra sig från just bilden av henne, från blicken som skapar den. Hon blir inte en person som själv styrs av sina begär inifrån, utan hennes begär blir utifrån formade av bilden av någon som henne; en sådan kvinna.

Och hon måste gå med på det: tar hon för sig, sexuellt och i livet i övrigt, måste hon spela på traditionellt manliga villkor och ingå i den manliga fantasin om någon som hon. Hon är aldrig bara sig själv nog, alltid i någons blick, alltid ett objekt, och ju mer hon försöker knulla och supa och slå sig ur den rollen, desto mer fast blir hon i den. Det är den nutida kvinnans rävsax. Hora-modonnadikotomin är inte död. Det har bara blivit möjligt att välja vilken av de två nidbilderna man föredrar att likna. Och då man väl gjort sitt val får man snällt gilla läget.

I svensk samtidslitteratur är Christine Falkenland en av mina mer nyupptäckta favoriter. Med Trasdockan har hon skrivit en roman som skildrar just hur den moderna positionen som en frigjord, sexuellt utlevande kvinna också fungerar som en infernalisk självbestraffningsmaskin.

Huvudpersonen Ylva har aldrig kunnat inordna sig i några normer. På den lilla orten hon kommer ifrån sticker hon ut som egensinnig och obegriplig och i sitt förnekande av den skamliga ensamheten drivs hon mot ett allt större objektifierande av sig själv, en allt större skamlöshet. Man kan säga att hon växer ihop med den bild av den sexuellt utlevande och destruktiva kvinnan som står tills buds då man inte uppfyller de normalitetskrav som samhället ställer.

Då Ylva i vuxen ålder återvänder till hemtrakterna genom att hyra rättarbostaden på herrgård där hon en gång växte upp blir hennes självhat maskerat till poserande koketteri fullständigt kompulsivt. Bland dessa människor, för vilka hon alltid varit en främling, kan hon nu bli något de känner igen; bilden av ett riktigt sexuellt kvinnomonster, en kvinnlig poet på deken.

Resan mot ond bråd död och ett fascinerat men i grunden likgiltigt minne hos medmänniskorna kan börja och den går tämligen rakt. Falkenland brukar våga sig på lite fler kringelikrokar, stopp och gåtfulla tempoväxlingar men den här gången har hon bara mål i sikte, från första sidan. På det viset är Trasdockan en av hennes tristare och mindre komplexa romaner. Smärtan över att aldrig ha fått bli till som riktig människa, att aldrig ha fått bli sedd och förstådd på sina egna premisser, strös ut lite här och där, men bara ytligt i språket, den går aldrig riktigt ner i textens djupstruktur. Inte heller får den lyfta orden och ge dem den nästan filosofiska klarhet som annars kännetecknar Falkenlands prosa då den är som bäst.

Slutligen blir romanen ett offer för sitt eget tema. Ylva blir inte en levande kvinna utan en schablonbild som ser ut lidande och längtande, ett objekt som härmar subjekt, eller – om man vill – en trasdocka, som aldrig varit människa.

Falkenland, Christine (2006). Trasdockan. Stockholm: Wahlström & Widstrand