Episkt dålig smak – Öster om Eden av John Steinbeck

Vad är den värsta sortens (kvalitets)författare en sådan kräsmagad, sirlig nordisk dam som jag kan tänka mig?

Om jag sluter ögonen och försöker visualisera honom.

Vänta nu… han är amerikan, naturligtvis… han är storvulen, sentimental, svag för kristen moralism och biblisk intertextualitet och – det här är nästan det värsta – han propagerar för den amerikanska drömmen samtidigt som han ser sig själv som en sann förespråkare för medmänsklighet men inte den ödmjuka varianten utan den yviga, självframhållande.

Han gillar, inte så överraskande, att skriva om män. Han gillar att skriva om fäder och söner. Ett av hans favoritteman är sonens kamp för att vinna faderns kärlek och faderns rättmätiga tillbakahållande tills dess sonen visar sig värdig… och nu kommer det …. han tycker lite synd om män som går till prostituerade och riskerar att bli avslöjade för sina hustrur och affärspartners och partivänner… han porträtterar helst goda mödrar och dåliga horor, om han nu måste porträttera kvinnor… och slutligen: av alla bibelberättelser väljer han berättelsen om Edens lustgård, om Adam, Eva, Kain och Abel, då han vill skildra sin mänsklighet i sitt land USA, det nya förlovade landet..

Ja, ungefär sådan är han, den värste tänkbare författaren, då jag försöker se honom framför mig…

Det är bara en störande detalj jag har glömt. Jag gillar verkligen att läsa honom. Jag, som annars älskar Jelineks skamplågade pianofröknar och skolflickor och Mauriacs förtorkade gamla godsdamer, blir helt medryckt av denne vulgäre amerikans vresiga nybyggarmän.

Hur kan det komma sig?

Svarat är enkelt. Det handlar om Steinbeck. En av de mesta amerikanska författarna genom tiderna. Tillika en av de bästa amerikanske författarna genom tiderna. Och romanen jag just läst och som gjorde all visualisering onödig för tillfället är Öster om Eden, ett av Steinbecks episka praktverk över den amerikanska 1800- och 1900- talshistorien.

Det är ingen underdrift att påstå att Öster om Eden är en roman av en man, om män och för män. Steinbeck följer ju den bibliska berättelsen om Adam, Eva, Kain och Abel mycket nära. I centrum står de två bröderna, varav den ene hör himlen till och får sin fars kärlek medan den andre hör världen till och fördrivs ut i den för att kämpa med och övervinna sin skuld och sin synd.

Adam och Charles är det första brödraparet. Födda av en mor som tar sitt liv blir de helt prisgivna åt den hårde och skrytsamme fadern vars enda intresse är kriget som han skickar ut favoritsonen, den veke Adam, i. Charles däremot stannar hemma på gården, avvisad mitt i sin närvaro och ensam med sin sant mänskliga och fördärvade natur.

Så småningom får Adam lämna soldattillvaron och han flyr då faderns egendomliga, så kallade kärlek och bosätter sig till slut i Salinasdalen i Californien med en kvinna vid namn Cathy som föder honom två söner, tvillingar, som hon direkt efter födelsen lämnar sedan hon också skjutit sin make i axeln.

Cathy blir berättelsens Eva (eller Lilith)- figur. Hon mördar och prostituerar sig och blir föreståndarinna för en bordell i stan, till sin stackars makes förtvivlan och nesa.

Historien med fadern och sönerna upprepas. Adam förmår inte älska sina söner då Cathy svikit honom. Särskilt den ene sonen, som visar sig vara mer jordbunden, mer präglad av mänskliga brister, blir i det långa loppet utan hans kärlek. Istället blir det Li, Adams kinesiske tjänare som får ta hand om båda sönerna. En manlig vän övertalar till slut fadern att döpa dem åtminstone, till gammaltestamentliga namn, efter en lång utläggning av berättelsen om Kain och Abel.

Hela partiet med denna bibelutläggning sväller ut och bildar en liten berättelse i berättelsen, en Steinbecks egen kommentar till sitt verk och en nyckel till läsaren att låsa upp det med.

Och Öster om Eden är väl värd att låsa upp. Om inte annat just i egenskap av av att vara en tolkning av Bibelns stora berättelse, i en ny miljö, i en ny tid, som nu befinner sig i vår nära historia.

I grunden finns den faderlige gudens avvisande av människans mänskliga (barnsliga) natur som han inte kan dela med henne. Ur skammen över detta avvisande växer människans lust att betvinga, antingen världens eller faderns kärlek och alltså försöka vinna kärleken orättmätigt, eller också sig själv och sin egen synd. Det är det senare valet Steinbeck rekommenderar.

En bärande tanke hos Steinbeck är att ingen människa har rätt att ge upp mot sin synd. Hon måste, även om hon inte kan vinna kärleken, fortsätta kämpa mot synden, till slutet. Annars väntar den fördömelse hon ådragit sig själv. För Gud har satt sitt märke på henne, Kainsmärket, och det skyddar henne från guds slutliga fördömelse och binder henne vid kampen mot det onda.

I ett ingenmansland, utan kärlek men under beskydd, lever människan följaktligen. Steinbecks gud verkar inte ha mycket medkänsla med henne där. Bara en lång lista på krav.

Det är som om Steinbecks mänskliga fadersgestalter i enlighet med en gudomlig logik njuter en okränkbar rätt att kalla vilken likgiltighet eller härsklystad som helst för kärlek. De är utan ansträngning jordiska gudsrepresentanter och deras söner får finna sig i det och fortsätta leva den mänskliga tragedin som är gudens avvisande och människans syndiga oförmåga att snällt svälja det.

Jag använder pronomenet ‘hon’ om människan fast det mänskliga, för Steinbeck, i enlighet med far-sontemat är en strikt manlig angelägenhet. Kvinnor är antingen – som Cathy – ett slags sexuellt manipulativa psykopater eller också är de osedvanligt självuppoffrande och praktiska mödrar, döttrar eller systrar.

För Steinbeck är det verkligen människans historia som står i centrum och den skriver han oerhört medryckande. På ett språk som är helt befriat från estetiska anspråk på originalitet och skönhet men som fyller den ändamålsenliga funktionen att föra berättelsen framåt i ett rasande tempo.

Intressant nog är Steinbeck som mest intresserad av det föga manliga temat relationer och dem beskriver han detaljerat, fast många gånger med en påfallande brist på trovärdig psykologi. Förmodligen är karaktärerna främst utformade för att passa in i förloppet och illustrera Steinbecks moraliska och existentiella övertygelser, inte för att vara några nyanserade avbilder av verkliga människor. Öster om Eden kännetecknas därför i sin helhet av en udda blandning mellan filosofiskt djup och känslomässig ytlighet.

Ofta slår Steinbecks tonfall över i det sentimentala. Han älskar långa dialoger man och man emellan där livets djup lodas. Han älskar att illustrera dygder som trofasthet och självdisciplin genom att sätta sina karaktärer på hårda fysiska och moraliska prov. Han älskar dödsbäddar, förlåtelser och välsignelser. Allt tårdrypande och ändå kamouflerat bakom en tillräcklig fernissa av manlig karaktärsfasthet.

Många stereotyper kan tyckas vedervärdiga, som bilden av den lätt femininiserade asiatiske mannen t.ex., men orsakskedjan behålls intakt, trots eller tack vare dessa förenklingar.

Om jag visualiserar den värste tänkbare amerikanske författaren är det alltså Steinbeck jag ser.

Jag avskyr hans sätt att ta varje tillfälle i till att predika och vara salvelsefull, jag avskyr hans svartvithet, hans hyllande av vad jag uppfattar som amerikanske myter om individuell framgång och manlig dådkraft. Men det är svårt att inte njuta av spänningen, av rikedomen på händelser, karaktärer och förvecklingar och historiska fakta.

Det är omöjligt att inte älska honom som den gode berättare han är.

Storvulenheten är visserligen ett ovedersägligt tecken på dålig smak. Litteraturen vore icke desto mindre förmodligen väsentligt tristare om alla hade lika god smak som jag har – egentligen.

Har man Steinbecks anspråk är det svårt att nå hela vägen men en bit på den räcker för att man skall vilja följa med, för det händer så mycket, inte bara i det inre som den goda smaken bjuder, utan främst i det yttre, ute på de vidsträckta vidderna och i de myllrande städerna, i den tid då ännu allt var möjligt, öster om Eden.

Steinbeck, John (2007). Öster om Eden. [Ny utg.] Stockholm: Bonnier

Den här recensionen är speciellt till dig Karin Berg. Det måste ha varit nyttigt för dig i dessa tider med en rejäl dos idealiserad sexism.

Den vackra muggen på titelsidan är tillverkad av Linda Carling. http://www.linkeramik.se/Kontakt.htm