Blendad

Information

This article was written on 15 Dec 2013, and is filled under Recensioner, Skönlitteratur.

Current post is tagged

, , , , , , , , ,

Skit ligger i tiden – Gimokrönikan av Patrik Godin

Man behöver inte ha förkärlek för konspirationsteorier för att ibland då man läser en bok misstänka att den blivit utgiven enbart därför att den råkar vara skriven av en person tillhörande en viss, mer eller mindre definierad grupp i samhället eller handlar om ett visst, mer eller mindre definierat ämnet som ligger i tiden.

Förmodligen är det många recensenters och förlagsanställdas öde att på sin ålderdom ligga vakna om nätterna, vridande sig i skam över att lovordat sådant som bara var ren smörja i tidsmaskineriet.

För varför skulle någon plöja igenom hundratals sidor Min kamp av Karl-Ove Knausgård före den urbane och förment jämställde medelklasskillens entré och skulle det verkligen hända att Ett öga rött nådde tryckpressarna innan kultureliten började vurma för förortskids, i hopp om att kunna byta dåligt samvete mot skön exotisk stämning?

Det etablerade är ständigt berett att å ena sidan berika sig med det som ligger lite utanför, å andra sidan upphöja den egna kulturen till konst. Resultatet blir i bästa fall dålig smak och i sämsta fall dålig moral. När det gäller litteratur handlar det väl om det förra, oftast, men inte alltid, skall väl tilläggas (för litteratur är på riktigt!).

Den här gången är det Gimokrönikan av Patrik Godin som får mig att tänka alla dessa lindrigt sällskapliga tankar; en roman som så passande skildrar den mellansvenska bruksorten på fallrepet, som den diskuterats på radio och i tidningar i flera år vid det här laget, förmodligen utan att något förändrats till det bättre för dem som bor där.

Huvudpersonen i Gimokrönikan är visserligen inte en ung man som hoppat av skolan bara för att upptäcka att bruket håller på att läggas ner (även om det finns sådana unga män i romanen) utan en medelålders manlig lärare som efter en skilsmässa återvänder till sin barndoms by för att ja – vaddå?

Historien rör sig runt mannen som i likhet med författaren heter Patriks finske barndomskompis, den mytiske Jussi. Denne Jussi hade inte bara en tendens att snora och gå undan i skolan, han hade också en mor som visade det klassiska kvinnliga tecknet på misär, att ha ett väl indiskret sexualliv med en destruktiv man, dessutom i en bastu.

Patrik minns Jussi i små korta episoder från barndomen – romanen är berättad i jag- form – och hans försvinnande senare, som återges suddigt, ett år då den lokala traditionen knutmasso firades och Jussi gav sig ut på isen på Gimodammen.

Vad som egentligen binder Patrik vid Jussi förblir romanen igenom oklart. Är det skoltidens dåliga samvete mot kamraten som är utanför eller den vidlyftiga finska modern som väckt tidiga erotiska fantasier till liv? Eller är det den adopterade Camilla, som varit ihop med Jussi och som även Patrik dras till?

Som läsare och själv skribent får jag hela tiden den frustrerande känslan som man får då den som skrivit en text inte själv vet vart den vill komma, egentligen. Den vill så gärna skildra något – något! – och det finns en idé men den mer precisa gestaltningen av detta något, denna idé, glider undan. Karaktären som skulle bli så gåtfull framstår i bästa fall som ogripbar, i sämsta som tvärt om karikerad.

Givetvis har Godin här min fulla sympati. Det är sådär det kan bli med en text när den inte blir bra. Men den blir inte roligare att läsa för att man vet om detta. Tyvärr.

Jussi som är romanens egentliga huvudperson blir alltså inte den han borde ha blivit och detsamma gäller Camilla, som knappt får någon personlighet alls, fast man förstår att hennes öde att vara adopterad är tänkt att öppna upp för en tragik som bara skall vara lätt antydd men ack just därför så gripande.

Med tonårsflickan Sofia, som Camilla är elevassistent åt på den skola där Patrik är lärare, är det inte bättre ställt. De skissartade upplysningarna om att hon blivit våldtagen på en fest av det vanliga gänget fulla lantisfjortisar och därefter gjort abort och börjat skolka är som tagna ur valfri elevvårdskonferens och är det förmodligen också.

Språket i Gimokrönikan är dessutom lika oprecist realistiskt som karaktärerna och handlingen. Dialogerna är många och innehåller den sortens vardagliga djupsinnigheter som svenska teveseriekaraktärer säger till varandra på fyllan.

Mot slutet av romanen tappar Godin helt fokus. Det är typiskt. Slutet skulle ju ge sig själv eftersom det ju var det som var så perfekt, sedan gör det inte det, eftersom ingenting då man skriver ger sig självt, allra minst det perfekta.

Som läsare lider man gärna med författaren i sådana här lägen. Man börjar fundera över hur det skulle kunna ha gjorts istället. Och om det är något man har missat.

Det troliga och trista är nog att det inte är det. Storyn håller inte ända fram och det helt enkelt för att slutet förmodligen var det som författaren haft klart för sig först och tyckt var en häftig idé som fick vederbörande att vilja göra resten utan att veta hur. Följden blir att sista sidorna verkar närmast ditfogade i efterhand – eller på förhand.

Vid det laget har medlidandet med författaren hos läsaren övergått i ren harm över att ha lurats att slösa bort värdefull livstid på en text som inte verkar ha någon poäng alls.

Men det är klart, Gimokrönikan skall ju vara något så fräscht som en skildring av svensk bruksort och det är väl i sig en poäng.

Någon på ett förlag och eventuellt några recensenter kommer att vrida sig i sina sängar om tjugo år. Då det istället är islamhatande tredje generationens invandrare som med mångkulturvänliga socialtanters goda minne blivit bortgifta som träder fram och skriver om sina erfarenheter samtidigt som den ekobarnmatsförgiftade avkomman till Knausgård-fäderna med raseri skildrar den storstadskärnornas förvandling till galleri- och caféöknar som gjort det omöjligt för dem att köpa tillbaka de lägenheter de själva vuxit upp i.

Detta är mina förutsägelser. Vi får väl se om jag vrider mig i sängen en dag.

Godin, Patrik (2013). Gimokrönikan. Stockholm: Bonnier

Leave a Reply


7 − = two