Blendad

Information

This article was written on 06 Jun 2014, and is filled under NOVELLER, Paradiset ständigt förlorat - De transcendenta novellerna.

Till slut

Rummet där de lagt fadern är åtminstone ett enkelrum.

De har lagt honom i en höj- och sänkbar säng, en konstruktion av blankt stål, sammanhållen av muttrar, och över honom har de lagt en blå och nopprig filt.

Då Siri kommer in ligger han alldeles stilla. Knappt att hon ens ser att han andas och kanske gör han inte heller det. Det är de levande som är i behov av luft, tänker hon innan hon hinner hejda sig.

Hon står länge en bit bort och följer konturerna där under täcket; det är hans kropp, det är verkligen det. Hon minns den kroppen och hur den en gång var, då den var ung och stark; hur den höll i henne då, med sådan självklarhet som ingen annan gjort sedan dess. Minnet är tunnslitet och faller isär då hon håller i det och därför har hon försökt att inte låta det blir för ofta. Men då hon nu står där, vid sängen, är det inte längre möjligt att förhindra för det finns inget hopp om någon fortsättning; det är därför de ringt på henne och det är därför han är här; det är därför hon är här.

”Har han ont?” frågar hon.

Sköterskan som har följt henne i hälarna är professionellt neutral. Precis som andra yrkesgrupper är professionellt leende. ”Han får stora doser morfin, intravenöst,” säger hon. ”Det är slangen du ser där. I det här skedet kan det vara svårt att säga hur mycket patienten registrerar.”

Siri följer slangen som går till faderns hand som ligger intill kroppen. Handen ligger alldeles stilla. Ändå griper den efter henne, tycker hon. Fast hon vet bättre. Ett gripande som mest är längtan – vad skall man göra med det?

Hon ser på faderns ansikte istället. Ingenting rör sig där heller men ingen av dem behöver få veta att hon ser på det nu.

Hon går fram och tar hans hand. Hon håller den i sin och hon tänker att detta är allt, detta är allt som kan bli och allt hon önskat och att önskningarna kommer tillbaka i förvriden form, som man inte önskat sig dem. Nu ser hennes egen hand stor ut och hans hopkrympt men sist hon höll såhär var det hennes hand som var den lilla och de gick avenyn fram tillsammans. Han med sina mörka glasögon och med kameran om halsen. Hon bredvid, som lite ovanför gatstenarna, på något vis lyft av hans grepp.

Om hon den gången förstått hur stor världen är och hur splittrad –

Mot fönstret trummar regnet ideligen mot den svarta spegeln och nu vet hon.

 

Från väntrummet ringer hon de nödvändiga samtalen. Hon är ensam där, så hon kan tala ostört. Det är bara några pass hon har att avboka. Längre än så sträcker sig inte hennes åtaganden eller hennes säkerhet. I andra änden hör hon hur en kvinna hon aldrig har träffat suckande tar bort bockarna i datasystemet. Ikväll kommer kanske ett av telefonborden att stå tomt, eller så finns det någon annan. Det finns förresten alltid någon annan men ikväll gör det henne ingenting.

Hon återvänder till rummet där fadern ligger. Precis som förut stannar hon i dörrhålet och ser på honom. Hans konturer, hans vara i denna kropp som håller på att tyna bort. Nu ser hon nästan bara detta vara. Formerna har försvunnit och hon ser rakt in i varat och hon vet att det är fastspänt i sig självt. Hon har ofta sett in i det tidigare också men aldrig då det varit lika koncentrerat som nu; som då hon tidiga morgnar åkt vagnen genom staden, genom det kompakta regnmörkret där de få människorna som befinner sig ute vid den tiden, uteliggarna och skiftarbetarna, är som skuggor, tills de kommer ombord och deras ansikten träffas av det blå konstgjorda ljuset och blir svullna och vita som deg,

Hon tänker ofta på massmord och krig och kroppar som går sönder, alldeles utan att läsa tidningen. Hon tänker ofta på sådant hon inte vill tänka på.

Där hon nu står vet hon att det är denna stunden hon har försökt förbereda sig inför. Att alla de stunder som föregått den var repetitioner, precis som den i sig själv är en sista uppspelning av minnet, och hon går fram till sängen, tar på nytt hans hand och sätter sig på stolen, som om hon gjort det hundra gånger förut och som om det inte alls kostar henne något mer än musklernas ansträngning.

I hans ansikte syns ingen förändring. Hon undersöker slangen som sitter fast i den andra handen med en nål och en liten tejpbit. Blodådrorna är blå under det nästan genomskinliga skinnet. Armen i skjortans ärm är tunn och slapp. En gång har någon fött denna kropp ur sig och ännu tidigare vilade den i ett mörker, tänker hon. En tillvaro av absolut trygghet som sedan aldrig mer kan upplevas, en sådan omtanke det finns i den början. Så att det inte bara skall kunna bli vad det blev sedan utan alla får något, som inte kan tas ifrån dem.

Ändå är det denna omtänksamma början som brister i henne. Har den också gällt henne? undrar hon plötsligt. Hon vet bara att hon hållit hans hand där på avenyn. Han, den långe mannen som hon knappt kan se slutet på mot himlen, utom då han böjer sig en aning och då är det hans mörka glasögon hon ser och det mörka håret som rörs lätt av vinden.

Håret på kudden är nu vitt och tunt. Vitheten förefaller henne märklig. Hon har sett den komma år för år och tänkt på den och ändå har den förblivit ett mysterium för henne. Hur kan det mörka vackra håret en dag ha en helt annan och motsatt färg? Hur kan det finnas en oändlig möjlighet som en gång tar slut?

Hon sitter med hans hand i sin. Hon tänker: det är bara jag nu och det är det bästa med det; att det från och med nu kommer att vara så att jag är kvar men han är borta.

Och timmarna kommer att gå, det vet hon. Nästa gång hon kommer härifrån kommer ingenting att ha blivit annorlunda. Han kommer vara borta och det som kommer att återstå är den omständigheten att försörjningen måste skötas. Det är så hon tänker och hon vet att det på ett sätt är mer sant än vad hon står ut med.

 

Medan timmarna går läser hon tidningen. Den ligger uppslagen på sängbordet och hon läser artikel efter artikel, som hon alltid brukat göra, systematiskt, som man utför ett arbete; det värsta först, sedan det mindre illavarslande.

Hur kan det som finns bära tyngden av sig självt? Det är den gåta hon skulle vilja ha svar på mer än alla andra. Hur kan detta vara som är så tunt hålla för allt som vrängs genom det? En sliten nylonstrumpa, en kondom, en gummiform runt en av de stelnande gipsfigurerna man gjorde i skolan –

På hennes trettioårsdag för många år sedan kom fadern hem till henne och hade med sig hennes teddybjörn. Det var andra gången han gav bort den till henne. Den första var har hon inget minne av. ”Till dig”, sade han och vände bort ansiktet. ”Kommer du ihåg?”

Han hade inte haft något annat med sig eftersom de slutat fira hennes födelsedagar, som på en tyst överenskommelse efter det att det stod klart att det inte skulle bli mer än så av henne och av dem.

Nu, då det där är så länge sedan, och allt verkligen aldrig blivit mer än så, tänker hon ofta att det naturliga hade varit att hon då sett på det på ett annat sätt. Hennes kropp hade ju den gången ännu kunnat ge upphov till något nytt. Hon hade ännu kunnat bli något mer. Hon hade kunnat få ett riktigt arbete och till och med en man.

Allt det är sådant som en objektiv betraktare skulle ha sett. Hon är ju själv denna objektiva betraktare. Men hon är en objektiv betraktare som också känner till de subjektiva förklaringarna. Att en kropp som hennes förmodligen bara kan ge upphov till en ny förvirrad varelse som inte orkar bära sitt öde särskilt långt eller med någon större elegans. Och i den här staden, i den här världen, finns antingen för många att dela sitt öde med eller ingen alls. Hon själv råkar till exempel ha hamnat i en tid sjuk av välmående och det gör henne till lite av en anakronism. Det är sådan hon känner sig; lite gammaldags, lite löjlig, med sina begagnade blusar och sitt allvar.

Men snart kommer hon vara på modet igen, det förutser hon med dyster precision! Då kommer hon att vara glad att hon inte bidragit till något. Då kommer hon dansa sin lilla triumfdans i största hemlighet, i sin lägenhet, med den noppriga morgonrocken slängd över axlarna. En medeltida dödsdansfigur fast helt solo och med kött på benen. Ostadig och allvarsam ner i minsta tåvickning.

Hon ler inte då hon ser det framför sig fast hon inser att det är komiskt. Hon läser och ler inte. Flera gånger i minuten dras ögonen dessutom mot sängens huvudgärd och då blir hennes mun mindre än ett sträck, knappt ens en öppning, för inte en muskel rör sig hos honom, inte något hon skulle kunna härma. Ansiktet är ännu ungt bakom huden men det rör sig inte. Han är yngre än henne och det har han varit ända sedan den gången då de gick tillsammans på avenyn men nu behöver hon inte låtsas som att hon inte ser det längre för han finns inte där som någon som kan skyddas av hennes låtsande.

Hon tänker på detta; att vara utan en motpart att skydda från vad det innebär att vara en motpart. Det är en ny ensamhet för henne. Inte större och inte mindre. En ensamhet som också är utan storleksmått, precis som den förra.

Men på botten finns ett skrik som skulle kunna slita sig loss från alla hänsyn. Ändå gör det inte det. Det har det aldrig gjort. Och nu kommer det inte att ske, därför att det inte längre finns någon som skulle kunna höra det ens mot sin vilja. Det är vad denna nya ensamheten verkligen innebär; att det inte längre finns någon för vars skull hon måste dölja sin vrede men det finns heller ingen längre att känna vrede mot.

Så är det. Hon suckar och ger upp. Reser sig och går ut i väntrummet där kaffeautomaten finns och nu känner hon hur löjligt kaffesugen hon är; hur trött och frestad att fly.

Plånboken är full av mynt men just nu är det ju bara bra. Hon stoppar en tia i springan och det börjar surra i automatens innandöme tills det kommer ner en kopp på den lilla avsatsen och det plaskar av kaffe som strilar ner i den.

Sedan sitter hon vid sängen och dricker det i alla fall. Tidningen får ligga nu. Hon tvingar sig att helt koncentrera blicken på hans ansikte, för att pränta in det i sig, för det skall inte som minnet av promenaden på avenyn bli tunnslitet. Det skall inte försvinna. Ändå vet hon att det är vad det kommer att göra. Hennes minne är inte lika starkt som hennes vilja; det har det aldrig varit.

Av det som varit värt att minnas i hennes liv finns inget kvar, mer än en diffus längtan och så denna bild av honom och henne, hand i hand, innan de går ut ur bilden och in i ett annat vara som hon inte förstår.

Hon försöker förstå varat. Hon försöker förstå dess förmåga att bära. Hon lever under och i det och inte bara som en del av det som tror på sin egen åtskillnad men just detta gör henne åtskild. Bland de andra människorna blir hon medveten om det. Hon delar inte i deras leenden och deras småprat och deras tro på vad de kan se.

Det borde vara omöjligt att bli som hon och ändå är det sådan hon är. Och allt för den där promenaden på avenyns skull; den enda hon minns innan. För att han som då gick bredvid henne med hennes hand i sin och som hon nu håller i handen igen önskade henne det som han själv aldrig haft.

 

Under natten sover hon korta stunder, sittande. Regnet trummar mot rutan. Det surrar i en fläkt. Hon märker att hon somnat först då hon rycker till och plötsligt hör ljuden igen. Då trycker hon lite hårdare om hans hand och ser ännu intensivare på honom. Ingenting händer.

Gryningen är bara en ökad genomskinlighet som kommer in i mörkret. Till slut kan hon från fönstret se en kompakt himmel som regnet kastas ner från. I drömmarna hon drömmer i de korta sömnsekvenserna är regnet blodigt och hett och ångar bort från asfalten och hustaken. Det sprider en rutten stank runt sig. Fast hon vet att gatorna är kalla.

Tiden har frusit ner allt och nu står det som ett monument över något som hon glömt. Det är ett landskap av kompulsiv sorg. Det är inget landskap för det är en stad. Det är en spegling av staden i hennes själ och blodet som regnar gör henne på något vis vild av lycka och hon öppnar munnen och räcker ut tungan mot det.

Ge mig sorgen så att jag kan spy upp den. Gång på gång vill jag spy upp den. Så att den blir en del av mig som ständigt förvandlas och som föder sig ur munnen.

Blod som regnar och stiger som ånga. Staden frusen i regnet.

Det är sig själv hon inte orkar vara utan skönheten i dessa drömmar om förlust.

Men nu är drömmen över. Hon är vaken och det är den här dagen och ingen annan. Hon reser sig och går ut och köper kaffe igen och då hon kommer tillbaka är sköterskan oväntat där. Hon rör sig tyst. Det är något hon gör med droppstativet. ”Behöver inte du sova lite snart?” undrar hon skeptiskt.

Siri skakar på huvudet men svaret kommer inte. Hon ställer sig framför fönstret, dricker sitt kaffe och ser ner på det regnsmutsiga sjukhusområdet och väntar. Inget blod som ångat bort där. Bara sjukhuslängorna som liknar kaffeanfrätta och jättelika sockerbitar. Raden av taxibilar verkar aldrig bli kortare framför entrén. Ändå är parkeringen full. Men bilderna i hennes inre är för stora för detta.

Hon går tillbaka och sätter sig vid sängen till ljudet av sköterskans bortdöende steg. Nu talar hon med fadern högt för sitt inre. Pappa – det hemliga ordet. Det ord som innehåller det enda som är värt att äga. Pappa, vart var vi på väg? Vad var det för dag? Var det till tandläkaren vi skulle? Eller skulle vi gå på kondis? Gick vi på kondis, du och jag? Jag har ibland tyckt då jag gått förbi ett att jag fått en bestämd känsla av det.

Pappa, hade du redan träffat honom då? Jag förstår att du ville bli älskad men varför just av honom och var mötte du honom? Visste du om hur det var innan du blev förälskad i honom? Eller var det ens så då?

Åren mellan dig och mig och detta rum där det också är du och jag som finns en liten stund är hoprörda för mig. Jag har hällt flytande kväva över dem eller bensin och tänt på som revolutionärerna och medbrottslingarna gjorde med aristokraternas och nazisternas kroppar. De fräter utan att försvinna och brinner utan att bli till aska.

Du trodde nog aldrig att det var någon fara att ha honom i vår lägenhet. Han var så passiv av sig. Han hade en underlig humor och brukade stoppa sina cigaretter i näsborrarna, en i varje, då han ville få mig att skratta.

Han tyckte att det var lustigt då jag också lärde mig de där snuskiga snapsvisorna han kunde utantill. Han fnissade åt det så länge att han fick kramp i magen då de ringde från skolan. Minns du det? Att du var tyst länge. Sedan retade ni mig för det ibland. Folk skulle skita i hur vi levde. Det gjorde de också men du förstod aldrig det.

Du är ändå djupt konventionell, pappa. Det var han som inte var det. Han dök upp med sin gulbruna syntetkostym, sin dåliga hållning, sitt glesa ljusa skägg och sin samling av porrtidningar.

Det var han som brukade fråga mig om jag sett hur mitt eget ursprung såg ut men det hade jag inte för du hade alltid byxor på dig. Det var han som inte tog på sig kostymen förrän sent på eftermiddagen, efter att han suttit vid köksbordet länge och ätit kall ravioli ur burken.

Du blev mörk invändigt av den genomskinliga spriten ni drack. Han blev klar och förvrängande som botten på ett glas. Han höll mig ut genom fönstret en gång. Det var om natten och jag tänkte att jag skulle slå ihjäl mig mot stjärnorna istället för mot gatstenen om han släppte.

Han skrattade våldsamt åt din svartsjuka då han berättade om kvinnorna han knullat på Finlandsbåten. Han var ju finne. Gillade att knulla finska brudar. Fast han gillade finska karlar också. Finska rövhål. Han tyckte du var sipp som inte kunde förstå så enkla saker. Då han dog hade han alla sjukdomar man kan få av att sakna ett immunförsvar. Han sade att det inte var någon idé att komma till himlen om man inte fick knulla där. Han önskade att himlen skulle vara som en Finlandsbåt som stävade fram genom evigheten.

Vad ni gjorde med mig var det som krossade mig men tyngden var minnet av promenaden på avenyn.

Krossandet väger ingenting. Krossandet utplånar all tyngd.

Men du lät det ske pappa. För hans partytrix och glesa skäggs och slippriga rosa tungas skull och för att du var ensam. Men du var inte ensam. Jag var där. Det är jag fortfarande. Fast han redan har förvunnit för länge sedan, spårlöst förutom de slirviga syntetkostymerna längst in i din garderob och splittret i mig. För det var mig han ville ha, inte dig. Fast han gillade att knulla i största allmänhet.

Pappa, då vi gick avenyn framåt fanns en form av värdighet i våra steg. Var blev den av? Vart har den tagit vägen? Inte i mina steg och du går inte mer. Så var finns den nu?

Men han vaknar inte för att svara henne och hon önskar inte heller att han skall vare sig vakna eller svara. Hon talar inte till någon för till slut talar man bara för att tala. Inte för möjligheten att bli lyssnad till. Och då man tystnar gör man det av trötthet eller för att man blir avbruten –

Det är läkaren och sjuksköterskan kommit in i rummet, utan att hon hört dem i korridoren först, så tysta är de på sina gummisandaler. Hon sitter kvar under tiden de tillsammans undersöker fadern, som om hon inte är där. De böjer sig fram och konfererar med låga röster medan de gör något med nålen i handen som kräver en ny tejpbit. Hon följer sköterskans hand med blicken då den lägger den gamla tejpbiten i skålen för medicinskt avfall och i den gulaktiga plasten ser hon randen av brunt blod.

Han tålde inget som var ont eller som gjorde ont, tänker hon plötsligt. Därför vände han sig alltid bort då det onda hände men det är bara barn som tror att vad de inte ser inte heller är på riktigt. Du är ett barn och nu skall du dö, pappa, och i dörrhålet ser hon de vita rockarna försvinna innan hon avslutar meningen vänd mot hans ansikte.

 

 

På eftermiddagen andra dagen måste hon ändå äta någonting och hon vet att det är den sista måltiden.

Hon tar hissen ner till sjukhusets kaféteria och köper en smörgås som hon tuggar i sig sittande och utan att se på den. Hon ser ut genom fönstret istället. Det har redan börjat skymma. Dagarna är korta såhär års och regnet gör dem ännu kortare. Det faller jämnt, som en grå gardin fördragen för vägen och de andra husen, långt borta.

Samtalet med fadern är över nu; det som egentligen var hennes samtal med sig själv. Det är Erkki hon har talat om och promenaden längs avenyn men inte om varat som inte går att undkomma och som hon vet att fadern visste allt om fast han ägnade hela sitt liv åt att undvika att tänka på vad han visste. Hon hoppas att han lyckades med det till slut, med tanke på vad det kostade dem.

Hon sväljer den sista biten smörgås utan sentimentalitet och återvänder till hissen som tar henne tillbaka uppåt. Hon har en känsla av att vara på en gång utmattad och redo. Samlad och på gränsen till upplösning.

Han ligger som förut då hon kommer och hon sätter sig på nytt bredvid honom. Nu råder stillheten inom henne. Mot rutan som åter är en svart spegel fortsätter regnet att trumma men hon hör det långa stunder inte alls.

Sköterskan har sagt till henne att det bara är smärtstillande han får nu. Där han befinner sig finns det förhoppningsvis ingen smärta. Vad finns där då? Glömska, önskar hon, men inte bara det. Om det bara finns glömska är glömskan meningslös.

Timmarna går fortare framåt natten. Hon läser inte. Tidningen ligger kvar med framsidan vikt så att man bara kan läsa förstasidesnyheten; Ännu två män gripna i pedofilhärva. Det är tyst. Det här är en avdelning dit patienterna rullas då de skall dö. Det är slutstationen och därför är den så vanlig och inte alls allvarsam. Den är kanske byggd så för att människorna som dör där inte skall komma att tänka på alla andra dödar. På slagfälten och i slakterierna där inget döljs. Sjukhusen är nog byggda för att man inte skall tänka på döden. Men är de byggda för den sortens lycka hon just nu känner?

Hon sluter ögonen och känner det som är. För första gången känner hon hur hon bär det utan möda. Hon lyfter det med en kraft som hon inte visste om. Nu gör hon det, nu lyfter hon också det som inte är. Hon känner faderns hand i sin, hur tunn och kall den är och hon bär just nu allt, äntligen, och hon tänker att hela livet varit en träning inför detta. Slutets eufori. Den kompulsiva sorgens väldiga glädje.

 

Klockan är ett par minuter över midnatt då han slutar andas. Han öppnar inte ögonen. Ingen rörelse känns i handen hon håller i. Hon märker det inte förrän det är över.

Tyngden släpper i ögonblicket efteråt. Hon blir ett med den. Den bär henne. Hon kastar sig mot honom, drar av täcket och pressar sig mot kroppen som är dold under skjortan. Euforin är borta. Den kompulsiva sorgen har upphört med sitt regn. Spåren, också av Erkki, har suddats ut.

Det är bara hennes vuxna känsla för anständighet som gör att hon då de kommer in senare står vid sidan av sängen och väntar. Hon står kvar så och ser på då de tar bort kanylen ur handen. Det är bara detta. Hon har burit. Bara detta, inte mer, till slut.

 

 

Leave a Reply


− three = 4