Blendad

Information

This article was written on 22 Aug 2012, and is filled under Recensioner, essäer etc.

Current post is tagged

, , , , , , , , , ,

Måla världen grå igen, tack – Om klass och Ingenbarnsland av Eija Hetekivi-Olsson

I sin utmärkta och tankeväckande essäbok Var kommer du ifrån? menar författaren och kulturkritikern Anneli Jordahl att det finns en speciell erfarenhet av kulturellt underläge som bara klassresenären uppåt har. En erfarenhet som inte är beroende av andra, mer svårdefinierade individuella förutsättningar, som t.ex. vilka föräldrar man fötts med och som därför inte kan förstås av de över- och medelklassmänniskor som säger att ”mina föräldrar var alkoholister men jag klarade mig ändå” eller ”jag är konstnär och tjänar nästan ingenting så jag är väl också underklass.”

Vad är det då som dessa över- och medelklassmänniskor har som de som tillhör den grupp som Jordahl kallar arbetarklassen inte har? Varför är de trots sina trassliga bakgrunder och sina ringa inkomster inte klassmässigt underlägsna?

Jag har själv inget bra och enkelt svar på den frågan (även om jag funderat mycket över den) men jag tror att Jordahl har en poäng då hon skriver att det handlar om kulturellt kapital, samtidigt som jag är säker på att de inte finns någon objektiv sanning. Det som finns är individuella erfarenheter, somliga möjliga att foga in i ett mönster, andra inte.

Var och en ser samhället ur sin utgångspunkt och det gäller givetvis också mig. Och min utgångspunkt är inte densamma som Eija Hetekivi-Olssons som skrivit romanen Ingenbarnsland, det vill jag börja med att slå fast.

Förväntningarna är stora då jag börjar läsa Ingenbarnsland, efter att ha hört Hetekivi-Olsson högläsa ur den på Världsbokdagen i våras och genast blivit fängslad av hennes originella språkliga stil. Och till en början verkar förväntningarna verkligen infrias; uttrycket i romanen är fräscht, expressivt, fullt av språkliga innovationer. Hetekivi Olsson har ett fantastiskt drag i sitt berättande.

Miira växer upp i en invandrad finsk familj i 80-talets Gårdsten. Hetekivi-Olsson låter läsaren följa henne från lågstadiet till nian, genom en tillvaro präglad av social och materiell misär och få valmöjligheter.

Miira hänger i trappuppgångar, skolkar, tjuvröker, super, snattar, förälskar sig, slår folk på käften och drömmer om en annan tillvaro, allt i en halsbrytande fart.

Det är det konkreta, fysiska och sociala som står i fokus. Dialogerna är många, rappa och skrivna på en slanggöteborgska som är som musik i mina infödda öron. Även om Hetekivi-Olsson berättar om Miira i tredje person så är Miiras tankar hela tiden invävda i händelseförloppet – och även de på slanggöteborgska. Hos Hetekivi-Olsson finns över huvud taget ingen skiljelinje mellan karaktärernas språk och berättarens. Det är helt sömlöst och naturligt och egensinnigt.

Vad Mira tänker på är främst hur hon skall bli tuffare, hur hon skall försvara sig mot killar och snobbar som vill sätta sig på henne, hur hon skall ta sig från Gårdsten och bli stadsminister eller hjärnkirurg, hur dumma i huvudet alla de som har är och hur orättvist det är att vissa har och andra inte och att killar får göra vissa saker som tjejer inte får och, kort sagt, hur hon skall hävda sig i största allmänhet och ta sig bort från det sammanhang som hon förstår är underprivilegierat.

Miira är en fajter och en överlevare. Hon vet sitt eget värde och tar inte hänsyn till någon som hon upplever som en förtryckare samtidigt som hon oförtrutet försvarar alla som hon, å andra sidan, upplever som skyddslösa. Som huvudperson är hon charmerande och full av energi och humor som smittar av sig på läsaren.

Men här börjar också romanens stora problem som trovärdig skapelse att bli uppenbara. Ju längre jag läser i den desto tröttare blir jag nämligen. Hetekivi-Olssons rika och helt egna språk klarar i längden inte av att skyla över bristerna i logik, gestaltning och konstnärlig ärlighet.

Det är naturligtvis hårda ord och det är möjligt att de inte hade varit lika hårda om Hetekivi-Olsson skildrat en medelklassmiljö. Problemet med att skildra just underprivilegierade gruppers erfarenheter är ju att dessa skildringar lätt kan motverka sitt syfte om de inte når ända fram, vilket kanske gör det lite allvarligare då de inte gör det eller ens försöker göra det med ärliga medel.

I Ingenbarnsland är det flera svagheter som till slut fäller helheten.

För det första framstår grundpremisserna – åtminstone för mig – som delvis otroliga. Miiras föräldrar arbetar t.ex. båda två och har bara ett barn, ändå verkar familjen ständigt leva på svältgränsen. Något som jag har svårt att tro var möjligt under välfärdsstatens sena guldålder.

För det andra urartar berättelsen snart till en ren orgie i misär. Inte så att jag på något vis misstror att den här typen av misär finns. Det gör den. Men Hetekivi-Olsson gör beskrivningen av den till ett rent självändamål, nästan en form av pornografi. Sidorna fylls av detaljer om snorkråkor, blodspår, spyor, kiss, bajs och våld. Vare sig Miira eller någon annan verkar ha ett enda helt plagg, alla skor är tejpade eller spikade i sulorna och alla knän och ärmbågar är lappade, och knappt någon riktig mat verkar intas någonsin och ingen samvaro mellan några människor tycks ha någon djupare dimension är antingen supande, bråk eller ömkan.

Allt handlar om antingen det materiella och den materiella avsaknaden eller om statusjakten med påföljande hot, aggressioner och känslor av mindervärdighet. Till slut undrar jag som läsare om alla andra former av mänskliga uttryck kanske bara är förljugna medelklasskonstruktioner…

För det tredje framstår Miira själv som en alltför idealiserad gestalt. Vad som än händer, hur svåra och förnedrande de situationer hon hamnar i eller försätter sig i än är, så tappar hon aldrig ens för ett ögonblick känslan för det egna värdet. Hon slår alltid först och hon slår hårt. Hon tar ingen skit. I synnerhet inte av män eller killar.

Hon är som något slags feministisk tevespelshjältinna som tar sig fram genom bana efter bana av rykande slum där hon pucklar på rikemansbarn och tafsande män och räddar oskyldiga barn och söta djur, utan självreflektion men också utan någon verklig moralisk vank. Hon är alltid på rätt sida, d.v.s. den svagas och sin egen. Punkt.

För det fjärde – och det är nog här som min sympati för romanen nästan helt upphör – har jag svårt att som läsare helt svälja den världsbild som Hetekivi-Olsson serverar mig. Visst, en författare behöver och bör kanske inte ens, dela sin huvudpersons eller sina huvudpersoners verklighetsbeskrivning men han eller hon måste i alla fall gestalta den på ett sätt som öppnar snarare än sluter, inbjuder till reflektion snarare än hamrar in ett budskap, levandegör snarare än cementerar o.s.v.

I Ingenbarnsland är allting enkelt – svart eller vitt. De som är rika och har pengar har det bra och står i skuld till dem som är fattiga och inte har pengar, som har det dåligt. Innerstadsbor och lärare är malliga, förljugna, förstockade och löjliga medan Miira själv är streetsmart, godhjärtad och sann.

Nyanserna är helt utelämnade, liksom fördjupningen. Tillvaron som Miira lever i är rakt igenom präglad av orättvisa och hennes instinkt att ta sig någon annanstans och att slå tillbaka är naturlig och faktiskt – höll jag på att säga -nästan lite väl sund.

Hennes hjältegloria sitter säkert oavsett om det är parkeringsautomater innehållande pengar som hon bestjäl eller bokaffärer med böcker i medicin. Hon har alla befogenheter eftersom hon är underst. Därför gör hon vad hon vill. Men vad vill Hetekivi-Olsson egentligen att läsaren skall tänka, uppleva, fråga sig eller känna?

Det raka berättandet, språkets rapphet och den stenhårda fokuseringen på den materiella verkligheten blir till slut det som får hela gestaltningens inneboende sanning att haverera inför mina ögon, i sin brist på subtilitet. Jag tror helt enkelt inte på Miiras värld eller hennes person och jag lockas, mot min vilja, att bli moraliskt indignerad över hennes handlingar snarare än över det som orsakar dem.

Till slut känner jag mig som en hycklande och självgod viktoriansk lady och jag kommer på mig själv med att tänka sådant som ‘man får ju ta lite ansvar själv också” och ‘bara för att man har det dåligt behöver man ju inte bete sig dåligt’ fast jag annars är en person som ryser varje gång stadsministern uttalar ordet arbetslinjen eller utanförskapet.

Det är möjligt att min reaktion på Ingenbarnsland säger mer om min egen inpyrda medelklassiga snobbighet än om Hetekivi-Olsson som författare men jag kan inte låta bli att ändå tycka att det är synd att hon inte lyckas övertyga mig med sin skildring.

I en era då samhällsklimatet hårdnar och retoriken då politiker och andra makthavare talar om underprivilegierade individer roch grupper gärna framställer dem som skyldiga snarare än som offer behövs det övertygande skildringar av social och materiell brist. Lyckas Hetekivi-Olsson inte övertyga mig så lyckas hon antagligen inte få så många potentiella arbetslinjeanhängare heller att fundera ett extra varv innan de börjar yra om individens ansvar och offermentalitet hos vissa grupper i samhället.

För klasskillnader finns. Det finns strukturer som vidmakthåller människors över- resp. underordning, skillnaderna mellan de som har och de som inte har. Men sambanden är inte enkla. Det finns ingen som är enbart offer med rätt att hämnas och ingen som är enbart förövare som bör straffas. Det som finns är till slut individer, i ett svåröverblickbart och heller inte helt konsekvent system; i en verklighet som pockar på att bli skildrad och uttryckt.

Jag hoppas att Hetekivi-Olsson återkommer, med sin språkkänsla i behåll, men med en större klokhet och hederlighet i sin gestaltning.

 

Hetekivi Olsson, Eija (2012). Ingenbarnsland. Stockholm: Norstedt

 

Jordahl, Anneli (2006). Var kommer du ifrån?: reportage, intervjuer och essäer. Stockholm: Mormor

 

Här har du Eddie Taube!

Leave a Reply


eight × 9 =