En ärlig kommentator tar till orda – Om Refug av Houellebecq

Över ett glas en kväll frågar komikern Daniel sin vän, konstnären och sektledaren Vincent, om han är dummare än det stora flertalet eftersom han inte förmår acceptera sin upptäckt att livet tillhör ungdomarna och ungdomen.

Svaret han får skulle lika gärna kunna beskriva Houellebecq själv; på ett intellektuellt plan befinner han sig strax över genomsnittet och på ett moraliskt plan är han ungefär som alla andra, aningen sentimental och aningen cynisk, men vad som skiljer ut honom är hans ärlighet i förhållande till de rådande normerna. Däri ligger hans särart, det som gör att han kan vara underhållande men också det som gör att han inte kan bli lycklig i en världsordning som förutsätter självbedrägeri.

Så är det nämligen; Houellebecq är inget för dem som vill bedra sig själva. Lika lite är han något för de rena cynikerna eller för självömkarna. För Houellebecq är ärlig. Och hans beskrivning av den verklighet han ser har ingen nåd i sig eftersom denna verklighet inte har någon nåd i sig.

Utgångspunkten för beskrivningen är Daniels liv i det senmoderna samhället; hans uppgång och fall som komiker, hans ungdom och åldrande och hans erotiska äventyr och stora kärlek (läs bäst knull någonsin).

Runt omkring Daniel upplöses allt – moral, känslor, band mellan människor – och det är denna upplösning han gör sin komik av, eftersom människorna helt förlorat förmågan att känna vördnad och istället skrattar åt kärleken och svagheten och lidandet.

Ingenting av det man skulle kunna benämna som de högre mänskliga förmågorna har överlevt den totala kapitalismen där allt går att köpa och där till och med kroppen (inte bara djurens kroppar) blivit en handelsvara.

I en sådan värld finns ingen intimitet och ingen kärlek. Bara ett vagt återsken går att ana i sexualiteten men det är just ett återsken, och ett hopp som ingen tror kan uppfyllas.

För utan intimiteten och kärleken blir också sexualiteten helt utarmad. Människan är på samma gång reducerad till djur och artefakt. Hon är knappt människa längre och antagligen har hon egentligen aldrig någonsin varit det.

Det är inför den insikten Daniel inte längre står ut – fast han i grund och botten inte beklagar den.

Av en slump har han dragits med i Vincents sekt som utlovar kloning av sina anhängare så att deras genetiska material kan få evigt liv, utan att de ens behöver ägna sig åt den gamla förlegade metoden sexuell reproduktion, som trots allt förutsätter nyskapande och därmed död och dessutom relationer och arbete och möda.

Mellan Danilens egen livshistoria, som han berättar för att ge sina framtida upplagor nödvändig information om vem han var, är kapitel insprängda med livsberättelserna till just hans framtida upplagor, så att också de framtida framtida upplagorna skall kunna fortsätta leva Daniels kropps liv…

Som dystopiker är Houellebecq både helt profant rakt på sak och synnerligen profetisk. Hans språk äger i sig självt en sanningsenlighet som bitvis kan verka torftig – precis som sanningen kan verka ibland – men som lika ofta framstår med hela den kraft som kommer ur ren tanke – ur sanningen som den alltid är.

Eftersom Daniel och Vincents sekt ser slutet på det individuella livet där lidandet och förgängligheten är nödvändiga beståndsdelar och på världen där människorna lever med sina brister och gör konst av dem eller älskar bort dem hos varandra finns inte längre något att tro på eller kämpa för.

Det som finns är den fysiska njutningen och för Daniels framtida upplagor inte ens den; de lever i totalt smärtfri isolering och skriver sina kommentarer – tills det sista mänskliga ger sig till känna, förmågan att längta, men nu utan mål.

Som kommentator av vår tid är Houellebecq kompromisslös. Han är visserligen en smula sentimental och en smula synisk men han ljuger aldrig.

Bitvis är han hejdlöst rolig. Han har en svart humor som överträffar det mesta i genren och han har öga för det absurda och tarvliga som präglar så mycket av det man annars brukar ge andra, vackrare epitet, som organisation, underhållning eller affärer.

I Refug visar han också hur tekniskt skicklig han är som berättare, hur han kan konstruera en berättelse med flera plan samtidigt i utan att det en enda gång framstår tydligt inför läsaren att han i själva verket gjort något mycket avancerat. Dessutom visar han att han är en tämligen god poet.

Till slut skall sägas att Houellebecq ur ett samhälleligt perspektiv är en av vår tids absolut angelägnaste författare. Mig får han att gråta en skvätt mellan porrfilmsmanusfragmenten. Han är jävligt bra helt enkelt –som kommentator och komiker – och det är det han låter Vincent tala om för sig – som om det skulle kunna få honom att känna någon glädje.

(Utanför texten: Strax efter att jag avslutat Refug läser jag Tjechovs klassiska novell Damen med hunden och förundras över att både Tjechov och Houellebecq är avgjort illusionslösa kommentatorer av sina respektive världar. Däri ligger min sorg. För jag skulle velat födas i en tid då jag fortfarande kunde drömma om att bli kurtiserad av en man som såg det som en erövring att få kyssa mig i en park.)

Houellebecq, Michel (2006). Refug. Stockholm: Bonnier