Kartan under landskapet – Michel Houellebecq

Ett av de sista tillfällena då Jed Martin träffar sin far berättar fadern för honom att han som barn byggde ett bo åt svalorna av saliv och jord men svalorna ville inte använda boet. De övergav till och med sina gamla bon och försvann förgått från skjulet där de förut alltid hållit till och där den lille pojken som fadern var den gången iakttagit dem medan han drömde om boet han skulle bygga.

För att trösta fadern då han berättat färdigt ljuger Jed Martin och säger att han läst att svalor aldrig bor i något byggt av människohand.

Historien är som ett extrakt eller en miniatyr av Michel Houellebecqs roman Kartan och landskapet; den markerar inte bara en höjdpunkt, utan också den kanske enda helt blottade kontaktytan mellan den cyniska likgiltighet som Houellebecq på ytan skildrar och den sorg som ligger djupt under den, som ett sista tecken på liv.

Som vuxen blev Jed Martins far arkitekt som byggde hus ingen ville ha och sedan andra hus som folk ville ha men som han egentligen inte själv ville bygga. Jed Martin blev konstnär.

Man skulle kunna säga att det här är kartan Houellebecq lägger under sitt landskap. Det finns en fåfänglighet i alla strävanden hos den moderna människan som visserligen påminner om den fåfänglighet som alltid utmärkt människolivet men som också bär inom sig ett nytt element, i desorienteringen, det totala övergivandet av alla rötter, som blir en följd av at det inte längre är mänskliga relationer som bygger samhället utan pengar och saker.

Eftersom Houellebecq gärna leker med genrer och berättarteknik förekommer han själv som en karaktär i sin roman och han råkar dessutom ut för en händelse som de flesta skulle bli mörkrädda av att dikta ihop, även om de inte själva var föremål för den.  Men det är innan dess Houellebecq som talar med Jed Martin om de viktigaste prylarna han haft i sitt liv och den sorg han känner över dem då de gått ur tillverkning så att han inte längre kan ersätta dem då de blivit utslitna.

I slutet av sitt liv hänger Jed Martin ut fotografierna han tagit av de få människor som verkligen betytt något för honom för att de skall förstöras av väder och vind. Ett av dem föreställer Houellebecq.

I upphängandet av fotografierna finns, som i de flesta handlingar Houellebecqs karaktärer utför, ett skoningslöst accepterande av betydelselösheten som samtidigt är ett radikalt motstånd mot den. Fotografierna skall förstöras men de skall beskådas och dokumenteras intensivt medan de gör det. Ingenting i den processen skall konstnären få komma undan. Ingenting skall han få bädda in i någon barmhärtig metafysik eller lämna åt eftervärlden att ta vara på.

Enligt samma princip dokumenterar Houellebecq den moderna världens förfall och sönderfall. Han gör det kompromisslöst, utan skyddande lager mellan de ensamma individerna och den helt avsjälade värld de är utelämnade till. Till och med hans språk är tekniskt kallt och precist som om han ville dissekera allt han skildrar med det.

Samtidigt finns den där, kartan under; Houellebecqs sorg, hans vägran att släppa det försvinnande och förstörda med blicken förrän det är borta och hans kvarhållande vid det lilla, som om det trots allt vore betydelsefullt, som parkasen som slutat tillverkas, som en fars aska spridd i havet eller – som ett svalbo ingen svala vill bo i eftersom det är byggt av människohand.

Faderns kärlek som är det lilla barnets den gången han bygger svalboet. Sonen som borde varit faderns lilla barn med som utelämnats till en värld där svalor är ett slags inredningsdetalj för utomhusbruk i de utflyttade stadsbornas fejkade bondträdgårdar.

Houellebecq har ingen misskund då han beskriver det landskap som omger den moderna människan. Det finns ingenting där som inte finns. Det som finns det finns.

Att historien om faderns svalbo rör direkt och utan omväg via språket vid en stor sorg hos mig är inget jag behöver skämmas över att erkänna. Hos Houellebecq finns ingen sentimentalitet.

Houellebecq, Michel (2012). Kartan och landskapet. Johanneshov: TPB