Strunta i den fåniga titeln och läs en modig thriller – Kautokeino, en blodig kniv av Lars Pettersson

Ingenting är så potentiellt obehagligt som återkomsten till glesbygden. Det är slutsatsen man kan dra av att botanisera lite i den nordiska deckare- och thrillerfloran. Nyligen urbaniserade människor skriver och läser gärna om vad de förlorat eller flytt från; traditioner, lojaliteter, familjefejder, tjuvskytte, blodskam, lögner, svek och fattigdom.

Jag kan inte låta bli att tycka att fenomenet är intressant. Norden, som för inte länge sedan berömde sig om att vara ett av världens mest moderna hörn, bearbetar och sörjer ännu sitt mindre moderna förflutna.

I denna tradition är Lars Petterssons thriller Kautokeino, en blodig kniv, ännu en länk men med en ny utformning. Förr eller senare måste det ju komma; den nordiska glesbygden bebos ju också av samer och även de har i många fall flyttat till städerna och lämnat familjer och tradition bakom sig.

Den fruktansvärt fåniga titeln till trots skriver Pettersson med viss trovärdighet och ganska stort allvar.  Uppenbarligen har han god lokalkännedom i Nordskandinavien (eller kan i alla fall lura i en svensk från västkusten att han har det) och det gör hans miljö- och människoskildringar levande fast språket annars är i sämsta laget. Faktum är att man som läsare klarar av att ryckas med fast man redan på första sidan drabbas av adjektivschock och blir alldeles andfådd av onödigt långa och ordstaplande meningar. Historien om den drygt trettioåriga juristen Anna som blir kontaktad av sin döda mors familj i Kautokeino då hennes kusin blivit anklagad för våldtäkt är spännande nog i sig själv att sträckläsas.

Om språket alltså är Petterssons svaga punkt så är handlingen hans styrka – i alla fall till en början. Sedan börjar man tycka ett tempot kunde varit högre och den psykologiska trovärdigheten i dialoger och relationer något starkare men det håller faktiskt, boken ut.

Anna blir som väntat konfronterad med gamla konflikter och mönster hon inte hade en aning om och våldtäktsmålet visar sig inte alls vara lätt att ta ställning i. Då en man som liftat med henne dessutom hittas död uppe vid en renslaktplats är intrasslingen total och Anna måste stanna hos släktingarna och reda upp saker och ting, både i nuet och i det förflutna, så gott det går.

Största behållningen av boken är till slut just de frågor den rör upp och som Pettersson lyckas väcka mitt intresse för. Jag kan visserligen tänka mig att en del samer kan känna sig rejält trampade på tårna och själv saknar jag kännedom nog om trakten och kulturen för att kunna bedöma vad som har verklighetsunderlag och inte men oavsett känns det angeläget med en bok som inte väjer för att diskutera manligt och kvinnligt på glesbygden, om det finns hederskulturer bland infödda skandinaver, vad som är lag och rätt i statens och i lokalsamhällenas ögon och hur det går till då viktiga kulturarv och levnadssätt blir tilltufsade i majoritetssamhällets grepp.

Kautokeino, en blodig kniv är en vital och modig bok om makt och om vad som händer då kampen för överlevnad kommer på kollisionskurs med kampen för rättvisa.

Så strunta i den fåniga titeln och det taffliga språket och låt dig föras med på en spännande tur norrut, till ett bedövande vackert landskap och en sida av vårt moderna samhälle som en stadsbo sällan har tillgång till. Dessutom skall Pettersson ha en eloge för att han är en man som skriver helt osexistiskt om kvinnor och som vågar lyfta ett så besvärligt ämne som sexuella övergrepp i minoritetssamhällen.

Pettersson, Lars (2012). Kautokeino, en blodig kniv. Stockholm: Ordfront