Ola Nilssons Prosa åren 1995 – 2005

Tyngre än sin vikt är Ola Nilssons första bok novellsamlingen Prosa åren 1995-2005 som trots sitt lilla format förmår loda djupare än de flesta böcker på dubbelt så många sidor.

För den som läst Nilssons senare produktion ger den också intressanta inblickar i hur ett författarskap utvecklas från just små, korta anekdotiska texter till avancerade byggen som sträcks ut till att omfatta flera sammanhängande romaner.

Nilsson är en spännande författare just ur den synpunkten; med början i Prosas fragmentariska texter, nästan som muntliga berättelser fast i skriftlig form, har han gått genom Nattbetes många olika berättelsetrådar som tvinnas samman för att till slut ge sig på något så krävande som en trilogi med Hundarna, Änglarna och Kärleken gömmer minnet.

Men den korta berättelsen har hittills inte slutat vara Nilssons utgångpunkt. Hans prosa utmärks i både Nattbete och trilogin av mindre och väl sammanhållna gestaltningar av människor och händelser som sedan genom att återupptas gång på gång och vidareutvecklas tillsammans bildar en större gestaltning, av ett slags mentalitet, eller en upplevelse av vad verkligheten djupast är.

Nilssons egenart som författare är hans förmåga att genom den till synes enkla lilla berättelsen gå rakt in i de stora sammanhangen. Delarna och helheten är intimt hopknutna på djupet, både stilistiskt och tematiskt. De grundläggande existentiella frågorna är inte separerade från vardagen; de är levda. Och i detta finns något som i vår tid är mycket sällsynt men som just av den orsaken talar extra starkt och pockande; detta är världen och det är vi som lever i den, något annat finns inte men det är verkligen allt och det är stort, till och med då det är tarvligt och förnedrande.

Att kunna berätta, framför allt muntligt kanske, är inte detsamma som att ägna sig åt långrandiga teoretiska utredningar eller detaljerade beskrivningar av konkreta förhållanden. Berättelser är de sammanhang som vi människor trots allt själva kan finna (och som kanske också finns där, vad vet vi?) i en trasig värld. De är vad vi har att göra med våra små livsfragment om vi inte själva skall bli fragmentariska.

Fragment är vad Nilssons prosa till stor del består av. Men de bildar en större helhet därför att det finns denna knutpunkt som ligger i själva djupstrukturen, i det som språket kommer ur.

I Prosa är detta fragmentariska berättande som ligger nära det muntliga berättandet ännu inte förädlat till att passa romanens form som det senare kommit att bli i trilogin. Prosa är trots det – eller på grund av det – en liten skatt. Stilistiken är ännu under utveckling men de typiska Nilssonska människoödena och familjedramerna präglade av både jord och helighet finns redan där, liksom känslorna bakom det karga språket och meningen som avtäcks mitt i det brustna och bortglömda och av ingen sedda.

Nilsson är en upplevelse att läsa bara för hans inpå vita benet rentvättade formuleringars skull men framför allt för att han rör vid existensen på ett mer direkt sätt än vad som borde vara möjligt med bara ord.

Det är med viss sorg jag konstaterar att jag nu läst det sista som finns utgivet av honom hittills.

Nilsson, Ola (2006). Prosa åren 1995-2005. Hammerdal: Hammerdal förlag & reportage