Jag blev en läsare ändå – En liten text om tvivelaktiga litteraturupplevelser i barndomen

Ibland då jag tänker tillbaka på min barndoms och tidiga ungdoms upplevelser av litteratur slår det mig att det inte borde varit alldeles självklart att jag blev en notorisk läsare senare i livet, trots allt.

För visst fanns det en del böcker som jag tyckte om och aldrig kunde få nog av men även många som jag egentligen, innerst inne, mest blev rädd för.

Bland dem jag inte gillade alls är det flera som jag fortfarande ofta tänker på med krypande obehag.

Det var som om jag redan som barn i barnböckerna anade den kunskap som den vuxna författaren besatt men helst inte ville exploatera fullt ut. Eller, tvärt om, som om jag i dem upplevde förljugenheten extra starkt; glappet mellan den värld som vuxna påstod att man som barn levde i och den värld som de vuxna faktiskt lät en leva i.

Vad som var värst, friserandet av verkligheten eller det alltför brutala verklighetsskildrandet, är svårt att säga – och värst i vilken mening i så fall?

Det vet jag inte.

Den här texten handlar om de texter som kanske borde ha hindrat mig från att bli en läsare men som inte gjorde det ändå. Texter jag minns med blandade känslor eller med obehag. Den här texten handlar om barndomens dåliga läs- och berättarupplevelser.

För sådana hade jag redan då, antagligen i ännu högre utsträckning än vad jag har idag då jag väljer verk själv och dessutom vet att verkligheten alltid är värre – oavsett.

 

Jag växte upp med en kristen mor som redan från början hade bestämt sig för att göra mig till en kristen dotter. Eftersom jag också växte upp i ett hem där kultur hölls högt fanns det en viss logik i att ett av de medel hon använda för att åstadkomma vad hon föresatt sig var C.S. Lewis Narnia-serie.

Som barn lyssnade jag ständigt efter vad som var tillåtet och otillåtet – särskilt som det sällan var något av det som var uttalat. Att älska Narnia—böckerna var tillåtet. Att inte älska dem var otillåtet. Jag förstod det och älskade dem alltså.

Fast jag tyckte – även om ’tyckte’ låter alltför medvetet – att Edmund beskrevs på ett så hårt och orättvist sätt; jag kunde ju själv identifiera mig med honom, särskilt som jag var flickan som låg vid häxans sida och lyssnade till berättelsen om vinterlandet, paradiset, som var menad att förföra mig.

Jag tyckte också – men där var det nog mer fråga om förtvivlan – att det var fasansfullt med de förstenade djuren. Föreställningen om de förstenade djuren skulle aldrig riktigt lämna mig.

Jag känner att den finns kvar där ännu någonstans; en känsla av guds grymhet, av att det jag älskar mest skall förbli förstenat av det onda och vad skall jag då med mitt eviga liv till?

Hur som helst: vad jag inte alls kunde förlåta C.S. Lewis, även om jag inte talade om detta för min mor, var att han i en av böckerna lät en katt symbolisera tvehågsenheten och flatheten inför det onda.

Med hela min instinkt älskade jag katter som barn.  Ett av mina första ord var ’ka’ och trots den minst sagt lindrigt barnkära katt vi hade hemma drömde jag intensivt om att vara en katt, jag låtsades att jag var en katt, och jag minns särskilt att jag försökte rulla ihop mig på det viset som katter kunde göra, med knäna upp mot pannan och armarna om kroppen.

Om Narnia-böckerna var att betrakta närmast som en slags bibel, fast för barn, så måste gud vara en orättvis och hjärtlös makt som ingen kunde försvara sig mot. Det grymmaste med gud var hans kärlek som aldrig skulle gå att undfly. Jag lärde mig an Narnia-böckerna att frukta gud i ordets mer moderna bemärkelse. Jag lärde mig att gud inte tycker om katter och det är detsamma som att gud inte tycker om mig.

En dag sade jag rent ut till min mor att jag hatat Narnia-serien men det var först då jag var i tonåring. Min mor skrattade åt mig och sade att jag älskat den. Det var inte sant. Men det var inte bara gud som inte gick att fly undan.

Ännu fler år senare såg jag en modern och snygg version av Häxan och lejonet på bio med några fantasygalna bekanta. Jag var tvungen att blunda då de dödade Aslan och önskade, precis som då jag var barn, att det skulle vara över snart.

Efteråt bestämde jag mig för att aldrig mer befatta mig med C.S. Lewis eller Narnia.

Det finns en ondska i den största godheten som den som vill ha sig själv kvar gör klokast i att fly undan och det var vad jag anade som barn, med min instinkt som ännu inte var rakt igenom förstörd av önskan att vara till lags.

Gud bevare mig från både Aslan och häxan kan jag tänka nu – även om Aslan är en stor katt.

 

Den goda barndomen skulle då jag var barn – och säkert även före och efter det – skildras åt en av Astrid Lindgren. Jag skall inte vara så uttjatad nu att jag skriver något spydigt om Astrid Lindgren och Nobelpriset men det är bra nära att jag faller för frestelsen.

Som vuxen kan jag naturligtvis spy på helgonförklaringen av Astrid Lindgren som sådan. Det är som om den nya sköna folkhemsmänniskan och senare självbetjänande medelklassmänniskan med maximeringsfantasier trots allt aldrig riktigt kunnat komma över att det gamla bondesamhället med sin fattigdom och sin skit fick skatta åt förgängelsen och därför läser Astrid Lindgrens böcker om och om igen.

Barnen skall då de befinner sig på dagiset – eller daghemmet som det en gång hette, som om det vore ett hem, eller förskolan som det nu heter, som om det vore fråga om utbildning – lyssna till historier om barn som har möjlighet att leka på höskullar, som har mödrar som är hemma och lagar mat och som träffar riktiga djur och helt enkelt har, ja, en autentisk verklighet.

Inför Emil i Lönneberga och Madicken kände jag som barn en blandning av begär och sorg.

Begäret fick mig att tjuta ”Läs mer!” varje gång ett kapitel var slut och natten hotade.

Sorgen kom sig av att jag så starkt upplevde främlingskapet som historierna skulle överbrygga; vad hade jag, ett stadsbarn som på sin höjd kunde se djur på Naturhistoriska muséet och i Slottskogen, gemensamt med barnen i Bullerbyn? Och hur skulle jag egentligen kunna föreställa mig den mysiga kärnfamiljen i Madicken då jag nu en gång kommit till världen i 80-talets posthippieera?

En oklar känsla av lögn smög sig in i glappet mellan mig själv och de gulliga och fiffigt uppfinningsrika Astrid Lindgren-barnen. De var barn helt enkelt. Vad var jag?

Ännu värre var det naturligtvis med filmatiseringarna där de näpna sångerna skulle sjungas i slutet och i början och på skolavslutningen hade fröknarna tårar i ögonen då tjugofem ungar i kör sjöng Idas sommarvisa.

Nu kan man ju invända att Pippi Långstrump inte är ett sådant barn-barn; det riktiga barnet som man som barn vill vara och som vuxna vill att barn skall vara. Är inte Pippi en rebell? Saknar hon inte föräldrar och är det inte också något i grunden smärtsamt drag av förlorad barndom över hennes Villa Villerkulla-liv?

Jo, som barn uppfattade jag det hos Pippi. Men det ingav mig ingen tröst. Snarare verkade Pippis värld normalare än Emils men på ett hotfullt sätt.

Pippi framstod också som en vuxen fantasi; om barnet som en bortglömd varelse, men charmerande och kapabel ändå, inte nödvändig att bekymra sig alltför mycket för.

Jag älskade att få Astrid Lindgrens sagor lästa för mig då jag var liten. Ändå kände jag för dem denna fadda eftersmak som sedan är det enda som återstår sedan jag blivit stor.

Känslan av att Astrid Lindgrens litterärt skapade barn är skapade mer för vuxnas skull än för barns har dröjt sig kvar liksom den elaka kontrasteffekten mellan Madickens värld och den egna barndomsvärlden.

Att läsa är för mig att lämna de önskade bilderna därhän för att upptäcka de oönskade eller ännu av mig inte möjliga vare sig att inte önska eller att önska.

Jag tror att Astrid Lindgren presenterade för många önskade bilder och några oönskade men inga oväntade, omöjliga för mig att vare sig ha önskat eller inte önskat,  i alla fall inga som kom till liv i mig och hade något med mitt liv att göra.

 

Vid 1980-tlets slut hade man fortfarande råd att vara pedagogisk. Samhället var kanske också tillräckligt homogent för att man skulle kunna vara det, utan att stöta sig med alltför många. Och man trodde fortfarande att man skulle kunna lova alla barn ett gott liv, oavsett vilka föräldrar som fött dem eller andra personliga förutsättningar.

På teve gick barnprogrammet Trälarna som jag knappt vågade se vinjetten till. Jag kan förfarande minnas den som en hastigt förbiflimrande dåligt animerad och mörk bild.

Senare har jag aldrig vågat se om den, fast den lär finnas på youtube, precis som så mycket annat vrakgods från folkhemmet numera gör.

Vad jag anar som vuxen är att det egentligen var den underliggande politiken i programmet som gjorde att det inte blev läkande, som Slas märkligt vemodiga berättelser med fula små streckgubbar som bodde i skogar, som annars hade samma grundton och samma murriga slags bildberättande.

Det politiska, det är för vuxna, det.

Det är en dimension av livet som kommer senare.

För mig framstod det jag såg på teve eller fick läst för mig på dagis och senare i skolan ofta som hotfulla budskap om vad man kunde vänta sig av tillvaron, utan att det fanns något att göra åt den saken. Vad jag däremot inte greppade var att det fanns en kritik i skildringarna eller ett hopp.

För mig var min barndoms dolda politiska budskap en skrämmande uppvisning i det som komma kan och skall och skulle. Jag blev rädd för misären i Katitzi-böckerna och då vi såg Kes-Falken som film med klassen minns jag bara rädslan som inte ville släppa mig för jag visste att det där, det kunde vara på riktigt; det var på riktigt.

Tjugo år senare kan jag fortfarande minnas slutscenen i Kes-Falken och känna klumpen inuti som växer av den men var skall man göra av den, för strax tänds ju lamporna i salongen och man skall gå hand i hand tillbaka till skolan för mattelektion och alla barn skall vara glada så att fröken tycker de är söta och rara och inte behöver låtsas om vad de just sett mitt på blanka skoldagen, med skolplanens goda minne.

Jag visste aldrig var jag skulle göra av klumpen i halsen och det var ett problem. Jag vet det inte nu heller men jag slipper i alla fall dölja den för dem som är upptagna med att hoppa långhopprep och spela kula och för den som ser på mig med det granskande men oförstående ögonen och som är större än jag.

Jag slipper göra av den men jag har glömt var jag gömde den.

Och fast jag haft lust har jag aldrig lånat Kes-Falken på biblioteket. Jag skulle tro att det är en bra bok.

 

Internet var då jag gick i högstadiet förknippat på följande: Alta Vistas startsida från vilken man kunde gå in på några få fungerande hemsidor, svårt pixliga bilder som man med lite god vilja kunde lista ut vad de förställde och vissa myndighetsregister som vår datorkunskapslärare fascinerad visade oss hur vi kunde söka i.

Att se något sådant som ett videoklipp var helt uteslutet på de datorer som fanns i skolan och som i många fall endast hade två färger: svart och neongrönt.

Dagens enorma utbud av porr och information om sex fanns alltså inte, eftersom det i stort sett hör ihop med internet.

Visserligen kunde man hitta gömmor med porrtidningar skogen – hade man hört – och det sändes porrfilm på TV1000 efter midnatt men hur många hade egentligen sett en riktig porrgömma eller hade farsor som hade skaffat TV1000?

Det var i alla fall inga jag kände och hade det varit det hade jag knappast vågat titta ändå.

Mina kunskaper om sex etc inhämtade jag i mina föräldrars bokhylla, avdelning skönlitteratur och ofta helt slumpmässigt.

Jag minns att jag läste Romarinnan av Alberto Moravia och tyckte att den var hemskt snuskig. En annan bok som jag inte minns namnet på nu men som också var skriven av Moravia upplyste mig om att det fanns äldre män som var intresserade av pojkar. Det var inget jag hade funderat närmare över innan men det var heller inget som skrämde mig nämnvärt.

I enlighet med stämningen hos Moravia nalkades jag vuxenlivet med dyster drömskhet. Livet fanns där ute någonstans men hur jag skulle nå det anade jag inte. Jag anade att jag inte skulle nå det. Men det är en annan historia egentligen.

Det var vår svensklärare på högstadiet som orsakade den första för mig medvetna kollisionen med sex som en av universums onda krafter.

Hon var en liten kvinna med färgglada kläder och spetsiga skor som ville ha absolut ordning i klassrummet och var känd för att kräva av sina elever att de skulle stå upp då hon kom in genom dörren och säga ”god dag” i kör.

Hade man gjort klart dagens uppgift snabbt belönades man med att få läsa en bok vald ur skolbiblioteket tills lektionen var slut.

Vår fröken menade att de bästa böckerna i skolbiblioteket var fantasy-serien om Maia av Richard Adams. Dem rekommenderade hon varmt till mig och några av de andra flickorna i klassen.

Jag minns att jag satt i min bänk och läste. På den tiden var jag inte svår att roa. Jag kastade mig över böcker och läste som om någon satt med ett tidtagarur bakom ryggen på mig.

Maia handlade om den undersköna tonårsflickan Maia och det var fullt med långa beskrivningar av hennes yttre företräden som sedan övergick i beskrivningar av vad henne styvfar tyckte om dem.

Jag minns att hon var ute och simmade och då hon kom iland förförde hennes styvfar henne med hjälp av en chokladbit som han stoppade i hennes mun.

Det var i sig ganska spektakulärt, med mina mått mätt. I Romarinnan t.ex. framstod sex som lite dammigt och sakligt sådär, ungefär som något som skulle kunna hända en själv en dag. Här var det snarare parfymerat och blommigt och med en underton av lysten illvilja.

Jag satt försjunken i den där scenen då jag från bänkparet snett framför hörde två andra av flickorna i klassen fnissande läsa högt ur sina Maia-böcker för varandra men det var tydligen en annan scen för det där lät verkligen helt obegripligt. En av dem utbrast, mer förskräckt än förtjust: ”Men det där kan ju inte vara på riktigt, det kan det ju bara inte!”

Vi tittade alla tre efter vår korta, spetståade fröken som gick runt där helt förnöjd.

Jag kan ännu idag inte begripa hur hon kunde komma undan med det. Jag förstår att hon fick något ytterst tvivelaktigt ut av att se sina elever i yngre tonåren rodna och flämta och förskräckt bläddra fram några sidor i de här böckerna som visserligen innehöll massor av sex men framför allt massor av våld i kombination med sex men att hon inte var oroligare för att det skulle avslöjas förstår jag inte.

Maia såldes sedermera som haremsslavinna och inledde där någon form av mycket kall och snuskig sexuell relation med en av sina olyckssystrar. Böckerna var en ren orgie i sådant som jag inte har lust att skriva om på min blogg, inte bara för att jag är pryd eller för att det inte finns någon anledning, utan också för att jag inte vill ha mer av en viss typ av spam i mitt kommentarsfält än vad jag redan har.

Den som tvivlar på att Richard Adams var en snuskgubbe kan läsa Mia-serien och själv se. En mer sofistikerad orgie i våldspornografi får man leta efter, till och med i filmens värld.

Jag läste aldrig ut Maia-boken den gången på högstadiet och jag undvek skamsen min triumfatoriskt leende frökens blick fast jag idag kan skratta åt hennes tarvliga sätt att använda oss för att uppfylla sina säkerligen mycket privata önskningar.

Fantasy är inte min genre men om det har med Maia att göra vet jag inte. Jag skulle emellertid inte bli förvånad om det faktiskt hade det. Och med Narnia.

 

Någon gång kanske jag skriver om de mer tröstande eller i alla fall harmlösa upplevelserna av litteratur från barndomen som jag också har, men inte nu.

Det slår mig medan jag skriver att litteratur i sig själv hade en skrämmande effekt på mig från början och att det möjligtvis hade med samma känslighet för den att göra som senare kom mig att själv vilja skriva och läsa ännu mer – och älska det.

Att vara barn är ju att leva i de vuxnas värld eller att inte göra det – som Pippi – och båda tillstånden har sina mardrömsliknande kvaliteter.

Den barnkultur jag växte upp med var trots allt välvillig, god, ofta av hög kvalitet och 70-talister som gråter krokodiltårar över att ha tvingats stå ut med Vilse i Pannkakan fast allt de drömde om var att äntligen få en egen Barbie har jag inte mycket till övers för.

Barn har dålig smak – och sinne för det äkta.

Själv blev jag lycklig då jag på kusinernas kabelteve upptäckte Disney-film (närmast surrealistiskt, det såg man ju annars bara på julafton och på bio!) men det är de ryska folksagorna och H.C. Andersen som rört vid mig så att jag fortfarande kan känna det.

Och kanske är det på grund av att jag fortfarande kan känna det jag blev en läsare ändå.