Ombord på metron mot dödsriket – Anna Fock: Absolut noll

När petersburgarna dör tar de metron ut till dödriket i Finska viken. Det är därför deras vänner och anhöriga lägger tunnelbanepoletter istället för mynt på deras ögonlock då de ligger i kistan.

Så poetiskt börjar Anna Focks gediget socialrealistiska roman Absolut noll; en mörk resa ner mot Saint Petersburgs botten, och ut mot det postsovjetiska ryska samhällets kanter.

Nikita är en ung bög som försöker glömma sin fars död och familjens klassresa neråt genom att hysteriskt ägna sig åt det som unga bögar brukar göra i en storstad; dansa, knulla och dricka mängder av alkohol med sugrör.

Han har just flyttat ifrån sin mor och mormor som bor tillsammans i en sunkig förortslägenhet för att istället kampera ihop med en kompis inne i stan och det dröjer inte länge innan han också möter på kärleken i gestalt av den lika unga och livshungriga Volodja.

Egentligen är nuet spännande men det är förstört av förlusterna i det förflutna och de dystra framtidsutsikterna. Och det känns inte ett dugg bättre för Nikita när han dessutom har den snygge medelklasskillen Vasilij och hans övertrevliga akademikerfamilj som han vuxit upp nära inpå att jämföra sig med.
Det spelar ingen roll att man är ung och fylld av känslor och energi då samhället är kallt, orättvist och trots, eller just på grund av, att det flödar över av kapitalismens skräp och lyx tomt på drömmar.

Nikita är för ung för att ha upplevt Sovjet men han lever i en tid då hans jämnåriga tjejkompisar riskera att hamna i Sverige som offer för människohandel och hans föräldrageneration sakta super ihjäl sig medan de dammiga samovarerna bubblar i hörnen och teven visar trista tal av Putin som ingen tror ett ord av.

Det är omständigheter man kan göra tragedi av om man vill. Fock gör mycket riktigt också det men först en bit in i romanen, efter att över hundra sidor igenom mest ha uppehållit sig vid en metodisk beskrivning av Nikitas kaotiska vardagstristess.

Fock är nämligen i grunden inte mycket för att dramatisera eller ladda orden med mer än vad man kan få ur dem ifall man slår i synonymlexikonet.

Hon är rakt på sak. Sällan detaljerad men med känsla för det fysiska. Det gäller även hennes karaktärsskildringar; de är handfast utarbetade men utan finare psykologi.

Efter dramat, då man börjar närma sig upplösningen, förstår man att Focks ärende hela tiden varit samhälleligt. Absolut noll är en roman om Ryssland i vår tid. Vore den mer navelskådande kunde den bli en ren ungdomsroman men det är den inte så antagligen och förhoppningsvis blir den istället läst av en blandad publik som kan få mer ut av den än rusig identifikation och bot mot sexualnöd i vardande.

Absolut noll är ingenting för den som söker efter det konstnärliga eller filosofiska i litteraturen; trots sin vackra inledning är den nämligen solid snarare än sublim. Däremot tror jag – utan att veta visserligen – att den möjligen kan säga något om det moderna östeuropa och jag vet att den har mycket att säga om den senkapitalistiska världen.

I den tar man metron till dödsriket men det innebär egentligen bara att själen ständigt hittar nya sätt att färdas på.

Fock, Anna (2013). Absolut noll. Stockholm: Ersatz