För mycket lycka – Alice Munro

Även om inte alla nobelpristagare i litteratur fallit mig i smaken alltid så tillhör jag ändå dem så tycker att nobelkommittén brukar visa prov på gott litterärt omdöme.

Favoriter hittills är väl Harry Martinson, Elfriede Jelinek, J.M. Coetzee, G.G. Marquez, V.S. Naipaul, Pär Lagerkvist och Harold Pinter; alla fantastiska författare som tål att läsas om och om igen.

Sedan finns det enstaka jag inte varit lika förtjust i men bara två som jag både läst och verkligen ogillat, Orhan Pamuk och Gao Xingjian.

Vad gäller den förstnämnde rekommenderar jag läsning av Tusen och en natt istället – om man nu känner en längtan efter undersköna mörkögda kvinnor och likadelar grymma och smöriga hjältar. När det gäller den senare kan jag bara konstatera att vissa västerlänningars avståndsförälskelse i allt vad österländsk religion och filosofi heter, i synnerhet buddhism, inte bara är blåögd utan också lätt motbjudande. Visserligen har jag bara läst en bok av var och en av dessa två herrar men det räckte!

Detta nu sagt; Nobelpriset i litteratur brukar vara en säker kvalitetsstämpel. Gillar Horace det är det nog bra, m.a.o. Och gillar han det och det inte är bra ändå så är det för det mesta dåligt på ett distinkt sätt. Så har jag tänkt på det tidigare i alla fall; Alice Munro bryter nämligen av från mönstret.

Jag vet att jag läst Munro förut, för några år sedan, men jag kom inte ens ihåg henne mer än mycket diffust, i stil med att jag kommer ihåg att jag läst henne.

Nu har jag läst henne igen. Ironiskt nog inte för att hon fick Nobelpriset i litteratur utan för att en bekant rekommenderat henne till mig.

För mycket lycka heter novellsamlingen som jag lånade på biblioteket ett par dagar innan kön plötsligt förlängdes med ett femtiotal låntagare. (Det gäller att ha intuition som bokbloggare eller bara tur och den här gången hade jag det.)

För mycket lycka är en rätt underhållande men knappast omskakande läsning. Alla novellerna skildrar på olika sätt mänskliga relationer över tid. Det är en hel del kärlek, en hel del vänskap och en hel del barn-förälderrelationer. Alla porträtterade på ett ganska förstående och vänligt sätt, som man kan tänka sig att en godhjärtad övremedelklassdam gärna porträtterar sina grannar och vänner. Inte utan människokunskap och livsvisdom men ändå lite för normalt, lite för välvilligt, lite för småtrevligt, puttrande och mysigt, till och med med döden, till och med med våldet, till och med med den sociala misären…

Munro äger onekligen förmågan att skriva om människor och det som händer dem emellan på ett sätt som får en att tänka; sådär är det nog, sådär borde det vara, sådär vill jag att det är. Men är det så? Jag vet inte.

Jag omskakas inte som jag brukar göra av sanningen och av fantasin. Jag blir inte ens störd. Och det stör mig. För jag vill bli störd! Det är därför jag läser; jag vill inte bli lämnad ifred med min lagom bit fruktkaka och min kopp te!

Då jag var mycket ung var jag övertygad feminist. Det är jag fortfarande. Fast jag tror att jag är det på ett på ytan mjukare men på djupet vassare sätt. Nu kan jag säga att jag tycker att det som Munro skriver är kärringlitteratur. Det är m.a.o. litteratur som blir jolmig därför att den i alltför hög utsträckning handlar om relationer, gärna kärlek, med kvinnliga huvudpersoner som är både högpresterande och ganska konventionella. Det är trivsamt. Man tar en bit kaka till och fyller på tekoppen. Sedan minns man gamla tider och blir melankolisk. Eller också stannar man lite djupsinnigt upp inför livets gåtfullhet och tragik medan man stirrar in i den blommiga tapeten.

Men var är det fula då? undrar man plötsligt. Ge mig något jag inte tycker om eller åtminstone något som stoppar mig i min vilda framfart där ett hundratal sidor går åt per kväll! Bara därför att inget hejdar mig.

Bra litteratur hejdar mig, inte för att den är tråkig eller dålig utan för att den kräver min fulla uppmärksamhet, även en stund efter att den gått genom min synnerv och min hjärnas språkcentrum. Munro hejdar mig inte och hon är inte tråkig eller dålig.

För var och en som vill ha det mysigt hemma i öronlappsfåtöljen rekommenderar jag varmt För mycket lycka.

För min egen del blir den för mycket lycka – på en gång.

Munro, Alice (2011). För mycket lycka. Svensk pocketutg. Stockholm: Pocketförlaget