Reaktionärer knullar också – eller skriver om det i alla fall; Elementarpartiklarna av Michel Houellebecq

”Alla stora författare är reaktionära. Balzac, Flaubert, Baudilaire, Dostojevskij: bara reaktionärer. Men man måste ju knulla också, eller hur?”

Orden är lagda i munnen på den tidskriftsredaktör som Houellebecq låter anta sin huvudperson Brunos minst sagt hatiska dikter för publicering.

Framför kolonet fattas bara Houellebecqs eget namn. Och till skillnad från de andra skriver han också en hel del om att knulla.

Houellebecq är nämligen den hårdaste reaktionära samhällskritiker man kan tänka sig. Samtidigt använder han sig fullt ut av de friheter man kan ta sig i vår normlösa tid.

Han gör det som aldrig förr i Elementarpartiklarna vars handling kretsar runt två bröder, Michel och Bruno, och deras miserabla liv i den här civilisationens sista decennier. En typisk Houellebecq-handling m.a.o. Bara mer av den; mer sex, mer våld, mer ångest, mer politisk inkorrekthet och mer vrede – helig sådan.

Houellebecq låter sin illusionslösa blick svepa över den västerländska civilisationen mitt i en globaliserad värld och inte mycket finner nåd inför den.

Västerlandet var en gång det samhälle där kulturen, politiken och moralen nått kulmen av förfining men alltsammans förstördes av sextioåttornas oförmåga att förstå nyttan med de gränser som låtit dem växa upp till fria individer.

Fri sex, ytligt religiöst sökande, experimenterande med droger och exotiska vishetsläror gifte sig med marknadsekonomin och resultatet blev total nihilism, total känslomässig misär och en skriande brist på föräldraskap för nästa generation.

Vän av ordning kan ju låta sig uppröras av Houellebecqs sex- och våldsskildringar, hans hatutbrott mot än den ena gruppen, än den andra och hans skoningslösa drift med allt som är det minsta förljuget – vilket enligt honom nog är nästan allt – men faktum är att vår tid har förtjänat en författare som Houellebecq. Han är mer än någon annan ett barn av den och mer än någon annan vet han därmed vad som fattats honom och hur han kan vända sin förödmjukelse i humor och just helig vrede.

Houellebecq när säkerligen privat ett långt gånget sexmissbruk och det skulle förvåna mig om han inte sitter och runkar medan han skriver. Hans romaner är trots det de största och kanske enda adekvata fantasier om romantisk kärlek man kan föreställa sig just här och just nu.

När förnekandet av all kärlek utom den torftiga narcissistiska egenkärleken är ett faktum är människans längtan kanske fördold men den finns kvar och den växer sig bara större tills den spränger sig ut.

Houellebecqs karaktärer går alltså på swingerklubbar, konsumerar mängder av porr och besöker prostituerade för glatta livet men några få ögonblick av lycka får de bara uppleva tillsammans med en likasinnad kvinna som de kan bekänna alla sina fula drifter inför.

I just Elementarpartiklarna träffar både Michel och Bruno varsin sådan kvinna, om än under olika omständigheter. Michel i sin ungdom redan, fast de älskande då förlorar varandra mitt i tonårstidens förvirrade frigjordhet, för att sedan återförenas när de blivit gamla och förbittrade. Bruno en bit in i medelåldern, då han redan trodde att det skulle vara kört för hans del.

Sexskildringarna är som alltid hos Houellebecq rätt trista med sin stiliserade porrfilmsdramaturgi men kärleken är – också som alltid hos Houellebecq – helt naket realistisk och äkta.

Elementarpartiklarna är med sin dubbla upplaga av huvudpersoner den mest houellebecska av Houellebecqs romaner. Den är också den roligaste. Houellebecq är en knivskarp satiriker. Då han skildrar det till vinstdrivna new age-center urspårade hippielägret Stället Förändring vrider jag mig i skrattparoxysmer. Bruno är helt enkelt underbar när han t.ex. gör poesi av könsord under en fritt skrivande-work shop där de andra deltagarna är medelålder kvinnor med fokus på att försöka finna sina goda energier.

I sin avsky för hippierörelsens skenhelighet är Houellebecq skoningslös, likaväl som i sin avsky för marknadsekonomin, islam och västerliberalismen.

Vad Houellebecq ser är ett samhälle där det är omöjligt att bli annat än degenererad. Det är vad dyrkan av ungdom, framgång och individualism lett till; en tilltagande djuriskhet hos människorna som inte längre förmår skilja begär från kärlek.

Samtidigt lämnar Houellebecq inget utrymme för tvivel på att han är detta samhälles yppersta uttryck. Han är den siste författaren i det och kanske även den siste människan – i likhet med många av hans karaktärer. Bara han kan summera vad vi förlorat.

Alla stora författare är nog reaktionära. De är det därför att det stora författandet kräver ett skarpt öga, en gott minne och kompromisslös sanningslidelse.

Den som har allt detta kommer att kunna göra verklig konst av våra förluster.

Houellebecq, Michel (2000). Elementarpartiklarna. Stockholm: Bonnier