Skönheten ligger i den osentimentale betraktarens öga

Bild och ord – nu skrev jag det i fel ordning. Eller rätt. Hur man nu ser det.

De första upplevelserna en människa får av böcker är i vår del av världen som regel präglade av bilder. Pekböcker, bilderböcker, sedan illustrerade klassiker etc. Först i tonårens serier av flick- och pojkböcker, äventyrsböcker, deckare och romantik försvinner bilderna helt och hållet och sidorna fylls av text uppifrån och ner.

Det är synd. Bilden och ordet hör inom oss samman. Att läsa och att vara en god läsare hänger ihop med förmågan att genom språket visualisera. Den som inte erövrar den förmågan kommer förmodligen aldrig att helt och fullt kunna njuta av läsupplevelser. I samma stund som texten direkt omvandlas till rörelser, färger, former, minnen inne i huvudet är den inte längre död – då lever den.

Men t.o.m. för den som till fullo behärskar läsandets konst och njutning är det en särskild upplevelse med en fungerande helhet av bild och ord. Som den i Wolf Erlbruchs bok Anden, Döden och Tulpanen; en bilderbok med små textsnuttar, riktade till såväl barn som vuxna.

Döden är inget enkelt tema att handskas med för författare (eller någon annan heller). Främst kanske för att ingen egentligen vet någonting om den. Men kanske just därför verkar det som om barnboksförfattare och bildkonstnärer tillsammans med poeter är bättre på det än prosaförfattare som vänder sig till en vuxen publik. Barnets förundran inför livet och bildspråkets inneboende kraft vad det gäller att hantera symboler är säkert starkt bidragande orsaker.

Anden, Döden och Tulpanen är ett lysande exempel. Erlbruch matta, milda teckningar som har något skolplanschliknande över sig bagatelliserar inte vår rädsla och sorg inför livets ändlighet; Anden är rank och nyfiken och från början inte alls redo att dö och Döden har visserligen rutig rökrock och tulpan bakom ryggen men likväl en dödskalle till huvud.

– ”Vem är du – och varför smyger du omkring bakom mig?” undrar Anden oroligt. Men Döden har inte kommit för att hämta honom genast, han har ingen brådska, tvärt om har han redan väntat länge, fast utan att ge sig till känna.

Erlbruch bildspråk är minimalistiskt utan att bli det minsta ogästvänligt. Vänligt är kanske just ordet jag letar efter och det är också det ord som beskriver Döden som figur. För det här är en bok om Döden som går vid vår sida hela livet (befinner sig inom oss, utom oss, skulle den rakt igenom vuxne nog säga det) men som en dag faktiskt börjar komma närmare. Och då är det dags för bekantskap. Inte av det våldsammare slaget utan det tålmodiga. Det som får ta den tid det tar, en vinter eller så.

Det hade kunnat bli en bitterljuv historia men det blir det inte. Även om det är den stillsamma döden detta handlar om; den som kommer till människor och djur då de blivit gamla och trötta. Erlbruch har nämligen en lågmäld humor och vinglar inte över kanten till att vilja säga för mycket.

Så är det över och det har gått omärkligt och stillsamt. Vackert men inte påfallande.

Även de mest vuxna människor behöver bilder och symboler för att närma till det som ingen vet något om, som faktiskt är ett helt vardagligt mysterium för oss. Döden som livet upphörande är inte en föreställning som räcker för att göra oss mänskliga. Det är något alltför abstrakt att vi inte kommer att finnas. Anden, Döden och Tulpanen är i all sin enkelhet en påminnelse om det.

Bli barn på nytt och tänk på döden. Genom Erlbruch underbart vackra bilder.

Erlbruch, Wolf (2012). Anden, döden och tulpanen. 1. uppl. Lund: Lindskog

Tack till Kalle Andersson.