Göteborg förklätt i päls – Göteborg i päls av Per Johansson

Hur får man en stad att verka lite glamorösare än den i själva verket är?

Svar: man beskriver den lite skitigare än vad den i själva verket är, fast utlämnar tristessen och förödmjukelsen.

Åtminstone är det så Per Johansson har gjort i sin visserligen rätt originella men allvarligt talat rätt poänglösa stadsskildring Göteborg i päls från 2006.

Huvudpersonen, en avhoppas stadskunskapsstudent, arbetar som diskare på en restaurant i stadsdelen Haga. Där träffar han på diverse skumma och sökt påkomna existenser, varav vissa tillhör personalstyrkan medan andra är gäster eller bara finns runtomkring i största allmänhet.

Naturligtvis har vi den obligatoriske alkoholisten där, som i det här fallet jobbar extra fast han är sjukpensionär, för att ha råd att upprätthålla sin alkoholkonsumtion. Sedan har vi den latinamerikanske kocken som har en morsa som röker brass och en cellospelande lillsyrra. Och så har vi den norrländske kocken med sina nedhasade byxor och sin utifrånblick på södra Sverige.

Förutom dessa; servitriserna, de misstänkta maffiamedlemmarna och råttorna… råttorna… stadens verkliga urbefolkning.

Johanssons korta små kapitel utan rubriker skildrar restaurangmiljön och dess rutiner och människor ur olika aspekter och då menar jag inte de filosofiska, mer än i undantagsfall. Men däremellan råttornas hemliga liv.

Jag-berättaren som genom romanen förblir ganska anonym även om det framkommer att han gillar Broder Daniel och har ångest samt en flickvän – hm, vilka oväntade påhitt av en manlig författare född 1972 – har ett till synes perverterat intresse för råttor. Råttor och staden som är råttornas rike, i det här fallet staden Göteborg.

För detta är i första hand en roman om Göteborg. Herrljunga skymtar visserligen förbi, liksom Tyskland men det är Göteborg det handlar om först och främst. Här kan man snacka om namedropping av platser! Och det gör det ganska trevligt.

Hemma i min sjuksäng där jag just nu befinner mig gillar jag det på något vis. Det vill säga, det är inge bra men jag gillar det änna ändå. För den här enkla prosan, uppdelad i korta små stycken till kapitel som man läser snabbt, eftersom de saknar egentlig substans, är trivsam då man vet exakt hur alla miljöerna ser ut samtidigt som man nu får chansen att fylla dem med originellare människor och glamorösare små historier.

Men egentligen vet man – jag- om man – som jag – haft en del sådana där skitjobb själv i just Göteborg att det inte är ett dugg glamoröst och att människorna inte är ett dugg intressanta oftast. De flesta arbetskamraterna man har på sådana jobb är kedjerökande tonårsmorsor i fyrtioårsåldern och tjugoåringar som nyss tagit studenten, inga spännande världsmedborgare med något att berätta.

Och relationerna till cheferna är inte alls tokroligt kamratliga. Man är helt enkelt en maskin som skall gå i alla väder, vara billig i drift och inte kräva något underhåll. Personalfester finns inte och skulle de göra de gäller det att inte bli full och göra bort sig för då får man sparken.

Behöver man sedan sitta på psykakuten för att man har ångest gör det inte saken bättre (men varför Johansson faktiskt valt att ta med detta har jag faktiskt ingen aning om eftersom det inte tillför texten mycket).

Sedan kan tilläggas att Angered, Biskopsgården, Bergsjön etc är eftersatta och fula platser. Få är lycklig över att bo där, så var det sagt.

Men just häri ligger också det småtrevliga i Johanssons text och det är det man gillar; osanningen. Han får eländet att för en liten stund få ett bedrägligt skimmer över sig.

Göteborg i päls, jag skulle säga i bedagade galakläder.

Glöm bara inte att verklighetens stad är klädd i fuktiga jeans och omodern täckjacka. Det är Göteborg med skit men utan glamour och vad jag vet är det det verkliga Göteborg.

Johansson, Per (2006). Göteborg i päls. Stockholm: Norstedt