Gammal prosa – Vägen ut av Harry Martinson

Bäst är Harry Martinson då han skriver poesi – vad nu poesi är (är Aniara poesi?) Bra är han fortfarande när han skriver prosa men inte lika bra.

Vägen ut är en roman som har åldrats. Inte bara språket, som har pluraländelserna på verben kvar, utan också stilen med sina långsamma och sakliga beskrivningar av händelseförlopp och människor och sina långa resonemang om för länge sedan överspelade orättvisor.

En nutida läsare kan ha svårt att greppa de premisser som Martinsons tankar om världen vilar på för världen har ju förändrats, nästan ofattbart mycket.

Däri ligger också värdet i en roman som Vägen ut idag – paradoxalt nog!

Den är inget konstverk i den mening som Aniara är ett konstverk. Men den är ett tidsdokument, till innehåll, stil, språk och övergripande världsbild.

Bondesamhället som Martinson rör sig i på ett självklart sätt och även utsätter för sin skarpa kritik finns inte mer. De pojkar som Martinson var en av är nu sedan länge vuxna och döda och dagens pojkar drömmer helt andra drömmar. Allt det som då var realiteter är sådant som fortfarande är realiteter men utan att det erkänns; brödfödan som måste tjänas in, barnen som blir till och som ingen tar hand om, skillnaden mellan de liv människor tvingas leva och de liv de önskar att de levde.

På det viset får man som läsare en känsla av att den värld där Martinson växte upp och verkade var mer reell än vår. Där var resurserna knappa och det var en självklarhet att det måste vara så. Det gjorde säkert människorna hårdare men kanske också är ärligare. Eller så var det inte alls så; det var någon enstaka, som Martinson, som blev ärlig och som vände sig emot den av förmenta och verkliga nödvändigheterna helt styrda ordningen. Vad kan vi veta idag?

Oavsett framträder en kontrastverkan då en nutida läsare tar sig an Vägen ut. I kontrasten finns många möjligheter. Det går att minnas vad vårt samhälle ytterst kommer ur och vilar på. Det går att se vår tids förljugenhet genom en annan tids förljugenhet. Överflödets dumhet kan ställas mot knapphetens dumhet; summan av orättvisorna tycks ju så att säga vara konstant.

Att följa Martinsons karaktär, den föräldralösa och vilsna pojken Martin Tomasson, på väg mot vuxenlivet är ingen stor litterär upplevelse men det är intressant och nyttigt. Det väcker de minnen vi inte har.

I sin gestaltning av det känsliga, övergivna och längtande barnet är Martinson dessutom fortfarande enastående. Han var en människa som hade förmåga att skilja det oviktiga från det viktiga och de plågandes sort från de plågades. Han visste vilken futtig och stor kamp människan måste föra, varje stund.

Poeten Martinson lyckades ge det han visste vingar som elegant kunnat bära det in i vår tid så att vi kan sucka hänfört över till exempel en sådan märkligt tidig medvetenhet om det moderna samhällets hot mot jorden. Prosaisten Martinson var trognare jorden även med sina ord. Det gör honom lite tristare men inte mindre läsvärd.

• Martinson, Harry (1936). Vägen ut: berättelse. Stockholm: Bonnier