Blandade bränder är blandade bränder – David Means novellsamling

Blandade bränder är den träffande titeln på David Means novellsamling som verkligen är blandade bränder. Mer eldfängda texter får man leta efter, både språkligt och tematiskt.

Innerst, i den blåa kärnan av lågan finns alltid skönheten i livet. I de yttre lagren är det sorgen, smärtan och – allra längst ut – brutaliteten som sprakar.

Vad det handlar om är det underliggande våld som hela tiden finns i det samhälle som så gärna vill se sig självt som välordnat och tryggt. Uteliggaren som blir misshandlad av en blasérad egenföretagare på ett bröllop, affärsmannen som tröttnat och som ger sig ut längs det ensliga järnvägsspåret för att dö, mannen som åker genom öknen fastklamrad på taket på ett tåg.

Mitt i den moderna amerikanska verkligheten finns en gammaltestamentlig obönhörlighet. Rösten som berättar om den är på en gång barmhärtig och obarmhärtig, med sina överraskande våldsamma bilder, sin känsla för alternativa händelseförlopp, för undermeningar, dubbeltydigheter och det spekulativa.

Starkast berör mig novellen Elegi vid Sleeping Bear där en ung man minns sin döde klasskamrat, den utmobbade och fattige Sam som inte fick en fars kärlek förrän han var död. Den skänker mig en djup tröst, såsom allt som väcker den djupaste sorgen.

I Blandade bränder finns ingen skiljelinje mellan språk, bildspråk och tematik. Våldet är lika mycket en del av det moderna livet som det var av det förmoderna. Fortfarande finns destruktionen där det finns liv. Det innebär inte att destruktionen är likgiltig; för Means är den inte ens glömd.

Destruktionen kräver vår sorg och Means har kommit för att driva in den. I det ärendet rör han vid vad vi i vårt samhälle helst vill förneka; att förlusten är en realitet, att allt står på spel och att det inte finns något sådant som oviktiga händelser – inte för de varelser och den natur som är på väg att brännas in i evigheten.

Means, David (2012). Blandade bränder. Lund: Bakhåll