Allt är vad det är – Ola Nilssons Nattbete

Min stora litterära nyförälskelse i år är utan tvekan Ola Nilsson. Det var det efter att jag i våras läst ut hans norrlandstriologi och det är det nu, efter att jag läst den fragmentariska roman-novellsamlingshybriden Nattbete som han utkommit med tidigare under sitt författarskap.

Att Nattbete är ett äldre verk än norrlandstriologin är inte bara ett kronologiskt faktum. Även i sin stil kan den uppfattas som ett slags skiss på det som komma skulle. Därmed inte sagt att den är ofärdig. Tvärt om. Vad jag menar är snarare att den speciella berättarteknik som når sin fullkomning norrlandstriologin tar form redan i Nattbete, fast i mindre format.

Nilssons teknik är skenbart enkel. Han använder den lilla berättelsen, de små och vardagliga händelserna, till att sätta samman och gestalta den stora berättelsen om tid och om förändring.

Han benämner tingen och platserna utan att gå in i långa resonemang eller beskrivningar. Lika konkreta är människornas tankar och känslor. Detta till trots finns det nästan inte en enda detalj som inte är besjälad. Det är något snudd på religiöst över Nilssons verklighetsskildringar. Och precis som det brukar vara med de sanna religiösa erfarenheterna så är det inte bland de lyckade och lyckliga man finner dem. Det är hos dem som blivit bestulna på eller själva tappat allt annat.

En tonårspojke rymmer hemifrån och liftar sig fram genom Europa. Hans vän har flytt från sin våldsamme far i Iran. De träffar på varandra av en slump på gatan, då den ene ingriper då den andre blir rånad.

En psykiskt labil ung kvinna har två beundrare. Den ena av dem är hennes vän som håller på att supa ihjäl sig. Den andre en konstnär på deken. Konstnären går på en vernissage för en gammal studiekamrat som vunnit framgång. Studiekamraten har ett förhållande med en författare som i hemlighet dricker sig berusad hemma i soffan och känner att ensamheten kanske på nytt stundar och förälskelsen är på väg bort.

Alla är på väg bort. Alla söker på något vis ett hem men det finns inget sådant. Men alla dricker som om alkoholen vore det enda hemmet man kan hoppas på och så kanske det är ibland.

Men innan dess är berättelsen ett hem och det hemmet finns i Nattbete, där alla historierna möts, trasslar in sig och stöts bort från varandra, allteftersom.

Misären lockar aldrig Nilsson till trist eller exotiserande socialrealism som medelklassrecensenterna kan förfasa och förtjusa sig över. Istället låter han världen behålla sin integritet, sitt helt egna gåtfulla vara. Hos honom är själva språket kärlek till allt och alla han beskriver men ingen pluttinuttig kärlek utan en rejäl och ödmjuk sådan.

I sina förlopp innehåller inte Nattbete mycket hopp. Hopp är inte bokens ärende. Men det spelar ingen roll för vad skall man med hopp till då det finns en tröst som litteraturen?

Precis som norrlandstriologin får Nattbete mig nämligen att minnas precis varför jag läser och skriver. Jag älskar Ola Nilssons böcker och jag hoppas att han skall fortsätta skriva fler och fler av dem så länge han lever för jag vet ingen som kan ge det han ger, till mig och dem han berättar om.

Nilsson, Ola (2007). Nattbete. Hammerdal: Hammerdal förlag & reportage