Filosofins natt är ljus – Lars Norén återvänder

Den västerländska människan har kanske alltid trott sig leva i de yttersta tiderna men det betyder inte att hon inte en dag kommer att ha rätt.

Ja, slutet för filosofin, kristendomen, för humanismen, för tron på tekniken, för tron på ideologierna, för tron på allt utom den totala dehumaniseringen i en global värld styrd enligt kapitalismens enkla principer – är det vad som ligger bortom det yttersta och är vi i så fall inte redan där, snart?

I sin lika rasande som vemodiga, vackra och sorgsna bok Filosofins natt – som snarare återknyter till Noréns tidiga författarskap som poet och prosaist än till hans senare dramer, åtminstone formmässigt – går texten rakt ut i denna natt som visar sig vara – ljus.

Ord tar fysiskt gestalt, gång på gång, och i dessa bilder som dyker upp som projektioner i en genomlyst uppåtgående spiral kläs människan av inpå bara själen, men inte för att bli producent, konsument eller överflödigt skräp utan för att bli människa igen, bakom alla ideologier, anpassningar och till och med ord och gestaltningar med ord.

För inte ens språket vill Norén behålla. Som ofta i Noréns författarskap finns en strävan in mot en kärna som kanske är intet eller det gudomliga; det som både är det mest vardagliga, det mest fysiska, och det mest transcendenta i det levande. En övergiven hund, en far som väntar på att bli räddad även efter döden, en död man som åker tunnelbana fram och tillbaka – alla är de helt och hållet avklädda till och med huden och under ser man ljuset, bara det finns kvar, som den materia de en gång skapades av och ännu består av.

Att säga att Filosofins natt är ett uttryck för nihilism, för uppgivenhet om det eftermoderna samhällets totala bortvändhet från allt mänskligt och allt andligt, från allt svagt och beroende och fritt, är helt sant. Men Filosofins natt är också ett återtagande av det som finns innan, det som inte finns och det som kommer att finnas hur det än plundras och överges.

Mitt i Norén språk som är både så slingrande, medryckande och förandligat och så starkt kroppsligt att det nästan får kött direkt på sidorna finns verkligen ett mycket grundligare förnekande men det är ett förnekande i livets tjänst – av allt utom det som vi aldrig kan fånga och som gör livet till liv.

Greppet är genialt. I en tid och en kultur där allt förnekas låter Norén förnekelsen förneka sig själv så att det enda verkliga, för vilket vi egentliga aldrig kan ha några ord, framträder på nytt som det är och helt okränkbart. Det upphör att vara något att förhandla och chakra om och det upphör att ha ett pris.

Det är då jag läser ett verk som Filosofins natt jag önskar att finkulturen inte vore exklusiv utan verkligen kunde sugas upp i det samhälle där den tillkommit och där den så ofta får agera en omhuldad gisslan. Med sina sidor upp och sidor ner, utan uppehåll och utan handling men därför inte utan innehåll, virvlande prosa tar Norén läsaren ut i nutidens natt och även om han inte tar henne genom den så ger hanne henne ljus att fortsätta. Ut i en ny natt i natten som blir dag och som blir det vet vi inte.

Norén, Lars (2012). Filosofins natt. Stockholm: Bonnier