De kanske lämpade – av Peter Høeg

Genrelitteratur har ju aldrig varit riktigt fint.

Riktiga litteraturälskare uppskattar som regel inte den sortens förutsägbarhet som följer med en stark genretillhörighet och ratar alltså sådant som deckare, fantasy och thrillers.

Å andra sidan finns det potential att vinna läsare i många läger för en författare som vet att faktiskt använda sig av populära genrer för att få ut sitt budskap.

En sådan författare, som både vet och kan det, är dansken Peter Høeg.

För honom är gränsen mellan idéroman, thriller och barndomsskildring tunn då han i De kanske lämpade drar till storms mot vuxenvärldens förstelning och den västerländska civilisationens slaveri under det lineära tänkandet.

Och precis som tidigare, i hans bästsäljande romanthriller Fröken Smillas känsla för snö, visar sig denna glidning mellan olika genrer vara både Høegs styrka och hans största svaghet.

Styrkan ligger ju – förutom i möjligheten att få fler läsare – i att kunna fånga läsaren på flera plan samtidigt. Men även i de stilistisk effekter som uppkommer då olika genredrag möter varandra. Svagheten ligger i att risken är stor att läsaren får fel förväntningar och blir besviken – som många nog blev på just Fröken Smillas känsla för snö.

Läst som idéroman är ju Fröken Smillas känsla för snö genialisk i sin upplösning men inte läst som deckare eller thriller; då blir det bara ett spår som försvinner ut i snön, bokstavligt talat.

Med De kanske lämpade förhåller det sig delvis på samma sätt men bara delvis eftersom Høeg håller de olika genrekonventionerna mer jämnt hela berättelsen igenom. Lite thriller hela tiden, lite barndomsskildring hela tiden och lite idéroman hela tiden men allra mest i slutet – ja, då fullt ut.

Att recensera romanens handling är därför inte helt lätt.

Thrillerns plott är smått luddig. Peter är föräldralös och förflyttas i yngre tonåren från barnhemmet han bott på tidigare till en internatskola för vanliga medel- och överklassbarn. Där möter han August och Katarina som blir hans sammansvurna i kampen mot skolans strikta kontroll och disciplinering av barnen.

Det är Katarina som berättar för honom om tiden. Tiden som är den konstruktion som hela skolans ordning vilar på. Den jämna, lineära tiden. Men om tiden inte är jämn eller lineär? Vad händer då med skolan system?

Katarina har bestämt sig för att avslöja tidens sanna natur och tiden att göra det är knapp; någonting pågår, ett experiment, där August som uppenbarligen också saknar föräldrar, är en av försökspersonerna.

Høeg har ett starkt patos då han skildrar barnets utsatthet i en värld som styrs av vuxna som glömt sin egen barndom. I Fröken Smillas känsla för snö är detta patos närvarande som en mörk underton. I De kanske lämpade är det snarare övertonen och faktiskt gör det resultatet mindre lyckat.

Naturen hos de övergrepp som begås mot barnen utan föräldrar eller med föräldrar som inte beskyddar dem har Høeg uppenbarligen en säker känsla för. Svårare har han med den psykologiska realismen, som jag misstänker att han strävar efter.

Peters beskyddarinstinkter mot August och hans till synes opåverkade förmåga till inre balans stämmer helt enkelt inte överens med de förutsättningar han har. Förövarna, alltså lärarna på skolan och de olika representanterna för myndigheter, förblir helt oförklarade och oåtkomliga för läsaren. De är där för att illustrera en idé, precis som barnen och ja – där blir De kanske lämpade alltså idéroman.

I skarven uppstår både spänning och glapp.  Framåtdriften är lite för trevande för att jag riktigt skall fångas som av en thriller, personporträtten lite för orealistiska för att jag skall tro på dem fullt ut eller få genuint intresse för dem och till slut framstår idéerna som det verkliga innehållet; Høegs egentliga ärende till mig som läsare.

Det ärendet är dock angeläget. Om det än hade kunnat vara snyggare förpackat.

För som idéroman är De kanske lämpade mer aktuell än någonsin.

Vad händer med barnen som hela tiden får sina personligheter och prestationer bedömda? Vad händer då man tror att man kan mäta och dokumentera allt med hjälp av journaler, utvecklingsplaner, scheman och blanketter?

Hur blir de människor som inte blott styrs av regler utan också av övervakning och kravet på att ständigt redovisa och se sig själva och sin prestation utifrån?

I en värld reglerad in i minsta detalj och öppen att granska för de som har makten finns ingen plats för det hemliga, skyddslösa och växande, kort sagt för känslorna och för barnen.

Høeg, Peter (1995). De kanske lämpade. Stockholm: Norstedt

Tack till Charlotte Cedergren som lånat mig boken.

Den vackra muggen på titelbilden är gjord av keramikern Linda Carling. http://www.linkeramik.se/