Stadens drottning

 

Utanför Försäkringskassans kontor i nordöstra stadsdelarna hade Tytte blivit stående länge den dagen, utan att riktigt veta vad hon skulle ta sig för härnäst och ännu mindre vart hon skulle ta vägen. Någon gång, förr eller senare, måste hon väl åka hem, antog hon, men för tillfället visste hon inte. Hon visste ingenting. Hon stod där på den breda betongtrappan, uppfylld av en egendomlig tom tvekan och någonstans i hennes medvetande pågick den scen fortfarande som bara fem minuter tidigare spelats upp inne på handläggarens kontor.

 

Handläggaren i stolen bakom skrivbordet. Tytte stående mitt emot. Handläggarens lite kantiga sätt att resa sig upp och skjuta bort stolen. Tyttes trevande steg bakåt mot dörren, som om hon trots allt varit förberedd på de ord som skulle komma ur handläggarens mun: ”Du är inte berättigad till ersättning längre och skulle du ha något nytt att framlägga får du höra av dig, allt i enlighet med de regler vi har att följa, de gäller alla och de gäller dig också.”

 

Så hade handläggaren sagt. Precis så. Varken mer eller mindre. Innan hon kom fram bakom skrivbordet och gick mot Tytte som med handen bakom ryggen vacklande backat ut i det överfulla väntrummet där hon bara någon kvart tidigare själv suttit, på en av noppriga gamla stolarna, utan en tanke i huvudet, utan annat än de vanliga flyktiga intrycken som kom och gick genom sinnena.

 

Så annorlunda mot då allting plötsligt hade varit! Som ett gift från en krossad hjärtampull hade rädslan gått ut i Tyttes blodomlopp och fortsatt genom kärlens väggar, genom alla lager tills den nådde undersidan av huden, där den lagt sig som ett svidande slem som Tytte inte hade någon aning om hur hon skulle neutralisera och fortfarande vacklande hade hon, av bara farten, fortsatt bort genom entrédörrarna och ut på trappan där hon alltså blivit stående och fortfarande stod.

 

Kisande såg Tytte nu ut över torget, som om hon sökte efter något fast hon absolut inte hade något att söka efter, åtminstone inte här. Det var ett smutsigt och dessutom ganska öde torg; ett typiskt förortstorg. Omgivet av klossaktiga betongbyggnader tvivelaktigt dekorerade med diverse reklamskyltar.

 

Mitt på stenläggningen stod en överfull papperskorg och bredvid den en gisten bänk där en ensam man satt och drack ur en flaska utan etikett. Han ropade till Tytte: ”Hörru kärringjävel, skall du på bal eller vad?? Kom hit istället, vettja!”

 

Mannens rop gav henne äntligen den nödvändiga impulsen som hon inte kunnat ge sig själv. Utan att svara knyckte hon på nacken och började gå, rakt över den av de första torra gula löven dekorerade stenläggningen, bort mot busshållplatsen, där det redan stod inne en buss med det rätta numret på.

 

Hela vägen undvek hon noga skarvarna mellan gatstenarna för att slippa snava i sina höga klackar och sin långa klänning. Men hon var lika noga med att hålla huvudet högt för hon ville inte ge mannen som ropat skäl att skratta. I hennes skalle ekade moderns röst som tiden gjort tidlös: ”Håll alltid på din värdighet, min flicka. Ju mer de försöker ta den ifrån dig ju hårdare skall du hålla på den.”

 

 

 

Egentligen var dagens händelser bara ännu en station på en lång, nedåtgående bana. Det hade börjat med att myndigheterna skickat brev hem till Tytte där de krävde att hon skulle kunna styrka att hon fortfarande uppfyllde kriterierna för att vara berättigad till den magra sjukersättning hon fick sedan många år tillbaka.

 

Det första brevet hade hamnat i den stora högen i översta lådan i chiffonjén, där Tytte slängde den post som hon inte visste vad hon skulle göra med riktigt – och det var i själva verket så gott som all post. Sedan, då breven bara blev fler och fler och kom tätare och tätare, hade Göran till slut fått syn på ett par av dem på hallgolvet och innan Tytte hunnit hejda honom hade han tagit upp dem och med sina svartspruckna pekfingrar börjat sprätta upp kuverten.

 

Han hade förklarat för henne att hon måste ta kontakt med Försäkringskassan för nästa månad skulle ersättningen annars inte komma och Tytte hade medan han stod bredvid och höll om hennes axlar ringt de erforderliga samtalen.

 

Sedan hade hon slussats vidare. Hon hade gått till flera läkare som alla ställt sina egna diagnoser men ingen av dem dög åt handläggaren som talade med Tytte med hård och nästan maskinell röst bakom det bistert leende ansiktet. Tytte hade haft svårt att få fram minsta svar. Hon satt stel som en porslinsdocka och orden passerade rakt igenom henne. Hon bara stirrade på handläggarens mun som liknade lådan i en kassaapparat på något vis. Munnen öppnades och stängde, for ut och in, blottade sina blanka tänder, och Tytte visste inte vad den sade.

 

Handläggaren gav Tytte papper som skulle fyllas i. Själv fyllde hon också i papper, som Tytte inte visste vad det stod i. Efter några sådana möten blev Tytte i alla fall skickad vidare, till vad man kallade en coach. Göran väntade i bilen utanför medan hon satt framför den iskallt granskande kvinnan med ring i näsan och svart tuperat hår, inte ens hälften så gammal som Tytte själv, som med onaturligt långsam och ljus röst förklarade att det var dags att tänka positivt på sin situation nu, att alla har de möjligheter de tar sig, att det bara handlar om att tänka de rätta tankarna och se sig själv utifrån, som en produkt.

 

Detta hade Tytte inte haft något att tillägga i. Det var inte det att hon var dum. Hon bara inte passade in i världen riktigt. Den värld där hon passat in därför att hon kom från den hade varit så annorlunda. Nu var det bara hon som fanns kvar av den; Tytte med den magra, sjabbigt men elegant klädda uppenbarelsen, vars stora ögonlock sänktes och stora mun fuktades av tungan då hon inte hade något annat för sig.

 

Hon hade efteråt hoppat in i bilen bredvid Göran och genast börjat gråta, mer av förvirring än av egentlig förtvivlan. Axlarna och nyckelbenen som liknade dem på en liten torr drottningmumie hade börjat skaka. Men då Göran frågat henne vad som egentligen hänt där inne hade hon inte haft något svar. Hon fick inte fram något svar i alla fall.

 

Under hennes stora ögonlock såg hon barndomen passera revy, som man inför döden sägs se hela livet; de oändliga soliga stränderna på Rivieran där hon promenerat hand i hand med den vackra modern, hotellrummen med de enorma mjuka sängarna och modern vid toalettbordet, modern skrattande tillsammans med de stiliga män som brukat hämta dem här och var, som med sina blickar laddat både modern och hennes söta flicka fram tills den dagen då modern plötsligt legat alldeles stilla i sängen på morgonen, ännu med den vita satinklänningen från kvällen innan på men med gulgrynigt kladd mot kinden.

 

 

 

Sju år gammal hade Tytte kommit till Sverige. Det var nu inte ens en sjundedel av sitt liv som hon levt någon annanstans.

 

I fosterhemmet där hon genast placerats hade man skrattat åt att hon åt och talade som en vuxen. Leendena och skratten hon själv slängde runt sig hade man däremot vänt sig bort från med brydda huvudskakningar. Ingen tycker om ett barn som alltför väl vet vad vuxna tycker om. Ingen tycker om ett barn som alltför väl vet vad vuxna är i stånd till. Som vet att dessa två saker ofta är ett och detsamma.

 

Den onaturliga livligheten som man till en början tyckt sig se hos Tytte försvann så småningom med åren och ersattes av en märklig apatisk flyktighet. Hon fortsatte gilla de löjliga klänningarna som liknade dem hon en gång haft med sig då hon kom men annars försvann de flesta yttre uttrycken för vem hon var.

 

Fosterfamiljen fick till slut nog av Tytte då hon inte som andra ungdomar lyckades skaffa sig ett arbete eller ta sig in på universitetet utan med ett världsfrånvänt leende på läpparna blivit sittande ute i den miljonprogramslägenhet som hon blivit tilldelad och där hon sedan skulle tillbringa hela sitt vuxna liv.

 

Flickan som varit så osmakligt uppmärksamhetssökande, så generande i sitt sätt med vuxna män och så motbjudande självmedveten hade helt slutat bete sig på något särskilt sätt alls. Hon satt. Vandrade runt i grannskapet med ett inåtskådande uttryck i ansiktet. Sminkade sig i timtal. Provade sina kläder. Låg ibland raklång på sin säng i flera dagar men utan att sluta ögonen ens om natten.

 

Det var tur att det på den tiden fanns oändliga sjukskrivningar och fosterföräldrarna hade lättade lämnat över Tytte åt samhället som bara blev bättre och bättre på att ta hand om sitt mänskliga avfall.

 

 

 

Om Tytte som barn betett sig olämpligt mot män så var det ingenting som senare haft någon fortsättning i hennes vuxna tillvaro. Tytte hade ingen erfarenhet av sex efter puberteten. Hon såg andra människors parbildning, deras familjeliv och över huvud taget deras liv tillsammans på avstånd, utan vare sig längtan eller motvilja. Ibland kunde bara en känsla av saknad gripa tag i henne, som en lätt radioaktiv vind, men varifrån den kom visste hon inte.

 

Hon såg framför sig den långa strandpromenaden där små blommande suckulenter växte och palmer och där smidesjärnsbänkarna som stod utställda med jämna mellanrum var vitmålade. Vinden som blåste där; på en gång sval och het och alltid full av finkornig sand som gjorde en berusad om man andades in dammet från den.

 

Det var det stora mysteriet; en värld var den enda verkliga, sedan blev den overklig. Det var detta Tytte kände till men som ingen annan kände till och däri bestod det som man betraktade som Tyttes dumhet, hennes ovilja och initiativlöshet och allmänna överflödighet.

 

På bussen där Tytte nu satt tyckte hon att andra tittade på henne och log hånfullt. Annars brukade hon inte tänka mycket på andra och vad de tyckte om henne men nu, då hon kände att den här världen som hon inte begrep varför hon hamnat i egentligen, fast hon mycket väl visste hur det gått till, trängt sig på, blev hon medveten om sig själv, som hon varit som barn fast med ett minus framför istället för ett plus.

 

Detta är inte världen, tänkte hon plötsligt rakt ut. Men detta är jag.

 

I fönsterspegeln stramade hennes breda mun mot henne och de stora ögonlocken fälldes. Detta är vad som är verkligt.

 

Sätet vibrerade då bussen stannade vid den första hållplatsen på vägen uppför berget där miljonprogramsområdet låg och då bussdörrarna öppnades trängde sig en liten grupp unga somaliska män ombord, ivrigt babblande med varandra om något som Tytte inte förstod eftersom hon inte kunde deras språk. Hon tyckte att de stirrade ohöljt på henne och ur deras munnar kom skratten rullande – var det verkligen möjligt att det var henne de skrattade åt? Så skamlöst?

 

Så snart de gått och satt sig i sätena bakom henne höll hon ansiktet stelt fixerat framåt i hopp om att de skulle glömma henne strax men de bara fortsatte skratta och nu tyckte hon dessutom att mannen i hennes egen ålder, som satt i sätet snett mitt emot henne, bara någon meter bort, hade börjat glo och le menande. Inte precis den sortens man som log annars så vad skulle han le åt om inte henne? Hans rödbrusiga kinder veckades och ur glipan i munnen rann en tunn sträng saliv. Bara han inte började prata med henne också, eller skrika på henne som mannen utanför Försäkringskassan gjort förut –

 

I själva verket var Tytte ganska ofta med om att man skrek på eller efter henne, för hennes konstiga kläders skull och hennes sätt att hålla näsan i  vädret, men det var som om hon aldrig förut riktigt förstått vad det innebar. Hon hade hört skriken men eftersom de kom från en annan värld hade de inte riktigt bekommit henne. Nu höll någonting på att hända. Hon kände i bussen skakningar i sina magra händer och magra ben en dov förvandling; hon var inte längre lilla Tytte på stranden, hon var inte längre den dansande, skrattande Tytte som gick genom moderns drömmar, hon var denna femtioåriga kvinna som utstyrd och avmagrad satt på bussen i en verklighet som hävde sig upp mot den disiga himlen utan minsta tvekan.

 

Om Tytte kunnat med hade hon krupit ihop och gömt sitt ansikte i händerna men just för att hon nu såg allt detta så klart så kunde hon inte. Mannen snett mitt emot henne skulle verkligen tro att hon var en galning då. Männen bakom henne med sina vita tänder skulle…

 

Hon koncentrerade sig på höghusen där ute. I fullkomlig klarhet kom de till synes för henne. Trettio år hade inte lärt henne att helt förnimma dem. Nu var de på ett ögonblick sig själva nog i hennes blick.

 

 

 

Kylan kom liksom inifrån luften såhär års och snart hade den bemäktigat sig lägenheten också, där hyresvärden ännu inte satt på värmen. Tytte svepte en sjal om axlarna och satte sig i sin gungstol i rummet. På något vis hade hon fått för sig att den här plågsamma känslan av verklighet skulle släppa henne bara hon kommit innanför dörren igen. Istället intensifierades den. Vad var det här för ett ställe? Hon fanns uppenbarligen här. Hon var här. Denna rankiga kropp var här. I gungstolen var den, vilande mot de röda sammetsdynorna. Omgiven av alla souvenirer köpta på loppmarknader, från platser den här kroppen aldrig varit på; dessa prydnadskuddar, dessa inramade pussel, glasskålar, porslinsstatyetter, karaffer i slipat glas, tallrikar med ortsnamn och skedar med miniatyrmålningar i skaftet.

 

Tytte gjorde nu det hon velat göra på bussen; hon gömde ansiktet i händerna. Detta var vad det blev. Detta var hon. Detta var världen. Världen såg ut såhär för henne nu. Den var verkligheten. Ett och detsamma. Bakom ögongloberna sprakade det som av små elektriska impulser. Och allt detta skall nu också förvinna, tänkte hon med en absolut klarhet hon aldrig förut ägt.

 

De kommer att hämta mitt bohag, tänkte hon sedan. Vad skulle de göra med det sedan? Allt det här. Hon hade samlat på sig det genom åren utan att någonsin förstå att det var det enda hon hade, det var hennes eget. Drömmande hade hon rört sig genom loppmarknadernas vimmel. Hennes ögon hade sökt efter glitter, rött, glans. Flimrande hade henne fingertoppar rört vid allt hon utan att veta det ens själv åtrått. Hon hade på samma vis rört med sin blick vid ansiktena men inuti henne hade andra ansikten funnits som fått henne att småle. Hon hade tagit små lätta danssteg ibland och inom sig hade hon tydligt sett mannen som såg på henne. Men vad fanns nu kvar av allt detta som hon sett inom sig? Det som fanns var ju detta rum och hon i det men en annan hon; en hon som var här.

 

Hon tog bort händerna, reste sig och gick sakta fram till fönstret. Där nere på gården fällde träden omärkligt sina torra blad. Vinden som tog dem innehöll ett sjukligt ljus som förebådade vinterns ankomst.

 

Ljudet av dörrklockan kunde inte få Tytte att flytta sig från sin plats. Inte heller sedan det hördes dunkningar på dörrposten öppnade hon. Inte ens då Göran ropade på henne. Hon gick bara ett varv i sin egen överbelamrade lägenhet och förnam i varje steg rummets befintlighet, rummets närvaro i henne och utanför henne som en absolut realitet hon aldrig tidigare begripit.

 

 

 

Ett par timmar senare, då Göran kom tillbaka öppnade Tytte för honom i sin allra enklaste klänning som var lång och svart och med det burriga röda håret utkammat över axlarna. Han såg genast på henne att någonting hade förändrats. Då hon höjde sina stora ögonlock lyste ögonen där under med ett sällsamt ljus och hon tog hans hand mellan sina och viskade: ”Göran, följ med mig ut, jag har någonting att visa dig.”

 

Han gjorde lydigt som hon ville. Hon höll kvar hans hand då de gick ut bakom höghuset, på gården där lekplatsen och planteringarna låg men inte lyckades förta intrycket av fängelserastgård ens nu under höstens sista prunkningstid.

 

Mitt på asfaltsplanen där pojkarna brukade spela boll och lunta stannade Tytte och släppte Görans hand. Han såg på henne; hon stod rak, med händerna lite lätt lyftade, ungefär en halv decimeter längre än honom och så slank att man fick en känsla både av att kunna bryta av henne på mitten och att ingenting skulle kunna böja henne.

 

”Ser du?” sade hon. ”Allt det här vi ser nu är där vi bor. Du är du och jag är jag. Det är det här som är det som finns. Förstår du det?”
Han nickade. Han hade aldrig tänkt sig det på något annat sätt. I verkstaden där han arbetade höll man på och skruvade ihop saker dagarna ända och det fick en inte att tänka särskilt komplicerade tankar om annat än bilar.

 

”Men ser du där?” fortsatte hon.

 

Han tittade åt det håll hon pekade. Bort mot en liten glipa i det runda lägenhetskomplexet där himlen tittade fram, redan på väg att blåna mot kväll. Men den här gångens skakade han på huvudet. Hon såg förvånat på honom. ”Ser du verkligen inte?”

 

Återigen skakade han på huvudet. Då tog hon hans hand på nytt och kramade den hårt. Hon kramade den och plötsligt såg han det, han såg det faktiskt; mellan husen kom ett ljussken, det var en tryckvåg, aldrig förr hade han sett något likande.

 

”Var inte rädd”, sade hon. ”Det är bara verkligheten som har kommit. Vi blir verkliga nu. Världen blir helt verklig den med. Kom!”

 

Och det hjälpte inte att han försökte dra henne med sig åt andra hållet för hon hade plötsligt blivit så stark att inte ens Görans stabbiga muskulösa mekanikerkropp kunde sätta emot utan han måste följa henne, rakt mot det starka ljuset som nu kom närmare och närmare, som brann genom fönstren i höghusen och kom dem att likna enorma värmeljuslyktor, som förvandlade träden till brinnande bilder av sig själva, som tog tag i de torra löven och förde dem upp i virvlar av hetta.

 

Hon ropade något men han hörde inte längre vad. I sin hand kände han hennes skelett bli till eld också det, hans eget skelett bli till eld. Det här är inte verkligt, tänkte han. Världen går under och det är inte verkligt och jag älskar henne.