Blendad

Information

This article was written on 13 May 2013, and is filled under Blogg.

Current post is tagged

, , , , ,

Igen… Dykvinnan av Joyce Carol Oates

Dykvinnan är en roman med lång startsträcka. Efter halva börjar jag undra när det är dags för Oates att sluta med uppvärmningen och gå över till själva uppvisningen. Efter två tredjedelar är jag riktigt otålig. Då det bara är en fjärdedel kvar är jag övertygad om att hon inte kommer att göra det – inte alls den här gången. Och det är då det sker; det plötsliga lyftet.

Det är så att man nästan känner det i kroppen; ansträngningen Oates måste göra för att släppa tekniken och låta orden tränga fram rakt ur det innersta. Men hon gör det faktiskt. Dessutom till slut hela vägen, fullt ut, som hon har gjort det så många gånger förr.

Antagligen hjälper det henne att det är en medelålders kvinna hon skildrar den här gången och hon själv är mer än medelålders, Hade det varit ännu en av hennes unga kvinnor är det möjligt att det inte hade gått igen – det är ju redan alldeles för många av dem! Men nu är det som om hon kan hämta lite ny kraft ur en ålder och position som säkert ligger henne närmare numera.

Huvudpersonen M.R. är nämligen rektor för ett fint men liberalt universitet i nordöstra delen av USA. Hon är ambitiös, självutplånande, barnlös och forskar i filosofi samtidigt som hon drömmer om sin hemliga älskare som är astronom… Kort sagt är hon nästan en nidbild av den intellektuella amerikanska kvinnan av idag. I sitt yrke är hon skicklig och driven men i sin personlighet är hon fortfarande bara en kvinna, självutplånande som en hemmafru men utan vare sig hem eller man att behaga.

Vad som händer M.R. är att det förflutna kommer ikapp henne. Vad har hon gjort för att förtjäna framgången? Hon som från början inte var någon? Vad skall man göra då det inte går att förtjäna vissa saker, kärlek t.ex?

Nära den senare frågan är det som Oates äntligen kan släppa tekniken. För det här vet hon. Oates vet allt om skam. Speciellt kvinnlig sådan. Hon vet vad det gör med en människa att veta att vem som helst av oss kan bli den som måste förödmjukas och lida; att veta det därför att hon en gång varit den utsedda och sedan aldrig kan sluta vara det, i sitt hjärta.

Några få meningar räddar Dykvinnan som roman men de räcker faktiskt för mig. Också jag undrar nämligen vad man skall göra med sin oförmåga att stå ut med att mannen i ens liv inte förtjänar den beundran man ger honom – för till vem skall man annars ge den? Och också jag kan ibland vakna kallsvettig i gryningen och känna att hur bildad och kompetent och välmående jag än är eller har blivit så är jag i botten inte en av de berättigade för då hade frågan inte funnits, då hade jag inte kunnat ställa den.

Det är om skammens natur Oates har något viktigt att säga, om och om och om igen. Hur skammen över att vara offer binder och hur den skapar nya offer, i det inre och i världen utanför.

Oates, Joyce Carol (2012). Dykvinnan. Stockholm: Bonnier

Leave a Reply


× 3 = twenty four