Staden och dess invånare – Överrocken av Ulf Eriksson

Om det finns någon författare i en den svenska samtidslitteraturen som man skulle kunna kategorisera med hjälp av den lite halvsuspekta etiketten postmodern så är det nog Ulf Eriksson. Och i hans fall är det i så fall inget skällsord, bara just en etikett som råkar passa i brist på andra.

Själv blev jag förälskad i hans associativa och intrikata prosa av en slump, i tidiga tjugoårsåldern, efter att ha hittat hans Ulrike ler på biblioteket.
Antagligen hade jag väntat mig den vanliga lite halvdana realismen som brukar känneteckna svenska manliga författare födda efter 1950. Istället fick jag något jag inte kunnat vänta mig därför att jag helt enkelt aldrig sett något liknande; Ulf Erikssons böcker är som vindlande, skimrande och märkligt formade snigelhus som byggts om till skyskrapor. Man kan irra runt i dem hur länge som helst men förr eller senare når man toppen. För de är inte felbyggda, bara komplicerade. De leder någonstans och fråga mig inte exakt vart.

Överrocken är en typisk roman av Ulf Eriksson. I centrum står – som titeln anger – en överrock som under romanens gång får anta olika skepnader och hamna i olika situationer – ja, är det verkligen en enda?

Karaktärerna som denna överrock gör sin vandring med hjälp av är alla försedda med fantasifulla och lagom futuristiska namn. I likhet med de flesta av dem som befolkar Ulf Erikssons universum tidigare är de inbegripna i oändliga dialoger med den stad de lever i; med gatorna, torgen, byggnaderna, affärerna, också de marker som tar vid utanför och som kanske inte fullt ut är nutidsmänniskans territorium utan mer ett hot eller sommarnöje.

Ulf Eriksson är en mästare i att gestalta den nutida urbana människans förhållande till det rumsliga. Han gör det på sitt eget sätt och det blir allmängiltigt just därför. Staden som en plats för främlingskap men också vänskap träder fram på nytt och på nytt i hans språk. På samma sätt är medvetandet en plats där både vuxenlivets kyla och ensamhet och barndomens idyll ryms.

Som rotlös stadsmänniska måste jag älska Ulf Eriksson – fast min barndom knappast var någon idyll. Jag älskar honom för att hans texter gör fantasi av de erfarenheter som antagligen hör till de mest unika för vår tid och vårt samhälle. Jag älskar honom också för hans språk som är så lekfullt utan att förneka stadens och nutidens tristess.

Det är inte dystopier som hjälper mig att uthärda vår verklighet utan sådana författare som Ulf Eriksson. De visar att viljan att skapa lever vidare i de mest sterila och oestetiska miljöer.

Överrocken hittar till slut hem. Det gör också de olika karaktärerna, löst sammanbundna genom vänskap, som befolkar romanen. Jag hoppas att Ulf Eriksson hittar nya föremål och personer att skildra sina platser genom, i det oändliga.

Eriksson, Ulf (2010). Överrocken: roman. Stockholm: Bonnier