Dödsriket är ingen trevlig plats – Kalla det inte natt av Amos Oz

Den som har läst Gamla Testamentet vet att människan efter döden inte har mycket att se fram emot. En slags skuggtillvaro på sin höjd. Ute i en karg öken kanske där vindarna inte alls är särskilt varma efter solnedgången.

Dödsriket är inget ställe för försoning och återföreningen. Gud finns i världen, hos de levande människorna. I reglerna runt vad man äter och inte äter, hur man organiserar sitt familjeliv och i ritualerna och högtiderna.

Inte minst är Gud närvarande i berättelserna, om sitt folk, om människan.

Och att vara Guds folk i Guds värld kan möjligen låta mer livsbejakande än att vara syndare i en värld som Gud redan givit upp hoppet om i den skepnad den nu föreligger – som man skulle ha kunnat se det hela om man istället läst Nya Testamentet.

Men det är inte så säkert att det är så, verkligen inte. Amos Oz påminner mig alltid om varför.

Nerven i Oz skenbart flyktiga, nästan fjäderlätta berättande är nämligen den gränslinje mellan de levandes värld och de dödas som inte får eller kan passeras. Så är det också i Kalla det inte natt; en roman om den komplicerade och ändå vardagsnära kärleken mellan en medelålders lärarinna i litteratur och en äldre man, tillsammans bosatta i en liten ökenstad präglad av östeuropeiska musikaliska immigranter och perifera beduiner.

Paret mötte varandra en gång Latinamerika där de båda hamnat i ett slags exil sedan deras respektive liv på hemmaplan av olika anledningar inte verkat haft så mycket mer att bjuda på. Nu lever de ett lugnt liv som sambos sedan många år tillbaka; arbetar, går på restauranter och deltar i stadens förenings- och kulturliv.

Allt lunkar sin gilla gång; Oz är en mästare på att skildra det fungerande parförhållandets dynamiska tristess.

Men en av kvinnans elever dör oväntat och våldsamt. Han har, antagligen drogpåverkad, fallit eller hoppat från ett berg och brutit ryggen. Från Afrika anländer hans far, den misstänkte vapenhandlaren, och vädjar till kvinnan som varit sonens favoritlärare att hjälpa till att till sonens minne starta ett behandlingshem för unga missbrukare.

Kvinnan ställer upp med trotsig envishet. Det här projektet skall vara bara hennes. Hennes man skall inte få lägga sig i det och ta det ifrån henne.

Mellan denna konserverade flicka som älskar att babbla, köpa kläder och läsa och den faderlige äldre mannen som längtar efter någon att styra på rätt kurs med sitt förnuft och sin erfarenhet uppstår en dragkamp.

Men före den har ett tomrum redan uppstått, där de bara har varandra och inget barn. För det är i denna barnlöshet den ligger; dynamiken i deras förhållande.

Det är något nästan magiskt med Oz förmåga att fånga de små skiftningarna under ytan, det ganska makliga och ändå sinnliga livet – som plötsligt kan brytas rakt av i döden, utan förvarning, utan att de två tillstånden som liv och död är egentligen har något annat sammanhang än sorgen och smärtan som också de är ganska makliga, efter det momentana brottet.

Liv och död är oförenligheter som ständigt kolliderar. Och i livet befinner sig i Oz författarskap nästan alltid mannen och kvinnan och deras inbördes kärlek. I döden befinner sig barnet i olika skepnader, som de inte vet om de bör, orkar eller törs engagera sig i eller inte. Moder- och faderskänslorna lever de oftast ut sinsemellan istället, med varierande resultat.

Kalla det inte natt är en på ytan behaglig roman med en ganska komplicerad berättarstruktur som emellertid nästan inte märks eftersom realismen och det poetiska i språket samspelar så förföriskt lätt och ledigt.  Valet av perspektiv används av Oz som ett medel att förstärka innehållet – men mycket diskret.

Som meditation över kärleken, fortplantningen, vardagslivet och döden är Kalla det inte natt verksam på sitt stillsamma sätt.

Samtidigt skall man vara förberedd på det genuint judiska i Oz livskänsla; dödens slutliga förintelse av livet.

Det finns en stad där livet pågår, sinnligt, rikt och komplext. Utanför den finns öknen. En dag skall vi alla dit och när Oz påminner oss om den saken gör han det sällsynt brutalt. För där ute finns ingenting. Inte ens minnet av staden.

Oz, Amos (1995). Kalla det inte natt: roman. Stockholm: Wahlström & Widstrand

Den vackra muggen på titelbilden är tillverkad av keramikern Linda Carling. www.linkeramik.se