Tyngden, lättheten – Eftersom ingenting varar av Laurence Tardieu

Tyngden ligger i det flyktiga.

Då jag läser Laurence Tardieus lilla roman Eftersom ingenting varar slår det mig gång på gång att konsten att skriva om romantik består i att samtidigt kunna skriva om döden och att göra det med lätthet.

Det är en konst som Tardieu behärskar bättre än de flesta. Mycket lätt, mycket elegant och med stark återhållen sensualitet låter hon de två älskande, Genevieve och Vincent, mötas igen, över ett decennium efter deras lilla dotters spårlösa försvinnande och deras egen skilsmässa. Mötet blir av i skuggan av Genevieves väntande död men man skulle lika gärna kunna säga i ljuset av den. Så varm är Tardieus skildring av den sista nattens ömhet och ensamhet mellan Genevieve och Vincent.

På svenska är det enda möjligen jämförbara jag läst Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten, som också den är en drabbande påminnelse om hur nära kärleken ligger acceptansen av döden – och hur nära den acceptansen ligger ett upphävande av densamma, en smak av evighet.

Annars är det något djupt osvenskt med att på det viset skildra romantik och kärlek, helt utan utskriven sexualitet. Det är också något djupt osvenskt med en kärleksroman som är både välbalanserad till sin uppbyggnad och intertextuellt knuten till den större västerländska finlitterära traditionen, samtidigt som den är mycket lättläst, nästan på gränsen till det banala.

Tyvärr, får jag säga. Om fler lättlästa böcker på svenska var av det här slaget skulle jag nog inte ställa mig lika negativ till att folk så ofta vänder de tyngre klassikerna ryggen.

Vad gör det t.ex. att Tardieu egentligen är alldeles för smäktande för min smak, trots sitt osmyckade språk, då hon samtidigt har en sådan behärskning av sitt stoff? Och vad gör det att det ligger något ytligt över det lyckade medelklassparets sorg över en försvunnen dotter då spänningen mellan dem som denna sorg ger upphov till byggs upp så finstämt i Genevieves dagbok?

Eftersom ingenting varar är inte storartat djupsinnig. Den är inte en strålande originell konstprodukt. Den skildrar ganska bortskämda och okomplicerade människors upplevelse av en förlust deras privilegierade liv aldrig låtit dem få någon försmak av. Icke desto mindre är den njutbar och underhållande.

Mot slutet växer den och får ett djup som den ibland sentimentala första halvan inte låtit mig som läsare ana att den skulle kunna loda. Den låter mig känna tyngden av blomdoft och svalkan av sommarnatt på samma gång som den inte besparar mig sjukdomssvetten och kropparnas skröplighet och svaghet.

Och som ingen svensk låter Tardieu sitt verk korrespondera med en större tradition, av litteratur och romantik och fransk poesi.

Lätt men oväntat tung är Eftersom ingenting varar. En behärskad njutning. Någon gång sentimental, någon gång banal men aldrig minsta tarvlig.

Tardieu, Laurence (2012). Eftersom ingenting varar: roman. Landvetter: Oppenheim