Passionshistorien utspelar sig även i Skåne – Birgitta Trotzigs Sjukdomen

De bästa författarna har ett innehåll som tål att bäras av vilket språk som helst. Det är vad jag tänker då jag efter flera års Trotzig-uppehåll läser Sjukdomen från 1972, en typisk Trotzig-roman om skam, förnedring och det heligas närvaro på jorden.

Ingen kan som Trotzig gestalta dessa tre fenomen. I Sjukdomen gör hon det visserligen något mindre formsäkert än i t.ex. Dykungens dotter från 1985, men hon gör det och hon gör det utan att tveka.

En ung man lämnar fattigdomen och leran på de skånska betfälten och ger sig ut för att söka något annat, vad som helst. Han finner ingenting mer än ännu mer fattigdom och ännu mera lera men en kvinna – också. Med henne får han en son innan hon försvinner. Då återvänder han till betfälten och hans drömmar om frihet läggs på den underlige och enfaldige sonen som kommer att drömma sig iväg till både främmande land och mentalsjukhus tills han finner en kvinna som är lika fattig och lika utanför som han själv.

Det är i korta drag handlingen. Och Trotzig vet hur man får den att både glöda och bli lika grå och hopplös som aska. Själva skammens urhistoria är hennes specialitet. Hur blir en människa ingen alls? Samtidigt: en människa kan aldrig bli ingen alls och det är därför hennes helighet blottas då andra försöker göra henne till det.

Om man tar ifrån en levande varelse allt kommer det som återstår ofrånkomligen vara hon själv. Hon kan bli en främling och tro sig vara det också inför sig själv men guds öde finns i människornas liv; aldrig visar det sig tydligare än hos dem som stöts ut och förödmjukas och lider. Hos dem återstår bara dem själva, som är guds mening.

Trotzig är skammens röst i svensk litteratur och upprättelsens. Det gör att hennes böcker har ett djupt religiöst ärende. I Sjukdomen är det inte lika tydligt som det är i en del andra av hennes romaner men den som kan sin passionshistoria vet vad det handlar om. Det betyder inte att Trotzig på något vis går religionens ärenden eller att hennes berättelser skall ses som någon form av parafraser på Bibelns Nya testamente, lika lite som t.ex. Lars von Triers film Breaking the waves bör göra det.

Snarare handlar det om att människans mest grundläggande erfarenheter förblir desamma och därmed tål också de grundläggande historierna att bli upprepade om och om igen.

I Sjukdomen låter Trotzig historien upprepas i ett mycket jordiskt landskap; det skånska där dimman ligger låg över fälten, mellan raderna av knotiga alléträd ut mot havet. Ett fattigt, salt och grått landskap som mest är som ett töcken men inifrån töcknet växer ett starkt himmelskt ljus.

Sådant tål att bäras av vilket språk som helst. Trotzig är nämligen svulstig och överlastad och varje mening hotar att kollapsa under alla bilder. Men hennes böcker har som få andra ett livsviktigt ärende. Det gör att hon är förlåten. Inte bara av gud om han finns.

Trotzig, Birgitta (1972). Sjukdomen: [roman]. Stockholm: Bonnier