Någon som han

Hur gammal är jag då? Hur gammal är jag där jag ligger i den alltför tunna skuggan från slånbärsnåren, på min filt och försöker läsa min bok medan sanden kliar mot huden och skinnet kliar mot köttet?

Är jag i den åldern då man börjar förstå sin ålder? Då man börjar känna avsaknaden av konturer om det finns en sådan avsaknad eller då man börjar förstå att man saknar sig själv? Är jag i den åldern?

Jag är i den åldern då benen börjar bli för långa. Det är inte på något klädsamt sätt. Mina ben är som skinnbeklädda styltor och mina höfter och axlar är som två klädhängare inkörda på tvären genom min kropp. Överallt på min yta har fjunen börjat mörkna fast jag inte har några bröst knappt, fast jag är platt som en bräda.

Om jag vänder mig på rygg och lägger ifrån mig boken kan jag se ner på den spända mörkblå baddräkten med mönstret av små vita stjärnor som blir nästan konkava av formen under. Ännu längre ner de blåådriga låren, knänas askar och till slut fötterna med de långa vita tårna som där i sanden, bortom handdukskanten, vippar upp mot det vita havet, den vita solen, den vita horisonten.

Jag tycker själv att jag liknar en av de där albinosniglarna som man ibland sett; dem vars inre organ är genomlysta och motbjudande. Men till skillnad från sniglarna kan jag inte gömma mig i någon våt och skuggig vegetation. Jag är här på den sorlande stranden och ungefär tio meter bort sitter mina föräldrar och deras vänner på uppfällbara solstolar under ett stort parasoll. De kastar sina huvuden bakåt och skrattar och min mor ropar: ”Varför ligger du där borta, älskling? Du bränner ju dig, så blek som du är, om du inte flyttar in i skuggan snart!”

 

Min mor har städat och bäddat rent i gäststugan för att han skall kunna bo där. Ernst heter han och är mina föräldrars vän från studietiden som inte hälsat på sedan jag var liten. Då han stiger ur sin bil på uppfarten hälsar han först på min far med hjärtliga ryggdunkar och på min mor med knappt snuddande kindpussar innan han blir stående framför mig och med en blinkning som verkar road frågar: ”Kommer du ihåg mig?”

Och jag måste naturligtvis svara nej för det gör jag ju inte. Jag vet ingenting mer om den stadigt byggde mannen i den vita linnekavajen än vad jag fått berättat för mig. En länge försvunnen vän som nu kommit tillbaka, från utlandet. En äventyrlig man som gift sig med en chilenska och levt många år på en farm där han fött upp hästar.

I mina föräldrars historier är det ett fascinerande liv som denne man har levt och därför kan jag inte riktigt se på honom där han står och plötsligt skrattar mot mig, sitt torra och lite reserverade men inte alls ovänliga skratt. ”Det är klart, för dig är det ju nästan ett helt liv sedan sist,” säger han. ”Då var du liten och nu är du ju snart en ung kvinna, eller i alla fall på god väg.”

Så följer han med mina föräldrar in huset och medan min far och han går vidare ut på altanen gör min mor iordning brickan med barley water som hon själv kokat dagen innan och tappat upp på glasflaskor med gummiskodda korkar. Hon nynnar medan hon rör sig och hennes naglar är klarröda som färskt blod men jag kan inte närma mig henne. Min mors livlighet är främmande för mig för hon håller den för sig själv; som en diod som lyser klart men utan att lämna mycket mer än ledljus i rummet är hon, där hon far fram mellan hyllorna och kylskåpet.

”Älskling, stå inte där och häng. Gå upp och klä på dig något bättre istället så kan du komma ner sedan och hålla oss sällskap,” säger hon.

Jag gör det fast det egentligen bär mig emot att göra som hon säger åt mig. Jag står i mitt bombnedslag till rum och rotar i klädhögen i fåtöljen och snart har jag bytt mina avklippta jeans och t-tröjan mot en blommig klänning i tunn bomullscrepe som jag vet är gammalmodig men som är det enda jag har som inte är trådslitet och urtvättat och fläckigt och märkt av mitt kvardröjande pojkflickstrots.

 

”Visst är det väl ändå härligt med värmeböljan!”

Min mor häller upp barley water i de höga glasen och skrattar som en flicka. Solhatten skuggar hennes ansikte. Hon bär en kort svart-vit strandklänning med vita kilklackade pumps till. Min far tar med en nick glaset hon räcker honom, efter att ha flyttat cigaretten till vänster hand. ”Bianca,” säger han lågt. Men min mor fortsätter: ”Fast det är väl så klart ingenting mot vad du är van vid, Ernst. Jag menar, du har väl varit van vid ett sådant här liv året om. Ett fritt liv, menar jag. Nära naturen.”

Ernst vänder sig om mot henne. Innan har han stått stödd mot räcket och sett ut över trädgården. Nu står han vänd mot bordet och de flätade utemöblerna och mina föräldrar. ”Jag är tacksam över att vara tillbaka igen,” säger han.

Min mor väntar leende på försättningen men den kommer inte. Han suckar bara och tar sitt glas han med.

Jag lämnar min plats i dörröppningen och går ut till dem. Sätter mig i en av stolarna som skuggas helt lätt av den vita grönskan. Ingen tycks ta särskild notis om mig och utan ett ord låter jag det vara så medan jag blickar ut över hustaken som fortsätter nästan ända ner till havet.

Det är min mor som underhåller nu, det är hon som underhåller då vi har gäster. Hennes melodiska sällskapssjuka stämma är en len köttkrok som drar fram orden ur männens inre tills de kommer av sig själva och altanen fylls av röster och skratt och de vanliga utleda skämten.

Trots min tystnad är även jag innesluten i dessa vuxnas larmande, reflekterande ljuskrets men inte i dess mitt. Egentligen förstår jag den inte och denna oförståelse fyller mig där jag sitter. Det att jag inte vet och ändå vet alldeles för mycket och att min kropp är tunn och utan stadga och då och då känner jag min mors blick på den.

Då vrider jag mig undan tills jag åter hör henne prata uppslukat med gästen och min far och jag är säker på att det är dem hon ser på istället. Men i samma stund jag ser tillbaka igen möter jag varje gång gästens ögon. Han står åter lutad mot räcket med sitt glas i handen som är brun mot den vita kavajen och inte heller hans blick vill jag se in i, fast den är så annorlunda än min mors, så jag vrider mig undan den också, tills jag inte alls vågar se dit mer utan bara ut mot trädgården.

I kvällningen bryter de vuxna till slut upp och går ner mot gräsmattan där de spelar krocket. Jag går också men inte med dem. Jag går upp på mitt rum igen. Genom väggen hör jag min tre år äldre syster ligga med någon. Jag lägger mig på sängen och försöker läsa men snart låter jag boken falla över ansiktet och medan skuggan går allt längre in i rummet, utan att jaga bort något av hettan, drömmer jag mig bort någonstans som inte är här, tills drömmen övergår i drömlös sömn. Jag vaknar av att min syster stormar in i bara trosorna och skriker: ”Va fan, ligger du här och tjuvlyssnar! Jävla unge! Bara för att du inte får knulla själv! Jag skall döda dig!”

Men hon nöjer sig med att släpa ut mig till trappan och knuffa mig nerför de första stegen. Hon tar mig i handlederna och drar och jag försöker rycka i hennes hår men hon är starkare än jag och snabbare.

Killen står under tiden i bakgrunden och ser på. ”Lugna dig för fan,” säger han. Men hon bryr sig inte om honom. Han står där i sina säckiga boxershorts med ett nollställt uttryck i ansiktet som får honom se osund ut. Han är inte särskilt snygg heller.

För att inte helt förlora ropar jag nerifrån trappan: ”Jävla slampa! Vet mamma om det här?”

Svaret kommer aldrig. Hon har redan smällt igen dörren om sig och killen och säkert fortsätter de snart med vad de höll på med förut. Säkert har de redan glömt bort mig.

Jag går ut i trädgården igen och nu ligger skymningen tung och våt över marken och min kropp rör sig genom den utan att upphävas. Från den stenlagda gången upp mot entrén ser jag deras gestalter som grå skuggor bortanför rosenbuskarna. Min mors och min fars smala skuggor och gästens lite bredare. Han, gästen, måttar precis ett slag med klubban och står sedan lätt hukad medan klotet rullar genom de för mig osynliga bågarna. Sedan hörs min mors glada tjut: ”Vilken träff! Men nu är det din tur, älskling. Visa honom nu vad du kan, för du tänker väl inte låta din gamle rival vinna den här gången??”

 

Besöket har fått mina föräldrar att ordna en större fest till gästens ära. Överallt i buskagen i trädgården hänger girlanger och ballonger och lyktor och på altanen står grillen och ryker medan de sorlande klungorna sakta roterar med sina glas. Runt gästen och min far har några av männen samlats. De skämtar högljutt och cyniskt om sina arbeten, om pengar och om ungdomen som är förbi. Jag ser att min far sneglar svartsjukt på Ernst då de frågar ut honom om hans tid utomlands. Min far som är lite för tunn för att fylla ut sin skjorta ordentligt och som ofta rodnar under solbrännan. Han ler stelt och dunkar Ernst i ryggen men Ernst ler inte. Ernst står där stabilt på båda fötterna och i hans rena pojkansikte rör sig ögonen utan att flacka.

Ibland vänder han sig åt mitt håll där jag sitter på en däckstol lite i utkanten men om han lägger märke till mig eller ej det vet jag inte för jag ser alltid bort innan jag hinner uppfatta hans minspel.

Jag känner denna kväll en oförklarlig förlägenhet å mina föräldrars vägnar som jag inte känt förut – åtminstone inte så medvetet. Min mors envisa surrande runt sällskapet, med drinkbrickan framsträckt mot dem, min fars nervösa flin och prövande frågor; hela den här festen som inte är riktigt vad den är fast jag egentligen inte vet på vilket sätt och den liknar alla andra fester mina föräldrar redan har haft och förmodligen någonsin kommer att ha också.

Jag drar i min klänning och försöker hitta en bekvämare ställning. Men hur jag än gör har jag en känsla av att det skaver och klämmer och kliar på kroppen. Jag lutar mig till slut bakåt och högt över mig ser jag de sista stackmolnen lösas upp i kompakt kvällsdunkel. ”En skål för gammal vänskap och för återvändandet!” ropar min mor långt bortifrån och klappar i händerna.

Efter det går festen över i en annan och liksom djupare fas. Sorlet har stigit och från den öppna altandörren hörs musiken som min mor satt på. Jag reser mig och går bort mellan de mer och mer finfördelade grupperna av skålande, dansande och diskuterande vuxna. Ernst står fortfarande i mitten av en större klunga och min mor har lagt sin hand på hans axel medan hon skrattande säger till min far som står bredvid: ”Här har man gått och gift sig med en allmänläkare och vad låter det som? Obducenten och allmänläkaren fast utan obducenten? Inte ens så spännande är det. Om jag hade gift mig med Ernst istället hade jag åtminstone fått se världen innan det är dags att kasta in!”

Alla skrattar åt min mor därför att min mor är en sådan man skrattar åt och hon blinkar åt min far och nyper Ernst i kinden fast han är den ende som inte ler mer än artigt. ”Ernst har ju alltid varit vårt gängs Don Juan,” säger min far. ”Men jag betvivlar att du, Bianca, hade trivts som någon farmarhustru. Du brukar ju föredra att stå för äventyret själv.”

Skratten rullar. De stiger och sjunker. Ovanpå dem flyter de färggranna papperslyktorna bort och grillens allt rödare glöd. Genom grinden kommer min syster i sällskap med en ny kille som jag inte har sett förut. Han är lång och gänglig och har en snusnäsduk knuten i t-tröjans halslinning. De klänger på varandra där de går runt utan att hälsa på någon. Min syster tar två glas från brickan som nu står på bordet på altanen och sedan försvinner de in. Först då ropar min mor efter dem: ”Tror ni inte jag såg vad du gjorde nu, Sara??”

Saras sticker ut huvudet genom dörren och ropar tillbaka: ”Tror jag nog men tror du jag bryr mig, kärringjävel??”

Sedan är hon försvunnen och min mor rycker på axlarna och skrattar giftigt. ”Vad skall man inte behöva stå ut med från sina barn? Så går det då man ger dem en liberal uppfostran.”

För ikväll är allt ett skämt. Det är bara jag som går där i utkanterna och är sur och butter och för trång för mig själv; instängd i min kropp här på denna trädgårdsfest där jag inte hör hemma fast jag knappast hör hemma någon annanstans heller. I det sidenartade sommarmörkret kommer min mor och trycker sig smeksamt mot mig och viskar: ”Var inte en sådan trist typ nu, älskling. Det är fest och du går runt och ser ut som om du skall bita folk i näsan.”

Jag vrider mig undan och hon håller inte kvar mig. Jag försvinner in i huset och går upp på mitt rum där jag lägger mig på sängen med kläderna på och försöker sova fast jag nerifrån trädgården hela tiden hör rösterna och musiken och från andra sidan väggen hör min syster flämta och gny högt och sängen som knakar.

Allt i mitt liv känns obekvämt men allra mest jag själv tänker jag inte där jag ligger för jag tänker ingenting utöver att jag är svettig och att lakanet känns klibbigt och kudden för varm hur jag än vänder mig. Det är som om denna sommar då jag bara är halvt det ena och halvt det andra, hälften det som kanske man kan kalla barn och hälften det som kanske man kan kalla vuxen, aldrig vill ta slut. Det är min ålder jag inte förstår men jag börjar förstå och det sammanhang som denna ålder växer in i. Detta lättglidande, skavande sammanhang som är som en nysydd sidenklänning man glömt ta ut nålarna ur och där varje nål är ett ögonblick som sticker hål på min själ innan jag har dragit klänningen ända ner över huvudet och på plats.

 

Gryningen fyller rummet då jag slår upp ögonen igen men det är inte den som väckt mig utan rösterna nerifrån trädgården. Det är som om jag hör dessa röster så mycket tydligare nu då de är ensamma med varandra. Fast det bara är låga mumlanden så letar de sig in till mig genom glipan i fönstret som står på glänt för hettans skull och impulsen är som ett med dem; jag sätter mig upp, svänger benen över sängkanten och börjar smygande ta mig ut ur mitt rum och nerför trappan.

Ett par sekunder dröjer jag i trappkrönet och lyssnar in mot min systers rum men det är tyst. Kanske är hon inte ens där längre. Kanske är det en sådan natt då hon försvunnit ut igen. Jag ser henne framför mig sådan hon brukar se ut då hon kommer tillbaka. Hennes utkladdade indiansminkning, de fransiga jeansen som fått gräsfläckar där bak och på knäna, batikblusen som korvar sig över hennes bruna magra bröstkorg. Min syster är ur en annan cell i den förvridna organism som jag är en del av utan att förstå den. Min syster smäller i dörrar och skriker hotelser och fula ord. Hon är inte som jag som går undan med min bok. Som alltid befinner mig någonstans i närheten men utan att befinna mig där. Hon befinner sig långt borta. Men kanske gör också jag det fast på ett annat sätt.

Jag fortsätter neråt utan att stanna mer och i den tysta bottenvåningen förnimmer jag gryningen som vingar mot mina nakna fötter. Altandörren står öppen till hälften. Jag ställer mig en bit innanför, snett så att jag ser ut utan att själv bli sedd. Min mor står lutad mot Ernst som i sin tur står lutad mot räcket. De ser ut över trädgården och villaområdet och min mors hand smeker sakta över Ernst skjorta medan hon viskar lågt och hetsigt. Han rör sig inte. Jag förstår att någonting är på väg att hända mellan dem och jag har inte mer än tänkt tanken förrän min mor plötsligt drar honom till sig och kysser honom mitt på munnen. Jag ser deras profiler, deras ryggar, hans hand då han häftigt skjuter henne ifrån sig.

”Skäms du inte, Bianca? Efter att du gifte dig med Ture och allting!”

Hon släpper honom. ”Värst vilken liten moralkärring du har blivit då, Ernst,” säger hon lågt. ”Det kunde man inte tro om dig förr precis.”

Då skrattar han. ”Det kan nog behövas en moralkärring i det här sällskapet. Bianca, vi är inga tonåringar längre. Om du inte bryr dig om Ture så borde du i alla fall bry dig om dina döttrar. Ser du inte hur de har det?”

”Mina döttrar är inte din ensak. Du som inte ens har några barn själv.”

Medan han vänt sig helt om mot henne har hon vänt sig bort inåt sig själv och står med hakan i ena handen. Nu är det han som lägger handen på hennes axel. ”Det har jag inte men det finns kanske en anledning till det också, Bianca,” säger han dovt. ”Ingen av oss är några bra människor men det är åtminstone vår skyldighet att begränsa skadeverkningarna av oss själva. Du är inte dum. Du ser precis vad jag ser. Gå nu upp och lägg dig hos Ture och imorgon är allt som vanligt igen, okej? Imorgon beter vi oss som anständiga människor, både du och jag, och vi låter det förflutna vara det förflutna och det som är nu vara nu.”

Han klappar henne men hon har redan slitit sig lös och jag hinner precis ta skydd inne i det lilla bokrummet vägg i vägg med salongen innan hon kommer stormande in på sina nu bara fötter med de röda tånaglarna och försvinner ut i hallen och genom den långa gången som ändar i mina föräldrars sovrum.

Ute på altanen står Ernst kvar men jag kan inte se honom längre. Jag står som förstelnad utan att veta varför och jag känner en aning om något jag alltid vetat. Det är som om jag i det ögonblicket får en förnimmelse av konturer som inte stramar men jag vågar inte röra mig i rädsla för att de skall brista.

Till slut hör jag honom sucka där ute och sedan även hans steg nerför trappan till trädgården där han säkert går in i gästhuset. Jag går ut efter en stund och står på altanen och ser ner på det där det ligger i de första helt klara solstrålarna.

Snart skall alla börja vakna och det skall verkligen vara som vanligt igen. Min mor och min far skall sitta vid utebordet och läsa varsin del av morgontidningen medan de dricker sina glas med apelsinjuice och äter sina rostade bröd och sina skivor med färsk frukt och efter en stund skall Ernst komma upp, färdigklädd och redo att ta tidningens andra och minst populära del, sport- och utrikesdelen, innan samtalet sakta kommer igång och nya cafébesök och krocketmatcher och strandutflykter föreslås.

 

Men det är jag som aldrig kommer att bli som vanligt mer, om som vanligt är att vara som jag varit hittills. Där på stranden ser jag de vuxna med en ny blick. Också de har börjat få konturer som ger dem exakta proportioner istället för de relativa. Jag ser mina föräldrar i varsin solstol; under sin enorma svart-vita solhatt ler min mor bara lite spändare än vanligt då min far råkar komma åt henne med sin fuktiga blick. Båda talar de med Ernst som sitter en liten bit längre bort, i skuggan rakt under parasollet, och spanar ut mot havet. De vänder sig till honom och inte till varandra. Söker något i hans ansikte som är i samma mån öppnat som förseglat av solen och vinden. Hans ljusa ögon sliter sig bara ibland för att möta deras dunklare, ibland för att leta sig längre bak och jag tycker att de stannar vid mig och gör mig förlägen.

Du har rört vid mig utan att veta det, skall jag tänka i mitt minne sedan. Du har givit mig en första aning om verkligheten i verkligheten som jag aldrig ägt tidigare.

Men han har strax åter vänt sig mot havet. Det är som om det är med havet han bedriver det verkliga samtalet, tyst i sitt inre. Efter ett tag tar han upp en bok och mina föräldrar börjar skruva på sig innan min mor tar upp sitt korsord och min far tar tillfället i akt att påbörja en ny diskussion om priset på musslor med det andra paret som är med och som just kommit tillbaka från badet, drypande och sandiga om fötterna.

Det andra paret har matchande badkläder av sportmodell och jag tänker på hur mina föräldrar brukar driva med dem hejdlöst hemma vid köksbordet, för att de är sådana hurtbullar och sportfånar och saknar kulturella intressen. Nu gör min far sitt bästa för att hålla dem på gott humör för att det inte skall bli tyst i sällskapet och allt som syns i hans ansikte är den valpaktiga tillgivenhet som är så typisk för honom.

Jag rullar runt på sidan och försöker läsa med boken som solskärm fast blodet snart försvinner från min ena hand, den som är överst. Denna sommar är alla ställningar obekväma därför att själva luften är obekväm. Jag lägger boken över ansiktet och blundar men hör fortfarande min fars och det flåshurtiga parets röster. Det är till kvällen de skall ha musslorna. De skall göra fransk musselsoppa. De skall sitta på altanen och äta den. De skall köpa vitt vin att ha i och till. Det måste vara ett bra vin. De är oense om det skall vara sött eller friskt eller torrt…

Nästa gång jag hör någonting är det Ernst röst och nu är den oväntat nära; ovanför mig men nära. ”Men du, vakna!” säger han. ”Du har ju bränt upp halva dig. Res på dig, vi borde genast åka hem och spola kallt vatten på det där och smörja in det innan det blir blåsor.”

Jag skjuter undan boken och ser nyvaket upp på honom. Han skuggar med den ena av de breda händerna och ser på mig nästan roat förebrående. Så ropar han till de andra borta vid parasollet. ”Jag kör flickan hem, hon har bränt sig illa!”

En annan gång skulle jag ha protesterat, jag skulle aldrig ha låtit någon och allra minst mina föräldrar se mig ta emot en sådan hjälp. Men det gör jag nu. Jag gör det som av en instinkt att gå emot mina instinkter. Över den tunna huden mellan bröst och nyckelben har en brännande känsla börjat sprida sig och jag känner mig dåsig och motståndslös. Jag går med honom utan att ta adjö för jag uthärdar i alla fall inte att se hur resten av sällskapet ser denna eftergivenhet hos mig; att jag följer med en vuxen därför att jag har bränt mig och behöver komma hem.

Tigande går jag bakom honom upp till hans bil som står parkerad bredvid mina föräldrars på den överfulla parkeringsplatsen. ”Du kan inte ligga så länge i solen förstår du väl,” förebrår han mig. ”Att somna i solen kan dessutom göra en sjuk. I värsta fall kan man få feber.”

Jag ser ut på vägen och försöker se oberörd och fientlig ut. Det går de första kilometrarna men då han svänger in på uppfarten framför vår villa har jag redan börjat darra lätt och liksom inifrån. Istället för den brännande känslan är det som om någon lagt en iskub på mitt bröst.

”Jag måste nog gå och lägga mig,” säger jag då han öppnar bildörren för mig och jag försöker få min röst att låta klar och obruten men han har redan tagit tag i min arm, han leder mig uppför gången, ner mot trädgården där gäststugan ligger och snart står jag inne i den diminutiva tamburen; dunklet bultar mot ögonlocken och jag vill bara försvinna ner mellan vita lakan där ingen kan se mig, där ingen kan se min svedda, stadgelösa kropp utan färdiga konturer.

Men han drar utan ett ord in mig i det lilla badrummet och säger åt mig att dra ner baddräkten som fortfarande är allt jag har på mig. Jag tvingar mig själv att inte tveka. Jag vänder mig halvt bort och drar ner axelbanden men sedan tar det stopp. Jag sjunker ihop på golvet, på den där blekblå plastmattan och medan jag huttrande håller armarna korslagda tätt mot bröstkorgen hör jag hur han fepplar med duschmunstycket där ovan. Ilandet av vatten i ledningen; sedan träffar det mig, en kall stråle som tycks gå rakt igenom min rygg. ”Du måste räta på dig,” säger han. ”Så att jag kommer åt att spola.”

 

Efteråt ligger jag genomkyld och tom på den smala gästsängen och ser upp i taket som är helt vitt. Han har fått på mig en av sina vita skjortor som nu känns som min enda hud över bröstet. Över min underkropp har han dragit upp det tunna vita sommartäcket. Jag lyssnar ut mot trädgården. Avlägsna röster; mina föräldrar har kommit tillbaka, de har folk på besök, det hurtiga paret från stranden och säkert också någon mer. Nu hör jag hur han kommer in i rummet igen. Han går över golvet. Madrassen tyngs ner åt ena hållet då han sätter sig på sängkanten. ”Vad sade du till dem?” frågar jag lågt. ”Du menar dina föräldrar?” säger han. ”Ja, vem annars?”

Jag tycker att han låter mycket sorgsen då han säger: ”Jag sade inget särskilt, de utgår säkert från att du gått och lagt dig och det har du ju.” ”Bra,” säger jag men han svarar inte mer. Han sitter tyst och jag sluter ögonen och sover en stund och då jag vaknar igen tror jag först att jag är ensam i rummet; det är så stilla och ligger i dunkel bakom de fördragna vita linnegardinerna och utifrån trädgården hörs skratten och rösterna liksom dämpade, som om någon lagt en filt mellan dem och mig. Sedan känner jag hans hand strax under nyckelbenen. Den rör vid mig mycket lätt, ovanpå skjortan. ”Svider det fortfarande mycket?” undrar han.

Jag nickar. Skjorttyget ligger direkt mot inälvorna nu. Men frossan har i alla fall upphört. ”Jag måste gå ut till dina föräldrar,” säger han. ”Ligg kvar här och försök sova. Du behöver det och det är redan sent.”

Madrassen fjädrar upp under mig då han reser sig och går. Så är jag till slut ensam och jag är så trött och så på något vis inbäddad i denna märkliga kalla förbränning att jag till och med har glömt förödmjukelsen, det faktum att mina föräldrar kan fråga var jag är fast de säkert inte kommer att göra det, till och med det kalla vattnet förut och min blottlagda krympande hud under det, skammen som järn som bedövar.

Jag somnar och drömmer om min mor. Hon dansar genom trädgården som är upplyst av kulörta lyktor och hennes ansikte är delat av ett märkligt kluvet grin men ur detta grin rinner det blod som om hon har bitit någon eller skurit sig i mungiporna. Det är en feberdröm och jag förstår det i samma stund som jag vaknar och ser det nu skuggiga taket och jag somnar om igen och drömmer på nytt, att jag är en docka i gräset och över mig böjer min mor sig ner och det är triumf i hennes tjut då hon vrider undan mina ihåliga dockben och upptäcker att det enda som inte är slätt och docklikt på mig är det där förfärliga såret som finns där det borde varit slätt och bara en söm i plasten, från fabrikens gjutform.

Också denna gång vaknar jag i tid. Jag ligger nästan i mörker nu och känner kölden rinna och droppa nerför min kropp under täcket och skjortan. Varför är allting hos mig så motbjudande kroppsligt? Varför finns det ingen existens utanför denna motbjudande kropp som samtidigt är så egendomligt förtingligad och liksom feltillverkad? Hur skall jag kunna vara instängd i detta äckliga som skakar och ger ifrån sig klibbiga vätskor och hur skall jag kunna stå ut med omvärldens konturer som går in i mig, in i de stramande gränserna och fräter dem?

I den tredje drömmen ser jag min syster klä ut sig i min mors kläder och högklackade pumps. Drömmen är ett minne jag inte visste att jag hade. Läppstiftet som är målat utanför munnen och skorna som glappar på de för små fötterna då hon går. Piruetten framför den stora klädkammarspegeln och det ännu inte riktigt befästa föraktet i hennes ögon som ser på mig genom glaset.

Gud, inte för att du finns men låt mig dö så att jag blir en egen. Låt mig dö så jag slipper föraktets gift som fortsätter sippra in genom blicken sedan navelsträngen är avskuren och slängd i metallskålen för medicinskt avfall. Låt mig dö så jag blir död en gång för alla.

Men jag dör inte. Jag vaknar igen som jag aldrig slutar vakna men denna gången är jag inte ensam och jag fryser inte längre. Han har lyft upp mig och jag ligger med huvudet mot hans skjorta som han har öppnat och han vaggar mig fram och tillbaka och viskar mitt namn som ingen har gjort det förut. Jag känner bara en vild genans och längtan och tyngd ner mot mina konturer. Det är fel men det är mer rätt än något annat hittills. ”Stackars flicka,” mumlar han då han kupar sina händer om mina knappt svullna bröst. ”Stackars lilla ensamma flicka. Vad skall jag göra med dig?”

 

Jag står i mitt fönster och ser honom komma ut från gäststugan nästa dag, i kvällningen. Min mor följer honom tätt hela vägen bort till bilen. Hon kretsar runt och ropar och flaxar mot honom som en stor gräll fågel och några steg bakom henne går min far, kutryggig med väskorna. Det är bara han, Ernst, som går rakt, utan att vare sig ta för god tid på sig eller göra sig brådska. Han öppnar bagageluckan och stuvar in väskorna som min far räcker honom, en efter en, och min mor kramar honom och sedan, då han tagit den sista väskan, tar min far hans hand och skakar den länge.

Ernst blekta hår lyser upp mot mig. Det lyser då det rörs av brisen. Han gör sig fri, stänger bagageluckan och vänder sig om och upp mot huset. Hans blick möter min under bråkdelen av en sekund. Det är ingen huvudskakning inblandad, inga läpprörelser, ändå vet jag vilket ord det är. Jag vet det för att det bränner sig in i mig och för alltid ger mig en ålder och en kärna innanför.

Då han liksom rycker sig loss helt och hållet, går de sista metrarna mot förarsätet, stiger in och stänger dörren och mina föräldrar nästan springer efter ut på garageuppfarten innan han gasar och i nästa stund är borta, ja, då känner jag konturerna igen, deras skydd runt mig. Jag sjunker ner på sängen och låter resten komma. Genom väggen hör jag min syster ligga med sin kille men det angår mig inte längre. En dag skall jag vara vuxen och i ett annat rum och där skall någon som han vänta på mig. Någon som han men inte han.