Indianer och vita

På pappret som Paulo förvarade i översta lådan i köket, under bestickkorgen, stod alla uppgifter som de svenska myndigheterna kunnat få fram om hans ursprung, noterade i prydliga rader av tryckbokstäver. Namnet på honom själv och på hans mor, födelseplats och till och med ett ungefärligt födelsedatum stod där. Men inget namn på någon far. Där faderns namn skulle ha stått stod istället ett standardiserat ’Fader okänd’; typiskt svenskt myndighetsaktigt i all sin pseudoinformativa hånfullhet.

Paolo hade hittat pappret först efter moderns död och innan dess hade han aldrig tänkt direkt på möjligheten av att det kunde finnas ett så krasst och byråkratiskt sätt att behandla den sortens frågor på; modern hade ju alltid haft en ny version av hans tillkomsthistoria på lager och på något vis hade de verkat lika sanna eller osanna allihop, lika fantastiska och underhållande och för omständigheterna passande.

Det hade inte framstått som något konstigt då; så hade det ju varit med det mesta i deras liv, att det sällan fanns säkra svar eller fakta att hålla sig till men desto mer av drömmar, spekulationer och tillfälliga lösningar, så varför skulle detsamma inte gälla ursprunget, födelsen?

Det var då han städat ut moderns lägenhet efter begravningen och upptäckt pappret som låg gömt i en skokartong längst inne i garderoben, som han drabbats av insikten att alla frågor har ett svar och att det egentligen bara handlar om ifall man kan finna det svaret eller ej.

’Fader okänd’ – det betydde att man inte visste, att man aldrig någonsin skulle få veta. Men modern måste ha vetat, det måste i henne ha funnits ett minne av den händelse som ledde till befruktningen. Något annat var inte förenligt med naturens lagar med mindre än att modern sovit eller varit neddrogad vid tillfället eller också helt tvärtemot sina romantiska föreställningar legat med flera män på en och samma månad, och några sådana varianter av historien hade hon aldrig haft att berätta, trots allt kaos och alla umbäranden som flykten inneburit och som förblev en källa till ständigt växande mytbildning i hennes och Paulos gemensamma liv.

 

De historier modern berättat hade inte bara varit olika i detaljer; de hade nästan alltid direkt motsagt varandra. Men trots detta – och det var kanske det verkligt underliga, åtminstone i en tänkt utomståendes ögon – hade Paulo aldrig uppfattat dem som ömsesidigt uteslutande.

En av de vanligaste versionerna gick ut på att det var en ståtlig amerikansk soldat som av oklar anledning dykt upp i moderns väg när hon flydde från bergsby till bergsby och under några dagar gömt henne i ett sjukhustält i ett militärläger. En annan version gav vid handen att det var en man tillhörande de infödda – ”indianerna” som modern kallade dem fast hon själv antagligen också hade indianblod i ådrorna – i vars hydda hon fått vila ut under sin långa vandring genom djungeln.

En tredje version förtäljde i olika varianter om hur modern skulle ha träffat en man som liksom hon var på flykt och hur de fortsatt tillsammans tills mannen en dag blev skjuten av gerillan eller någon annan som hade intresse av att skjuta okända civila som plötsligt dök upp någonstans bortom all ära och redlighet. Om modern i så fall sett mordet eller ej hade aldrig blivit riktigt utrett. I stunder av självömkan hade hon kunnat grina en skvätt och prata om ”allt hon sett som hon aldrig kunde sluta ha sett” men vad hon egentligen talat om då – ja, Paulo hade ingen aning.

Paulos utseende betydde inte heller det något avgörande bevis i någon riktning. Visst, han såg onekligen mycket indiansk ut. Mycket mer än modern faktiskt, som sett ut nästan som vilken sydeuropé som helst, bara något mörkare i hyn och lite mindre, men ett utseende behöver inte betyda särskilt mycket. I tonåren, då biologin i skolan tagit upp hur genetiken fungerar, hade Paulo förstått att arvsanlag plötsligt kan dyka upp efter att ha slumrat i flera generationer. En vit person med någon obskyr svart anfader någonstans långt tillbaka i tiden kunde plötsligt få ett barn med stora läppar och bred näsa eller med strävt afrolockigt om än ljust hår.

Upptäckten av genetiken hade på sätt och vis faktiskt lugnat Paulo som plågats av andra barns nyfikna frågor om vem hans pappa var, om hans pappa var indian och om hans mamma verkligen var hans riktiga mamma. Nu fanns det en ursäkt; gener och deras svekfulla egenskaper. Det räckte strängt taget att någon farmare för länge sedan gjort en indiankvinna på smällen och sedan av någon anledning valt att ta hand om barnet då det kom och själv uppfostra det. Sådana saker hade modern kunnat berätta om. Även här hade skolan också bidragit med förstärkning genom att på religionstimmarna i lågstadiet låta barnen läsa den vederbörligt redigerade bibelberättelsen om hur Abraham gör Hagar med barn och sedan Sara. Sådant var belysande. Paulo hade spetsat öronen och tänkt: man kan aldrig så noga veta vem man är och det är väl lika bra det för då kan man ju bestämma lite själv hur man vill ha det också.

Huvudsaken var att det var någon som velat haft hit en och det hade modern ofta sagt att hon velat. ”Du förstår”, hade hon förklarat – och på den här punkten gick historierna aldrig isär – ”då jag fick veta att jag skulle få dig blev jag så glad, fast jag var på flykt, för jag var ju gammal, över fyrtio år och aldrig trodde väl jag att chansen skulle komma, så då var det väl bara att ta den, det var som att få en gåva från himmelen.”

Ja, även denna bit av historien hade Paulo sedan kunnat koppla ihop med den bibliska berättelsen om Abraham, Sara och Hagar, för precis som modern hade Sara egentligen varit för gammal för att få barn men hon hade ändå fått det och det innebar att Paulo inte var som andra, han var särskild och det var en bra tanke.

Paulo tyckte åtminstone att det var en bättre tanke.

I allt det hoppusslande av enstaka fragment han ägnat sig åt under sitt liv hade han funnit få tankar som var så klara och belysande och användbara. Den gav honom ibland rätten att göra sådant som andra inte tyckte att man fick lov till. Den gav honom i själva verket rätten att göra i stort sett som han ville. För någon så särskild som Paulo fanns inga regler mer än de av nöden stiftade men tyvärr anmälde sig nöden allt oftare ju äldre han blev och begränsade hans frihet.

 

Knappt tjugo fyllda hade Paulo tagit arbete på en nattklubb frekventerad av mestadels homosexuella män, som dansare. Modern hade inget fått veta. Han hade tagit med sig stringen han köpt dagen innan i en porrbutik och tagit vagnen in till centrum där klubben låg på en bakgata. Sedan hade han dansat hela natten, ibland nere på golvet men oftare uppe på en liten upphöjning som liknade en miniatyrscen och från vilken han hade utsikt över hela det hoppande, skakande havet av män i varierande ålder och deras väninnor, pråliga som fiskarna i ett korallrev. Värmen i lokalen hade varit tryckande. Svetten rann från hans kropp och fick den att glänsa som polerat trä. Över huden kände han de beundrande, trånande blickarna som sträva tungor. En natt med honom – han hade vetat att han var föremål för hundratals drömmar.

Framåt småtimmarna hade ägaren till stället ibland brukat bjuda in honom i de inre rummen som av någon okänd anledning kallades logerna och där hade han sedan efterfestat med speciellt utvalda besökare eller med besökare som varit beredda att betala lite mer för sig.

Från den här tiden hade Paulo kvar en förkärlek för droger men numera ville han vara ensam då han tog dem. Han gillade inte publik i sådana situationer. Helst ville han ligga utsträckt på sin säng med telefonen avstängd och dörren ordentligt låst. Han föredrog neråttjack. Uppåttjack gjorde honom bara nervig. Vad han ville åt var tystnaden som infann sig då alla olika röster som alltid verkade vara igång i hans huvud med sina gräl och historier och inpass och hysteriska skämt upphörde och det enda som fanns kvar var hans blodomlopp, hans hjärta och hans andning som verkade uppfylla alla rum. Vad skönt det var!

Men allra skönast var det ändå att slippa den känsla som sedan modern dog börjat plåga honom och som han inte fick någon ro för; den där obestämda oron som pappret med ’Fader okänd’ väckt. Som en blandning mellan paranoia och oklar förlust.

 

”Hallå, du där! Stanna! Vi vill snacka lite med dig va!”

Det var så det hade börjat. De var fyra killar som stod under träden där folket gick förbi på sin väg mellan köpcentrumet och utomhusgågatan där affärerna fortsatte. En av dem skötte högtalaranläggningen, en spelade panflöjt och en slog på en trumma. Den fjärde var han som dansade, i full indianmundering, och det var han som varit den som ropade på Paulo då han passerade i folkvimlet.

Paulos första tanke hade varit att sticka eller slåss. Han stannade visserligen och vände sig om men det var mer av reflex än för att han egentligen hade någon lust att ta reda på vad de här typerna ville honom. Som de flesta stadsbor hade han bara irritation till övers för panflöjtsindianer som spelar Celine Dion-covers och spökar ut sig i masstillverkade schamanattiraljer och främlingars tilltal väckte snarare hans rädsla än hans nyfikenhet. Det var först då killen som ropat på honom mönstrat honom färdigt från topp till tå och frågade, mycket artigt ”Känner du för att tjäna lite pengar, kanske?” som han motvilligt blev intresserad.

Paulo var ju ständigt i behov av pengar och killen som såg på honom hade också ett beundrande uttryck i ansiktet som var svårt att motstå. ”Var kommer du ifrån?” ville han veta. ”Vilket land, alltså?”

Paulo hade sagt som det var men inget om moderns etnicitet eller om faderns okända identitet. Killen hade inte heller frågat vidare om saken. Han och hans vänner verkade helt tillfreds med den upplysning de fått. De hade helt naturligt övergått till att tala spanska med honom och efter den dagen var det Paulo som dansade runt i den där indianmunderingen medan alla de andra fyra spelade olika flöjter och slaginstrument vars ljud förstärktes av högtalarna och ibland fylldes ut av förinspelat ackompanjemang.

 

Vanligtvis skulle det lilla sällskapet av gatumusikanter aldrig ens ha kommit på tanken att skaffa sig en ny medlem, särskilt inte som att fyra som skall dela på småslantar redan är många nog. Vad som fått dem att hejda den här Paulo där på gatan var ren och skär nöd; den ökade konkurrensen från andra musikanter med samma koncept hade denna sommar förutom bristande intäkter lett till en hopplöst uppgiven stämning gränsande till självförakt.

Sanningen var att de sedan ett par veckor tillbaka var på god väg att ge upp. Publiken svek och det hände att förbipasserande ropade glåpord efter dem eller att de borde gå och föra oväsen i regnskogen istället, där åtminstone ingen människa skulle behöva höra på dem. På sista tiden hade det senare inträffat oftare och oftare. ”De är inte ens riktiga indianer”, kunde de höra åskådare säga till varandra innan de indignerat vände bort ansiktena och försvann i myllret.

Det var i varierande grad sant. Faktum var att de fyra till sina ursprung hade en hel del gemensamt med sin nye bandmedlem utan att de visste om det själva. Men till skillnad från hur det var med honom så syntes det ganska tydligt på dem. Och det var illa med tanke på att de andra gatumusikanterna, på nästa torg som gågatan mynnade ut i, verkligen såg ut som riktiga indianer, till och med utan sina fjäderkostymer.

Åskådarna ville ha äkta vara. Om de skulle ge ifrån sig bottenskrapet i sina plånböcker ville de också få känna det som om de verkligen fick en livs levande bit av en exotisk och genom hundratals år oförändrad kultur. Ljushyllta killar med bar överkropp som förde väsen hade de nog av ändå. Alltså hade den av dem som hade det mest slående indianska utseendet fått ha på sig kostymen medan de andra pyntade till tänderna med fjädrar spelade och försökte hålla sig mer i bakgrunden. Trots allt räckte det ganska långt med aningens mörkare hud och svart hår men det räckte inte enda fram och det var därför de ropat på Paulo den där dagen. Det hade varit ett rent infall av han som gjorde det men det hade förgåtts av långa diskussioner om att ta in någon ny som kunde dansa och som såg riktigt äkta ut i ansiktet och på alla andra sätt också.

Paulo visade sig snart passa perfekt för rollen. Han såg verkligen ut som en riktig indian, med höga kindben, fint skuren men bred mun och mjukt sluttande näsa – och han dansade bra. Han var inte blyg, bjöd gärna på sig själv, hälsade på barn och flirtade med kvinnor då han inte var helt inbegripen i sin egen till synes nästan äkta trance; kort sagt var han en mästare på att showa.

Redan första helgen märktes skillnaden i intäkter. Paulo dansade vilt och samtidigt drömmande, som om han verkligen var en schaman och då åskådarna blev riktigt många kunde han börja utstöta märkliga men inte alls omusikaliska ljud ur strupen. Han rullade med ögonen, stönade och verkade helt ha glömt bort publiken – fast det antagligen var precis tvärt om.

Den vävda korgen som stod utställd på gatstenarna fylldes med mynt och de måste tömma den med bara några timmars mellanrum för att det inte skulle se ut som om de redan hade fått tillräckligt.

Förtjusta måste de fyra originalmedlemmarna i den lilla gruppen konstatera att Paulos inträde betalade sig mer än väl, trots att de nu var hela fem stycken som skulle vara med och dela. Paulo var heller ingen obehaglig person. Tvärt om log han vad man än sade, nickade och sade själv något obestämbart, ofta på en hejdlös blandning mellan spanska och svenska, trots att han tycktes behärska båda språken perfekt.

Han var lite uppe i det blå kanske men på det hela taget en juste kille som inte bråkade utan tog sin del av pengarna och stack då dagen var över.

 

Pengarna hade inte utan skäl lockat Paulo att tacka ja till att dansa åt den här orkestern med fejkindianer. Efter en vår då han upprepade gånger besökt socialen och fått tigga och be och lämna tjocka buntar med papper som skulle bevisa att han inte hade något sparat, några skumma hemliga inkomstkällor eller något som han kunde sälja av var han mör. Den nya jackan han måst köpa då den gamla jackans foder efter tre säsongers användning börjat bli så trasigt att det hängde ut ur ärmarna hade han gått till kyrkans nödhjälp för att få råd med. Sedan hade han behövt sig en rejäl glömska. Förnedringen och vreden hade stått som två korsade spett i honom och allt han önskat var att få känna sig rakt igenom mjuk och motståndslös igen. Glömma vem han var och därmed att han var den tufsige, lite drygt trettioårige snubbe som smugit in på stadsmissionens mottagning och sedan kommit ut därifrån med en bunt med sedlar i ett kuvert som han fått av den visserligen mycket vänlige men just därför så hopplöst enerverande prästen. För att få till denna glömska hade ännu desperatare åtgärder varit nödvändiga. Sent på kvällen hade han kommit på sig själv med att sända ett textmeddelande till en gammal gubbe han kände som var kär i honom och gubben hade nästan inte klarat av avskedsfrasen innan de lade på för att hans andning blivit så tung.

”Jag älskar dig”, hade gubben sedan sagt i mörkret i Paulos sovrum. ”Det är första gången du bjuder hem mig till dig. Jag önskar jag kunnat ge dig mycket mer men du skall få vad jag har och nästa månad, vet du, då får jag pensionen igen och alltid skall det väl bli något till min älskling också, det skall du allt få se. Allt jag inte behöver själv, det skall du få, bara vi ses så jag kan ge dig det också.”

Rysningen som gick igenom Paulo vid den utfästelsen hade mannen säkert tolkat som ett tecken på välbehag men han hade i så fall fel. Paulo kunde tänka sig angenämare sätt att spendera en natt på än med att i maklig takt få sin bakdel daskad av den där mannens löst hängande bukfett och svagt blålila pung medan de för situationen löjeväckande malplacerade kärleksorden haglade genom luften.

Dansen i indiankostymen var mot den här bakgrunden ett ganska värdigt sätt att dra in pengar på. Snart upptäckte Paulo att den var mer än så; han hade saknat att dansa, han älskade att dansa, han älskade att få känna beundrande, nästan kärleksfulla blickar på sin gyllenglänsande kropp igen. Unga tjejer stannade till och glodde och fnissade. Äldre och medelålders kvinnor blev stående helt uppslukade. Även äldre och medelålders män, om än inte lika öppet. Det fanns de som ville prata och som frågade varifrån han kom och uttryckte sin uppriktiga övertygelse att han ändå måste vara en äkta indian såsom han dansade och såg ut.

Första gången det hände hade han känt ett ögonblicks tvekan innan han öppnade munnen för att svara bekräftande men efteråt hade han varit förvånad över hur lätt det ena gav det andra. Han märkte hur de andra medlemmarna av gruppen lyssnade bakom honom, deras lyssnande smekte honom över ryggen. Varje ord han yttrade till åskådarna sög de i sig på samma sätt; nyfiket, nästan andäktigt.
Sent på kvällarna då de showat färdigt smet de alla fem in på en pub som ägdes av farbrodern till en av dem och där det fanns ett utrymme bakom köket som de kunde byta om och lägga sina instrument i innan de räknade pengarna och antingen gav sig av hemåt direkt eller stannade en stund till och tog varsin öl.

”Du är verkligen helt otrolig”, sade en av killarna till den drömmande Paulo en kväll av den senare varianten. ”Du är verkligen äkta. Jag förstår att de där multikultikåta kulturtanterna och kicksökande rika gubbjävlarna blir som tokiga då de ser dig hålla på. De måste tro att du verkligen har kontakt med andevärlden.”

”Det kanske jag har också”, sade Paulo med en axelryckning men mitt i skrattanfallen som följde blev han själv plötsligt tyst. Han såg upp från bordet och ringen av kumpaner och ut i lokalen där gestalterna rörde sig som i de dödas stad, som mörka skuggor i röken. Det kanske jag har, upprepade han tyst för sig själv i sina tankar. Vem vet sådant; vem som får kontakt med det som ligger under allt det här och vem som inte får det.

 

Ett par veckor senare, mitt i högsommaren då hela staden verkade koka, smet Paulo ifrån en stund mitt på dagen under förevändning att han måste uträtta ett bankärende.

Hade de andra känt Paulo bättre hade de knappast trott honom men som det nu var gjorde de inte det och de ställde därför inga nyfikna följdfrågor. Paulo kunde obesvärat gå raka vägen till en stor hobbyaffär som låg ett par kvarter bort och där hittade han snart vad han sökte; ett stort paket fjädrar i blandade färger och storlekar och ett antal burkar med glaspärlor samt några rullar med fiskelina, läderband och tunn ståltråd. Alltsammans packades prydligt ner i Paulos sportbag för vidare transport till Paulos lägenhet då dagen var slut och natten kom.

I den nedsläckta lägenheten stod Paulo sedan, strax innan gryningen, vacker och pyntad med alla de förunderliga smycken han förfärdigat av de inköpta produkterna. Aldrig hade hans hud tyckts honom så strålande i hallspegels dunkla bild. Aldrig hade det glittrat så om den, som om en exotisk reptils eller fågels skrud. Det var som om hans själ lyste genom denna hud; en själ han inte sett förut men ändå anat existensen av, den speciella själen, den som gjorde honom annorlunda än alla andra.

Han satte fast sin lilla portabla musikspelare i bältet av läderband och pärlor, stoppade in propparna i öronen och sedan dansade han ända till soluppgången till musiken, över lägenhetens buckliga plastmatta, men han tyckte att han dansade genom en hemlig värld där allt såg på honom. Där ensamheten blivit levande och fått ögon. Och då han äntligen kollapsade på sin säng var det fullt solgass ute och om bara ett par timmar måste ha gå upp och anträda resan in till centrum.

Han öppnade lyckligt ögonen en sista gång och kände ljuset mot dem. Inte en enda sekund under natten hade han tänkt på droger. Det var nog, fullt och helt som det var.

Förmiddagen som följde var han sedan som fylld med sand då han kom in till centrum och gjorde sig redo att börja showen. Sanden sipprade ur hans ögon och gjorde det svårt för honom att hålla dem öppna. Musklerna i armar och ben kändes långa och uttänjda och svåra att styra. Han hade helst velat åka hem och lägga sig igen, omedelbart. Men så började de andra spela och han kastade sig in i det eftersom det ändå måste bli så och det var som magi; så som han dansade nu hade ingen sett honom dansa förut, det var som om hans trötta, utvakade kropp plötsligt elektrifierats och börjat lysa.

Åskådarna lämnade nävar av mynt i korgen. De stannade och applåderade efter varje nummer. I den nästan trettiogradiga hettan såg Paulos hud och hår snart ut som om man hällt en spann matolja över honom men det tycktes bara göra honom ännu oemotståndligare.

Själv tänkte Paulo allt mindre på hur han såg ut. Blickarna inneslöt honom, de omgav honom som en lysande gas, lättare än luft. Men han märkte inga enskilda av dem längre. Han var ett med solfläckarna från träden och med hettan som tycktes stiga uppåt, från marken. Han var som en eldslåga som lever av syret runtomkring utan att veta om det. Med sin tunga fjäderkrona på huvudet och de tunga skinnbenkläderna kände han sig lika obehindrad som vore han naken. Han dansade sig in mot stadens kärna och i den fanns hans egen kärna. Han var ett med allt och allt var ett med honom. Han kunde hålla allt inuti sig men var ändå helt och hållet fri och han var lycklig.

Mot kvällen öppnade sig solen för honom. Som om det var den han närmat sig hela tiden; dess orangea kärna som var som het apelsinsaft. Det var strax innan musiken upphörde och han nära nog föll ner i dammet. Flämtande och drypande av svett och fortfarande med ögonlockens insidor blixtrande av orange sträckte han ut sig på en parkbänk i närheten medan de andra samlade in pengarna och ett par av dem gick iväg för att köpa något att dricka och äta.

Han andades in världen nu då han sakta dalade ner mot den igen. Mellan solen och honom urskilde han nu lövverken som en genombruten kupol. Någon kom efter en stund och stack en iskall colaburk i handen på honom. Han reste sig mödosamt upp på armbågarna och drack. Åsynen av de andras ansikten runt omkring honom fick honom att känna en slags förvåning. Deras ansikten som vändes mot honom nästan vördnadsfullt medan de tuggade sina falafelrullar och sköljde ner dem med läsk.

Han var utmattad men han hade trots det en känsla av att han kunde ha fortsatt dansa i evighet, om bara inte musiken slutat och åskådarna gått hem.

Det var solnedgång då de packade ihop och han tog vagnen tillbaka hem. Ingen svalka skulle ge sig till känna denna natt heller. I lägenheten hade han kunnat skära i luften. Från köket kom en odör av sopor och unket avlopp och flugorna surrade. Han slängde av sig den våta t-tröjan och shortsen och stod spritt naken framför hallspegeln medan han tog på sig sina fjädrar och pärlor och började dansa igen.

Det var så han slutade sova hela nätter denna sommar; genom att dansa på dagen och dansa på natten, när han dansade var honom likgiltigt, han var inne i en glödande spiral och han hade ingen känsla av att den en dag skulle kunna brännas av och brista. Allt vad hans tillvaro tidigare kretsat runt av penningbekymmer och molande känslor av tomhet och av nervöst sökande efter någonting som kunde lugna ner honom verkade nu avlägset och han tänkte: jag bara drömde. Men han var inte säker. Ibland tänkte han också: jag drömmer. Det varierade. Egentligen spelade det kanske ingen roll. I stadens centrum drog han varje dag till sig en stor publik som visslade och ropade och klappade i händerna och korgen på marken fylldes gång på gång av mynt, som om inget av det här någonsin skulle kunna ta slut.

 

Det var i mitten av augusti Paulo plötsligt vaknade en natt, mitt i en av de korta stunder av sömn som han trots allt emellanåt tog sig. Han satte sig kapprak upp sängen och såg sig om i rummet som var fyllt av ett grådaskigt ljussken från lamporna utanför och den inte särskilt mörka natthimlen. Från möblerna verkade skuggorna gå ut längre än vanligt. Den vänliga känslan som han vant sig vid att uppleva då tingen blev en del av honom vek nu för ett oklart hot.

Det var något han drömt om, tänkte han. Det måste ha varit en mardröm som han nu redan glömt fast känslan låg var. Så plötsligt slog det honom: pappret, hans papper, det var något med det.

Han reste sig och gick ut i köket där samma spöklika gråhet låg över det belamrade bordet som var fullt av kaffekoppar och reklampost och högar av mynt som han tömt sina fickor på då han kommit hem om kvällarna.

Han slet ut översta lådan i bänken och tog upp bestickkorgen. Pappret låg där. Moderns namn, hans eget, raden där det var tryckt ’Fader okänd’. Lättnaden fick honom nästan att sjunka ihop där han stod. ’Fader okänd’ – ingenting hade förändrats. Ingenting stod på detta papper som inte stått där tidigare.

Han studerade det ännu en liten stund innan han lade tillbaka det i lådan och ställde tillbaka bestickkorgen. Lättnaden höll i sig ända fram till nästa natt då han återigen vaknade ur en av de korta sömnperioderna med samma oro i kroppen och skyndade ut för att se på pappret. Nej, ingenting var förändrat. Det fanns ingen anledning till att någonting skulle vara förändrat.  Han lade på nytt tillbaka det och gick och lade sig.

Tredje natten samma sak hände tog han med sig pappret tillbaka till sovrummet och lade det i nattduksbordslådan där han åtminstone hade det under bevakning, inbillade han såg. Han tog med sig det in till centrum nästa dag, gömt i sportbagen där han förvarade sina ombyteskläder och sin vattenflaska. Snart glömde han att det fanns där och allt var som vanligt igen. Sommaren fortskred. Han dansade. Pengarna samlades i högar i korgen på gatan. Han brydde sig inte längre om att ta av sig fjäderskruden ens när de i pauserna gick bort till gatuköket och beställde mat. Om man bortsåg från en mycket vag, knappt identifierbar oro som ibland kunde gå som en kall underström längs hans botten var allt som innan han första gången vaknat och kommit att tänka på pappret.

De andra pratade högljutt på spanska och han insköt ibland ett ord eller två och de såg på honom med sina vördnadsfulla blickar. Det var tydligt att deras nye dansare hade ingivit dem en känsla av djupaste allvar som de inte haft tidigare. Förut skulle Paulo ha berusats av den insikten men nu tycktes den honom självklar och faktiskt inte särskilt väsentlig ens. Han var inte så intresserad av de andra eller av någonting runt omkring sig alls längre, om man bortsåg från musiken, för det som fanns runt omkring honom fanns också inuti honom och han hade därför inget behov av att bry sig särskilt mycket om det. Med fjädrarna klibbande mot ryggen åt han sitt pitabröd med falafel i och sköljde ner det med cola innan han gjorde sig beredd att fortsätta.

Han hade fått en liten flöjt nu också och de andra hade instruerat honom i hur han kunde spela vissa enkla melodier på den. Det var inte alls så svårt som han trott. Han kunde till och med dansa och spela flöjt samtidigt. Jag har det i mig, tänkte han. Det ligger i blodet. Jag behöver inte ens lära mig det utan jag kan det bara ändå, precis som jag kunde dansa redan från början.

 

Men oron i honom återkom då han satt på vagnen på vägen hem, återigen klädd i sina vanliga kläder och stirrande ut i den sammetssvarta sensommarnatten. Han öppnade bagen, tog upp pappret och tittade på det men oron fanns kvar. Oron låg i tiden som gick. Den låg i de flammande cerise rallarrosorna som han sett samma morgon sticka upp från banvallen. Den låg i de första torra frökapslarna som börjat flyga genom luften och i den allt bredare strömmen av pendlare som varje morgon och eftermiddag passerade förbi platsen där han dansade utan att mer än i undantagsfall hinna stanna för att lyssna eller lägga pengar i korgen.

Innerst inne visste han att det var oundvikligt. De andra med sitt respektfyllda avstånd till honom som bara växte verkade också uppfyllda av en oro. De räknade pengarna allt girigare på kvällarna och spenderade inte alls samma mängd av dem på öl inne på puben efteråt. Han hade hört dem diskutera jobb i pauserna. ”Telefonförsäljning”, hade en av dem sagt. ”Då tigger jag hellre på gatan.”

Sedan hade han kommit på vad han just sagt och börjat skratta.

Men Paulo hade inte skrattat. Han var fylld av det här nya, hela som vuxit kring honom och världen så att han blev ett med den, fästades vid den som ett träd i jorden med kronan mot himlen, men oron kunde han inte skydda sig mot, den gick som en kall vind mellan grenarna. Han visste aldrig när den skulle komma.

En natt då han på nytt vaknade efter att ha slumrat till en kort stund, ännu iförd sina fjädrar och pärlor, tog han pappret i ur bagen bredvid sängen och gick ut med det i köket. Han tände inga lampor. Stod för ett ögonblick villrådig och höll upp det mot fönstret men natten innehöll inte längre mycket ljus annat än gatubelysningens döda och matta. Han gick vidare fram till diskhon och började treva ovanpå köksfläkten. Tändsticksasken låg innanför kryddburkarna. Den var flottig, lite bucklig och bara ett par obrända tändstickor fanns kvar i den men han lyckades få eld på en av dem. På en gång beslutsam och orolig såg han in i lågan innan han satte den mot papprets nedre kant som genast flammade upp så att han måste släppa taget och låta hela det lilla blosset falla i diskhon innan det brände honom på handen.

Det sista han såg av det var de glödande lövtunna kanterna som krullade ihop sig innan de smulades sönder och bara de röda fläckarna då han blinkade fanns kvar. Så enkelt var det alltså. Ingenting hade hänt alls. Om han inte varit så lättad hade han kanske känt en viss snopenhet.

Utan att tänka vidare på saken, nu då den var ur världen, gick han tillbaka till sin säng och för första gången på veckor sov han sammanhängande flera timmar, ända fram till morgonen. Drömlös, förmodligen orörlig, helt tom invändigt men tungt vilande mot madrassen med sin av solbrännan nu nästan djupbruna kropp. Han vaknade utvilad och laddad in i minsta muskel med energi. Idag tänkte han inte dyka upp i sin t-tröja och sina träningsbyxor och byta om helt först i det sunkiga lilla rummet bakom restaurangköket.

Det var inget han hade planerat men det föll sig naturligt och då han omsorgsfullt lindade remmarna och banden med pärlor och fjädrar runt armar och ben öppnades hans ögon och han såg i spegeln vem han verkligen var. Paulo som han skulle ha varit utanför alla historier.

 

Åsynen av den originellt pyntade Paulo som samma förmiddag kom gående mot dem med smidiga långa steg gjorde naturligtvis den lilla gruppen av gatumusikanter lite ställd men de fann sig snabbt. Vid det här laget hade de vant sig vid att deras nye kumpan var något utöver det vanliga och så länge han drog in pengar så…

Den ene knuffade till den andre och det hördes några dämpade kommentarer men då Paulo kom inom hörhåll hälsade de alla glatt och gick i samlad trupp bort till puben där de bytte om för dagen och tog sina instrument.

Paulo behöll sina egna utsmyckningar på och kombinerade dem bara helt sorglöst med den vanliga indiankostymen. Resultatet blev över förväntan. Ingen av de andra hade visserligen sett någon riktig indian och allra minst en schaman men dunkelt insåg de alla utan att tala med varandra om det att om det fortfarande fanns schamaner någonstans idag så såg de förmodligen ut just såhär, behängda med allt de kunnat hitta, också med sådant de förmodligen köpt billigt i någon krimskramsaffär eller på någon marknad.

Framför dem gick Paulo rak i ryggen och då de åter stod under de nu prasslande torra träden och hade riggat upp instrumenten och korgen för pengarna började han genast röra sig, innan de ens hunnit börja spela. Han rörde sig slingrande, långsammare än vanligt, som om han drömde. Blundade och sträckte sig mot träden och verkade helt glömsk till och med av sig själv.

Den här dagen var det inte Paulo som följde musiken utan musiken som måste följa Paulo och de andra accepterade det snart, blev själva som hypnotiserade av kumpanens ormlika rörelser och frånvarande ansiktsuttryck. Någonting hade fullbordats mellan dem; ett nytt och ännu djupare allvar som fick dem att uppgå helt i vad de själva gjorde och glömma åskådarna som i de fall där de stannade ofta blev stående länge, länge och bara såg.

Förundrad mindes ibland någon av musikanterna hur de bara ett par månader tidigare brukat skämta om sina ”indianlekar” för att dölja skammen de känt över att behöva klä ut sig som barnungar på maskerad och låta sig beskådas och fotograferas av alla som ville. Minnet framkallade ett inåtvänt leende hos den det för tillfället drabbade. Ingenting kunde just nu kännas mer främmande än ”indianlekar.” Där de stod under träden var de kanske indianer på riktigt eller så var de något annat och helt eget, vad visste de? – men de lekte inte, de var helt i sig själva och de befann sig i mitten av världen, på väg upp mot solen.

Mitt ibland dem dansade denne Paulo, killen de plockat upp av en ingivelse, därför att han såg ut som en riktig indian, och nu förstod de att han inte bara sett ut som en.

I Paulos tysta väsen fanns en ursprunglighet de med sina stadsvimlande världsmedborgarhjärtan aldrig skulle ha tänkt på och ännu mindre uppfattat som verklig innan de mötte den hos någon annan. Nu kände de beundran, en djup vördnad, men också allteftersom timmarna gick en tätnande koncentration.

Till slut glömde de också sig själva och varandra och fladdrade in i vad de såg, som man gör då man länge nog sett in i en eldslåga, samtidigt som de fortsatte spela, inte längre de på förhand inrepeterade låtarna utan helt egna melodier som liksom uppstod mellan dem och spelade sig genom deras instrument, någon gång trevande men sedan åter säkert, som om de vore en enda organism, styrd av den dansande schamanen.

 

Ingen av gatumusikanterna skulle någonsin glömma det som sedan hände, denna eftermiddag sent i augusti, då säsongen snart var slut och fattigdom och arbetslöshet väntade men oron fördrevs av en magi de varken förr eller senare skulle få uppleva.

Plötsligt, då de stod där och spelade och Paulo dansade, kom en reslig rödlätt man i khakiuniform och för årstiden alltför tunga kängor gående genom vimlet. Klädseln gjorde att man genast lade märke till honom men också hans längd, det faktum att han hade en otäck mörk och trasig fläck mitt på bröstet och att hans ansikte var så stort och fräknigt och utan varje leende. Sättet som detta ansikte tycktes söka genom folkhavet på innan det fixerades vänt mot dem och de genomskinliga ögonen började lysa som om det tänts en stark strålkastare bakom liknade heller ingenting annat någon av dem sett, vare sig förr eller senare.

De följde mannen med blickarna då han banade sig fram till dem, utan att de för den skull slutade spela. Som om spelandet fortsatte av sig självt men mer flackande och osäkert ju närmare han kom tills han stod mitt ibland dem och de förstod att det inte var dem han var ute efter utan Paulo som med slutna ögon sträckte händerna mot trädkronorna.

Paulo dansade ännu ett par sekunder efter att mannen huggit tag i dräktens enorma nackkrage och nästan lyft upp honom från marken medan han intensivt såg rakt på Paulos ögon tills han öppnade dem. Mannen måste sedan ha sagt något mycket överraskande som de andra inte kunnat höra eller ens läsa på hans läppar för Paulo tappade på en gång, inte bara rörelsen i kroppen, utan hela ansiktets mimik. Han hängde som en vante i den enorme rödblonde mannens enorma rödblonda näve och de två såg varandra rakt i ögonen länge.

Vad blickarna de utbytte betydde var omöjligt att avgöra. I Paulos ögon fanns mer bestörtning än förvåning. Mannens ögon däremot var fulla av en märklig lugn vrede eller av förvissning om något som man inte kunde veta vad det var.

Så tog mannen av Paulo fjäderkronan och slängde den ifrån sig på marken. De andra hade helt slutat spela nu. De stod som slagna och väntade på Paulos reaktion. Men Paulo reagerade inte. Han fortsatte bara se på mannen tills mannen försiktigt satte ner honom på marken och tog hans ena hand och lade den på sin ena bröstficka där emblemet med amerikanska flaggan var alldeles intill revan med de stela mörka kanterna.

Fler åskådare hade samlats runt dem på gatan nu än de som stått där redan då mannen dök upp och bland dem hade samma märkliga nästan andäktiga tystnad sänkt sig som över musikanterna själva. De såg alla in i något de förstod att de aldrig skulle förstå. En av de händelser som aldrig får något sammanhang med något annat varken före eller efter. Men som om Paulo och mannen plötsligt och utan att ett ord blivit utbytt ändå blivit överens om ett fördolt sammanhang vände de sig nu samtidigt om mot folkmassan.

För musikanterna syntes bara deras bakhuvuden. Paulos med det långa svarta håret. Mannens med det snaggade rödblonda. Indianen och militären; de höll varandras händer och då de började gå uppstod en passage framför dem där de kunde passera utan att snudda vid någon.

Där försvann de. Vart vet ingen. Det sista musikanterna såg av dem var då mannen drog Paulo tätare intill sig som man gör med någon som tillhör en men de visste inte om denna gest var en akt av hot eller av kärlek och de skulle aldrig få veta det heller. Sakta började de packa ihop sina instrument medan folkmassan lika sakta började sorla igen och skingras.