Dagar utan hunger av Delphine De Vigan

Unga mäns självuppgörelser runt vuxenblivande, anpassning och döds-och livslängtan tar traditionellt mycket plats inom litteraturen (och inom samhället i stort också, för den delen).

Mer i skymundan existerar skildringarna av motsvarande fenomen bland unga kvinnor. Det trots att unga kvinnor numera både läser och skriver mer än sina manliga jämngamla, om än bara för byrålådan.

Men kanske är det just där orsaken finns att finna. Texter skrivna av unga kvinnor om unga kvinnors problem stannar ofta i byrålådan, p.g.a. de unga kvinnornas dåliga självförtroende eller bristen på intresse från omgivningens sida. Och skulle texterna ändå nå förlagens kontor och sedan tryckpressarna så blir de, väl ute på marknaden, oavsett mindre uppmärksammade av media och kritiker och de får inte lika lätt status som seriös litteratur.

Då män i tjugoårsåldern super, ligger runt, bråkar med sina fäder (dessa ädla manliga uppgörelser!) och misslyckas på arbetsmarknaden är det nämligen att betrakta som tecken på intressant subversiva attityder. Då unga kvinnor gör aborter, svälter sig, har destruktiva förhållanden och rymmer hemifrån är det bara tecken på begynnande psykisk sjukdom och pinsamma relationella problem…

Att unga män svälter sig och skär sig i armarna är mer än sällsynt i litteraturen. Nästan lika sällsynt som att unga kvinnor slåss och ligger runt.

Emellertid, allt detta är bara ett stillsamt konstaterande från min sida. Jag är inget fan av den här typen av skildringar av unga vuxna – oavsett kön på huvudperson och författare. Snedfördelningen irriterar mig mest på ett teoretiskt plan.

Därför gläder det mig inte heller särskilt – i sig – att en ny roman givits ut på svenska vars huvudperson är en ung kvinna, Laure, som läggs in på sjukhus, svårt insjuknad i anorexi och i praktiken döende. Däremot gläder det mig att romanens författare, fransyskan Delphine De Vigan, tar tag i sitt tema med viss mognad och stil, ovanlig för genren.

Visserligen är romanen misstänkt lik en dagbok till uppbyggnaden, i enlighet med ett av genrens mest konventionella grepp. Laure skriver också dagbok under sjukhusvistelsen. Men De Vigan berättar faktiskt i tredjeperson, rakt igenom. Utan att förlora den dagboksnära stilen men samtidigt med ett medvetet förhållande till gestaltningen som håller borta den klistriga och i praktiken ganska tröttsamma självömkan som greppet lätt leder till.

Genomgående balanserar De Viga snyggt mellan subjektivitet och objektivitet. Laures dysfunktionella familj, hennes maskerade vrede, livshunger och rädsla förblir tillräckligt sakligt beskrivna för att flickböckernas känslofrosseri skall kunna hållas på acceptabelt avstånd.

Laures förflutna tecknas skissartat. Hennes relationer, hennes tankar och känslor likaså. Häri ligger en del av det dagboksaktiga. Stora delar av romanen utgörs av ögonblicksbilder från sjukhusvardagen, beskrivningar av rutinerna och Laures medpatienter; allt sett genom en lins av medkänsla. Bärande i den annars vaga handlingen är Laures samtal med sin läkare, där frågorna om ansvar och förtroende står i centrum, invävda i hopplös romantik, typiskt nog.

Långsamt och utan några tvära kast går Laure mot tillfrisknande, med vardagen och läkaren till hjälp.

Lika långsamt och utan tvära kast är De Vigans språk. Hon ägnar sig inte åt överdrifter. Men hon har svårt att helt hålla sig ifrån den klichéartade halvpoetiska prosan som är typisk för böcker som handlar om eller vänder sig till unga kvinnor.

Hon räddas delvis av sin språkliga enkelhet och den lågmälda kritiken av samhällets nedvärderande syn på dem som inte längre orkar eller förmår ta vara på sina egna intressen.

Till slut blir det vad jag bär med mig av romanen; mötet mellan den sjuka människan och omvärldens fördömanden, mellan inre kamp och kraven utifrån.

De Vigan skriver i en genre som sällan drabbar mig, hennes berättande är dessutom rätt blodfattig och berörd kan jag inte påstå att jag blir, men jag gillar att hon så självklart intar den unga, självdestruktiva och tystade kvinnans perspektiv. För det behövs rum för alla röster i litteraturen – och i samhället i stort; mäns och kvinnors, friskas och sjukas och s.k. starka och normalas liksom s.k. svaga och sjukas.

Vigan, Delphine de (2012). Dagar utan hunger. Stockholm: Sekwa