Innerst är lågan alltid blek – Nabokov igen, jag älskar dig…

Det finns berättare och det finns författare. Många författare är berättare och del berättare är författare men det finns också de som är fullt ut antingen det ena eller det andra. En sådan är Vladimir Nabokov.

Nabokov är den fulländade författaren. Inte en bokstav, inte ett skiljetecken är slumpmässigt utplacerat av honom. Ändå bärs allt han skriver av en inre eld som inte alls har med bläck och papper att göra utan med konst.

Bland hans verk är Blek låga är det fulländade konstverket. Så fulländat att Nabokov till och med lyckats skapa de två upphovsmännen till det, John Shade och Charles Kinbote, försedda med varsitt födelseår, varsin personlighet och litterära stil och plats i bokens baksidestext.

Förordet till Blek låga är skrivet av den förbittrade och bakom sin estetiska förfining perverse Kinbote som beklagar striden om den döde Shades sista manuskript och framhåller sin egen ensamrätt till manuskriptet.

Därefter följer Shades manuskript i sin egen helhet; en episk dikt på rim om den åldrande Shades liv, fullt av nästan självlysande bilder från den vardagliga verkligheten, överraskande existentiella reflektioner, allusioner, citat, intertextuella lekar och syrliga iakttagelser av den lärda och mindre lärda omgivningen.

Med gammaldags romantik i samma anda som den man kan finna i Shakespeares sonetter låter Shade sin hustru framträda, som ung, som gammal, inbegripen i tevetittande, i oroliga samtal om den fula dottern, sörjande samma dotter som till slut dör.

Störande ärlig ger Shade liv åt bilderna av sig själv rakande sig i badkaret, blödande ner i det vita skummet.

Han diskuterar döden med humor och studentbaler med allvar och spyr sin snobbiga galla över jazz och modern poesi.

Han frammanar den helt skarpa bilden av en sidensvans som flyger in i en fönsterruta klädd i rummet innanförs möblemang och vyn utanförs grönska som en snart skall bli vithet.

Han låter oss ana att ett människoliv innehåller hela livet – precis som en dikt.

Och istället för ett hänförande eller överraskande eller ens viktigt slut så slutar det bara, ja, det kommer plötsligt eller efter långdragen väntan – och över tar Kinbotes hela intrikata och skrymmande kommentar till dikten, numrerad efter verserna i den och försedd men de av Shade borttagna delarna i marginalen…

Snart framstår det dock tydligt att Kinbote isjälva verket har ett eget ärende. Som landsflykting från det mytiska landet Zembla och översättare av Shades verk är han full av lystnad efter att ta Shades konstnärliga begåvning i anspråk för att återupprätta sin förlorade nations aristokrati efter revolutionen. Hans parasiterande beundran för Shade finner visserligen inga gränsen men inte heller hans behov att själv berätta vad han har på hjärtat egentligen…

Blek låga är ett modernt diktepos, en underbart betagande litterär skiss, en kommentar till dikten och livet, ett verk av tre författare och en lek med allt var litteratur och språk heter.

Nabokov älskar klurigheter, anspelningar, snuskiga men aldrig vulgära skämt, högstämd romantik, allvarsamma funderingar och precisa iakttagelser – och han får ihop det alltsammans med lätthet och elegans.

Vad som är metanivå och vad som är det som metanivån skall vila på kan ingen reda ut. Möjligen Nabokov själv men tyvärr har han gått samma väg som John Shade gör i slutet av sin långa dikt.

Tacksam mot honom kan jag bara konstatera att han tillhörde de sista av sin sort och ändå var han något helt eget, för alla ironier och experiment till trots befinner sig Nabokovs författarskap så långt borta ifrån dagens mediala effektsökeri som man bara kan komma. Han förblev livet igenom den ryske aristokraten, flerspråkig, bildad och på resa genom världen och tanken, utan alla behov av att förneka det han ändå hade förlorat.

Jag älskar Nabokov därför att han visar mig hur världen är splittrad och falsk och förvriden utan att detta på något vis kan förstöra de grundläggande riktningarna och sanningarna i den. Hur långt hemifrån jag än är tillsammans med honom så fungerar hans kompass fortfarande och den är en bedövande vacker ros.

I ännu högra grad än Nabokov lever jag i en ytlig tid och ett kulturlöst land där litteratur blivit synonymt antingen med Lisa Marklund eller med Daniel Sjölin. Blek låga för mig ut ur tiden och rummet och visar mig att också detta är verkligt; att tänka, att känna, att fundera och att läsa. Att man kan njuta av orden men även av innehållet och att det gäller livet också, om man bevarar sig själv och sitt hjärta.

Nabokov, Vladimir Vladimirovič (2002). Blek låga. Stockholm: Bonnier