En berättelse om kärlek och mörker – Annan titel saknas

Den storslagna episka romanen var min första kärlek inom litteraturen och fortfarande kan jag känna hur det där lässuget, som inte går att hejda, griper tag i mig då jag för ovanlighetens skulle får tag i en riktigt kvalitativ tegelsten.

För ovanlighetens skull skriver jag därför att de storslagna episka romanerna är förhållandevis sällsynta. Åtminstone numera och åtminstone de som är värda sin möda. Det är som om just den här typen av berättande i västvärlden nådde sin kulmen någon gång under decennierna efter andra världskriget och sedan ebbade utgivningen av dem ut – men det kan vara bara ett intryck jag fått.

Hur som helst; Amos Oz En berättelse om kärlek och mörker från 2002 är ett exempel på en ganska nutida storslagen episk roman som från pärm till pärm inte släpper greppet om mig ens för en enda sida. Till stor del för att Oz är en sant god berättare. Han kan konsten att hoppa framåt och bakåt i tiden utan att det blir rörigt. Han kan växla tempo utan att det blir ryckigt. Han klarar av att ge ett stort persongalleri liv och att få de många små berättelserna att bilda ett helt.

Men han har också verkligen något att berätta; inte bara på det personliga planet, där han visserligen är varm, djup, finstämd, fylld av ödmjukhet inför sina gestalter som alla är hans förfäder, hans familjemedlemmar, vänner och älskarinnor,, utan också på det stora, historiska planet då han inifrån skildrar staten Israels tillblivelse och slutet på judarnas diaspora.

Ämnet är laddat. Men Oz klarar av att se på sin tidiga ungdoms patriotism med överseende humor och sina släktingars dito med förståelse samtidigt som han inte försöker bagatellisera de problem som staten Israel ställt till med för andra folkgrupper i området.

Mycket av Oz finkänslighet kommer sig av han uppenbara livsvisdom och hans intresse för människan och hennes öde, oavsett vem hon är och varifrån hon kommer. Han är medveten om att han är ett vittne till ett begränsat utsnitt av historien och världen, med sin speciella utgångspunkt, och att detta faktiskt gäller oss alla. Ändå ryggar han inte för den stora uppgiften att försöka skildra ett helt folks öde genom sin egen familjehistoria och sina föräldrars och sitt eget högst individuella liv.

En berättelse om kärlek och mörker är en fascinerande ansamling av sagor, släktsägner, minnen, ögonvittnesskildringar och reflektioner. Oz döljer aldrig sin berättarposition. Han närvarar själv helt öppet i texten och låter till och med sitt nutida liv träda in som en fond eller en jämförelse, utan att det för den sakens skull tillåts dominera.

Hans språk är berättandets språk, nästan muntligt. Han är inte en av de författare som uttrycker sig, konstnärligt och expressionistiskt med ord. Han är en av de tålmodiga sagoberättarna, som främst är intresserade av historien, inte av språket, även om även detta bör vara vackert, mjukt, precist.

Orden tjänar för Oz sitt syfte som förmedlare av händelser, personer och miljöer. De är inte självändamål.

Till sist: En berättelse om kärlek och mörker är, skulle jag säga, mer en berättelse om kärlek och skugga. Mörkret är inte så mörkt hos Oz. Precis som i hans andra romaner jag läst lyser alltid hans sinnliga, nästan erotiska syn på livet igenom all svärta, hur han än bär sig åt. Det betyder inte att allvaret saknas. Allvaret och sorgen blir till slut en del av varje klok människas liv, då hon åldras och mister det hon älskat.

Kärleken är Oz mest hemtama område. Kärleken till kvinnor, kärleken mellan familjemedlemmar, kärleken till vänner, till kultur, till språk, till allt det flydda som en gång var verkligt.

Min recension får sluta med en stilla reflektion. Är det för att Sverige är en gudsförgäten plats i utkanten av Europa som det aldrig här tycks ha funnits några fattiga bibliotekarier som kan läsa på femton språk flytande och några ännu fattigare dockmakare som drömmer om en framtid av böcker och politik? Är det för att vi för länge har levt i fred och välstånd som så många föräldrar i vårt land helt verkar ha glömt att det största man kan ge sina barn är en historia som är vävd av kärlek och kultur? Inte av det som går att köpa eller av underhållning för stunden och förnekelse av det som är svårt.

Livet är svårt men det är – om man väl fått växa in i den vetskapen en gång – rikt på kärlek och mörker.

Oz, Amos (2006). En berättelse om kärlek och mörker: självbiografisk roman. [Ny utg.] Stockholm: Wahlström & Widstrand

Tack Linda Carling för att du inte uppskattade denna bok lika mycket som jag gjorde!