Kommen som jag själv är från en kristen miljö har jag aldrig förlorat den känslan av att det är något särskilt och liksom extra stabilt med det bibliska, religiösa språket.
Det beror inte på att jag gillar det, alltid. Tvärt om ogillar jag det ganska ofta. Då det står ivägen för ett annat språk, mer genomsläppligt och mänskligt.
Bibelns och kristenhetens språk med sina tunga symboler – fiskar och senapskorn och blod – är ett fundament eller en sockel av massiv sten, marmor eller något sådant. Ändå finns det fortfarande författare som förmår bygga vidare på det, luftigare konstruktioner. En sådan är Else-Britt Kjellqvist med sin lilla konstruktion med den typiska titeln Ordet.
Kjellqvist använder det bibliska, kristna symbolspråket fullt ut. Vissa av dikterna anspelar direkt på bibeltexter, andra är mycket lika böner. Man skulle nästan kunna se dem som fria kompositioner utifrån kristenhetens litteraturskatt. Men också havet, vattnet, är viktiga teman i dikterna. Vattnet som både fara, skydd, rening och frihet.
Ibland förenar Kjellqvist det religiösa arvet helt och fullt med poesin, nere på satsnivå, som då hon i den lilla korta dikten Till Per Mases skriver ”Återvänder om kvällarna / till poesin /som leder från dödshålet / till vatten / där jag finner ro.” Psaltarpsalmens vila möter här den moderna poetens vilande i sin egen skapelse dikten.
Att Kjellqvists byggnad inte blir för solid har kanske att göra med att det bibliska språket passar hennes eget språk så att de båda smälter ihop till en konstruktion. Alltså ingen sockel med spröda tinnar och torn utan en ganska balanserad byggnad som visserligen har den där stadigheten som jag förknippar med religiös litteratur men som inte förlorar fantasin och lättheten i språket helt för det.
Men här handlar det om det grundläggande existentiella i gudsmötet; om ögon, ansikte, vatten, ljus och nåd.
Det blir vackert men det blir bön. Och det är väl det som är meningen, antar jag.
Kjellqvist, Else-Britt (2012). Ordet. Helsingborg: Gaudete