Att en bok vunnit ett prestigefyllt amerikanskt litteraturpris är ingenting som jag skulle säga bådar gott inför min läsning av den.
Visst, det tyder på att boken är habil, att den är skriven med ett stort mått av teknisk skicklighet och att den är underhållande. Det tyder på att den är den sortens bok som det är svårt att tycka illa om; ja, helt enkelt att den tillhör den fesljumma kategorin lättillgänglig kvalitetslitteratur.
Jennifer Egans Huliganerna kommer på besök är inget undantag. Den vann Pulitzerpriset 2011 och det är föga förvånande; som skönlitterär skapelse är den fulländad, det är bara det lite halta och lytta och personliga som fattas, eftersom den är just fulländad – helt perfekt!
Och eftersom jag är en kultiverad människa med god smak och med behov av att bli underhållen faller jag, naturligtvis, trots att jag knappast får en oroande, omskakade eller djupt egen upplevelse av den. Den duger ändå helt enkelt, därför att den har allt utom det. Känner jag för något annat kan jag läsa Åsa Nelvin eller Per Hagman – de finns också på biblioteket. Så nu till varför Huliganerna kommer på besök kunnat få Pulitzerpriset –
Egan har ett lagom originellt grepp om sin text. De enskilda kapitlen fungerar som små noveller. Ett antal löst sammanlänkade personer dyker upp och försvinner på olika ställen i tiden. I varsin novell har de huvudrollen, i de andra fungerar de som bifigurer, och på så vis skapar Egan en värld och en känsla för tidens obönhörliga gång, tiden är en huligan.
Gemensamt för personerna som skildras är att de rör sig inom den amerikanska musik- och mediebranschen. På så vis är romanen också att betrakta som en sorgesång över en industri som en gång handlade om konst och pengar men som mer och mer kommit att handla bara om pengar. Inom den gör generation efter generation sina erfarenheter av drömmar, framgångar, motgångar, kärlek, sex och svikna ideal.
Män som en gång var unga punkare som röjde på scenen blir till övergödda musikproducenter som i hemlighet spyr på vad de själva producerar och kompenserar med att ligga med tonåringar för att slutligen förvandlas till föredettingar vars oglamorösa liv går ut på att i sextioårsåldern ta hand om bebisar de fått med betydligt yngre fruar.
Kvinnor som kom till New York med drömmar om karriär och spänning blir småbarnsmorsor gifta med sina ungdomsvänner och slutar som ganska lyckliga svenssons.
Och så finns det de andra; de som inte säljer ut sig och därför misslyckas men som till slut kanske, kanske kan triumfera ändå, långt bortom den vardagliga lyckan.
Prosan är lättläst, vemodig, full av humor, intelligenta iakttagelser och normala livsvisdomar. På så vis smickrar den läsaren. Inga språkliga kullerbyttor man måste följa med i och inga obehagligheter på riktigt. Men ändå en känsla av att det här är allvarligt menat, det här är en seriös skildring av vår tidsanda och vår verklighet. Såhär är det, kort sagt.
Just därför tillförs inte mycket nytt. I gengäld kan läsaren få sig till livs ett smartare uttryck för det han eller hon redan vet, vilket bidrar till förnöjelsen.
Kapitlen har varsin poäng eller knorr. Tack vare att personerna kommer och går skapas en känsla av hem mitt i den föränderliga och splittrade nutidshuliganismen. Det är bitvis vackert, bitvis intressant och bitvis roligt.
Helhetsintrycket förblir dock sådär begåvat mediokert som förväntat, fram till det sista kapitlet – då tar Egan språnget och överraskar läsaren genom att säga något om framtiden som får mig att vilja gråta därför att det är en dröm och ofta säger våra drömmar mer om naturen hos vår brist än de mest detaljerade och expressiva skildringarna av den.
Allting går mot konsumtion, förkonstling och tomhet men inom människorna byggs en längtan upp. Det är då spöket av våra ungdomsdrömmar kan dyka upp och påminna oss om vilka vi är, under alla svek vi begick mot oss själva.
Den här boken är ett måste för alla som är fascinerade av musikindustrin som fenomen. Den är ett bra val för alla som vill läsa en kompetent uppbyggd tidsbetraktelse. För den som bara vill ha lite förströelse och litterär njutning är den lika okej som mycket annat som vunnit ett prestigefullt pris.
Litteraturen skall vara en huligan och i det här fallet är det fråga om en väluppfostrad sådan, som ser matchen först, sedan slår rätt person på käften och torkar upp blodet efter sig, innan den tackar för sig och går sin väg ut i glömskan.
Egan, Jennifer (2012). Huliganerna kommer på besök. Stockholm: Norstedt