Diplomatdöttrar

Fan vilket kvävande decennium det varit!

Det hade ju legat som en tung gas i luften medan vi gjorde vad vi kunde för att trots allt leva ut den ungdom som anstod oss, de rika och lyckliga sönerna till män som höll på att bli rika och trötta. I vår desperation hade vi åkt utomlands, till södra Frankrike och till USA och till Spanien och överallt där vi kom hade vi festat på takterrasser och badat i fontäner mitt på blanka natten och stöttat asberusade men fnissiga kvinnor hem till våra hotellrum där vi gjorde med dem vad alkoholen vi betalat för berättigade oss till.

Sedan hade vi åkt hem och känt luften kvälja oss igen, redan på flygplatsen. Skam var inte vad vi kände men ändå en omisskännlig lukt av diskret undergång. Folk satt och väntade på sina charterflyg som skulle föra dem till Mallorca och Magaluf och vad gjorde vi; jo, vi ragglade genom de marmorekande ankomsthallarna i våra vita kostymer och låtsades att festen ännu inte var över fast den varit över redan då vi åkte hemifrån. Förbannade decennium! Förbannade industrisemesterfirare som låg och knödde på vägarna i sina husvagnar. Förbannade bruna mode. Förbannade demonstrationståg där kvinnorna såg ut som industriarbetare och männen som skäggiga damer!

”Och nu är det över!” sade Kaj och höjde glaset över bordet. ”Nu gifter du dig, broder, och sedan, sedan skall du se att det går mot bättre tider. För nu är det vi som är radikalerna! Marx kan slänga sig i väggen då man har Nozik, snacka om frisk fläkt”

För Kaj var den intellektuella av oss och vi förstod aldrig vad han pratade om men skålade gjorde vi ändå.

Svensexan gick av stapeln i en jättelik havsnära villa som måste ha kostat bröderna en halv förmögenhet att hyra men desto större nöje för dem. De hämtade mig redan på morgonen och i dörren stod Carin kvar och skrattade hysteriskt åt den fula pastellrosa kostymen som jag fortfarande inte vet var de hade fått tag i och hur jag linkade ut mellan två av bröderna till den väntande bilen.

Naturligtvis var det en strålande dag. Jag satt i baksätets mitt med håret fladdrande i fartvinden och en champagneflaska mellan benen som en annan svullen fallossymbol. Runt mig var de skrålande bröderna. Vad vi var bäst på var ändå detta; att festa och ha skoj. De turades om att köra. Klättrade upp och ner ur förarsätet i farten och vinkade och tutade åt andra bilister och jag stod upp och drack i baksätet.

I villan väntade en tjej på mig. Jag skålade och visslade och stoppade pengar i hennes topp som de andra men då jag leddes in till mitt sovrum i gryningen hade hon inte alls blivit hemkörd som jag trott att hon skulle bli. Jag var för trött för att njuta av henne men hon var som en vacker orm som slingrade sig runt mig. Då jag vaknade var hon borta.

Jag låg i baksätet och spydde hela vägen hem till min fars villa. ”Skall det där vara min son?” sade min far då jag segnade ner på hallgolvet. Då jag såg upp i hans rosarinnande ögon skämdes jag.

Aldrig att Carin frågade mig om svensexan. Precis som hon aldrig frågade mig om mitt tidigare liv eller om mina affärer. Carin var inte sådan. Jag ville på den tiden inte kalla det ointresse men åldern som går gör somliga människor mer ärliga och jag är en av dem.

Nu minns jag Carin tydligt från kvällen innan bröllopet. Yr av förväntan och nervositet. Springande ut och in ur den enorma klädkammaren i hennes föräldrars villa. Ett diplomatbarn, Carin. Hon kunde sju språk redan då men verkade aldrig ha något vettigt att säga på något av dem. Bakom henne svävade hennes mor, den mörka, långa och kyliga kvinnan som var så olik henne, redo att knäppa knappar och rätta till väck och puffärmar på klänningen.

Vid bordet med mig Carins far och det inbjudna paret med deras lilla dotter, elva år; energiskt ätande chokladpudding med händerna, spelande apa med läsk i munnen, putande kinder, ropande: ”Pappa, pappa, titta!”

Men jag var den ende som tittade. De andra hade annat att tala om. I dörröppningen stod Carin i sin marängliknande klänning och luften fylldes av beundran. ”Det är min flicka det. Henne får du vara rädd om,” sade min svärfar lågt i mitt öra och knuffade mig i sidan men jag, jag nickade och log och min blick gled bort mot den lilla flickan med chokladpudding runt munnen. ”Som du ser ut,” sade hennes mor. ”Anniki, du smutsar ju ner dina fina kläder.”

Från Anniki kom bara skratt; skratt och chokladpudding som sprutade ut över bordet. Hon skrattade ännu då hennes föräldrar hastigt ursäktade sig och tog adjö inför morgondagens festligheter och då min svärfar och jag gick med ut i hallen och såg dem gå. Anniki med sina långa ben utstickande under den röda sjömansklänningen i sammet. Anniki med de vita sockorna och de röda joggingskorna med kardborreslejf. Hon skuttade ut till bilen och hennes mor vände sig om och vinkade och himlade med ögonen.

”De har precis kommit hem från Sydkorea,” sade min svärfar dystert. ”De har visst problem med flickan som de tror att de kan lösa bättre här hemma men inte tycker jag det ser ut som om de är på väg att lösa dem inte, tvärt om, hon har ju precis kladdat ner halva huset. Hon är dessutom inte den enda. Det är en epidemi av beteendeproblem bland barnen till oss diplomater, särskilt döttrarna. Är det inte självmordsförsök så är ett droger eller någon annan skit utifrån. Man kan ju bara önska…”

Bakom min rygg hörde jag Carins kvillrande skratt då hon ropade: ”Pappa, vad står du och pratar egentligen! Vi skall ju gifta oss imorgon, Lukas och jag!”

Också på bröllopet såg jag Anniki. Hon stod mellan sina föräldrar i en av de bakersta bänkarna, nära mittgången som är alla brudpars Via Dolorosa. Hennes mor bar en överdådig klänning med kubistiska fält i mintgrönt, laxrosa och citrongult och hennes far den påbjudna fracken. Anniki själv hade sjömansklänning, men en annan än kvällen innan; en marinblå och vit, med en tillhörande liten pillerhatt som satt fast med ett snöre under hakan. Hon såg trumpet på mig då Carin och jag paradera in i takt med orgelmusiken, som om hon förstod hela denna situations inneboende bedräglighet men redan anade att den var vad vi måste leva med om vi ville bli lyckliga.

Under utmarschen var hon borta. Där hon och hennes föräldrar stått var en lucka i det annars så täta ledet.

Hela middagen letade jag med blicken efter Anniki i den överdådiga festsalen på hotellet vi hyrt, utan resultat. Jag satt med ett stelt leende och lyssnade till högtidstalen. Min fars tal om kontinuitet och företagets fortbestånd och Carins alla förtjusande personlighetsdrag. Carins fars tal om charmens förening med viljan. Brödernas tal som alla andades lättnad över att denna av tidsandan förpestade ungdomstid ändade här, i ett nytt decennium med andra ideal, och som handlade om allt kul och galet vi trots allt gjort, med punkt satt i svensexans eskapader som fick min fars mun att skrumpna och Carins hand att krama min, med ringen kall av vrede.

”Jag hade aldrig sagt ja idag om jag hade fattat hur det var!” skrek hon till mig senare, uppe på vårt rum. ”Nu kan du sova ensam för jag tänker minsann inte få den där horans könssjukdomar men det har jag väl redan fått! Skämmas borde du göra! Då du skulle få mig och allt!

Och fastän jag hörde hennes gråt sedan från badrummet så gick jag inte efter henne. Jag satt kvar på sängen med kragen stramande och lyssnade till musiken som strömmade upp genom golvet från danssalen men de hade redan åkt. De hade redan åkt, flickan Anniki och hennes familj och min far och mina svärföräldrar, och vid stranden efterfestade bröderna och genom den låsta dörren hotade Carin med att spola ner sin ring i toaletten.

Jag önskade att hon skulle göra det men hon gjorde det inte.

Det har gått många år och jag parkerar vår bil på gatan utanför galleriet dit Carin vill att vi skall gå därför att hon börjat intressera sig för konst sedan hennes läkare sade till henne att det kunde vara ett hälsosamt intresse för en kvinna i hennes ålder och med hennes temperament.

Jag stiger ut på trottoaren, går runt, öppnar för henne, räcker henne min hand och leder henne bort till entrén där marschallerna brinner och andra par i övre medelåldern som liknar oss redan trängs.

Jag tänker plötsligt på hur vi ser ut, att vi ser ut som dem. Jag, sonen som fadern fick rätt om, polaren som alltid gick att blåsa, fadern ingen såg till, maken vars stelhet i känslouttrycken givit upphov till så mycket desperation och till slut likgiltighet. Carin, bara sig själv, bara denna högdragna men sköra kvinna med tre självmordsförsök bakom sig, tio år i en reception sedan barnen flyttade ut och inte mycket att säga om sitt inre, trots alla komplikationer.

Det är straffet för att vi trodde på en ny tid, tänker jag, denna stereotypisering av oss själva, och bakom hopen av andra besökare urskiljer jag i samma ögonblick de första kubistiskt inspirerade målningarna av kvinnor i färgsprakande klänningar och Carin mumlar i mitt öra: ”Jag tycker inte hon är hälften så bra som det sägs. Men det skall väl vara inne, det där att allt ser ut som på åttiotalet igen. Kanske man köper något på spekulation ändå för man vet ju aldrig.”

Det är så hon säger, Carin. I olika varianter vid olika tillfällen men med samma budskap, samma underliggande antydan.

Carin är en av de människor vars missnöje bara tycks öka i takt med att hon saknar allt mindre. Ett diplomatbarn som talar sju språk flytande men på sin höjd har användning för ett då hon uttrycker sin klagan. Över konstverken, väninnorna, barnen och cirkelledarna på de kvällskurser hon går.

Bara mig är det farligt att klaga på. Det vet hon med visshet efter konkursen, då vi måste tigga av hennes far och jag stängde in mig på mitt kontor i månader för att slippa möta honom eller någon annan.  Bara mellan oss härskar den orörliga vänligheten som kallas hänsyn och som i vårt fall siktar till att skydda vårt välstånd från oss själva.

Jag tar hennes arm och håller den tätare intill min tjocka överrock men då ropar någon, en av väninnorna som plötsligt står i andra änden av vimlet, på henne och hon släpper mig och samtidigt får jag syn på konstnärinnan bakom bordet med vin i plastmuggar. Hon skrattar. Hon har läppar som är röda av läppstift och svarta av vin. Hon har en sjömansklänning som är röd och en pillerhatt men hennes skratt är svart, det med, som om hon druckit det i djupa klunkar.
Så olikt det är mig att tränga sig fram men nu gör jag det, med en målmedvetenhet som förvånar mig själv. Runt konstnärinnan skingras kretsen av konstnärsvänner, galleriägare och journalister, som om jag verkligen är en tvingande kraft och inte en skrumpnande gubbe med ett mjukt skal av fint vävt ylle. På nära håll ser jag hennes ålder tydligare; att de flickaktiga skrattgroparna är korsade av rynkor och att det pageklippta håret inte är naturligt i sin rödbruna elegans.

Ändå kan jag inte ha misstagit mig för jag förstår nu att det är ett av de ögonblick som förebådats för länge sedan och burits  som en väntan genom år av trivialiteter, för att till slut gå i fullbordan.

Jag räcker fram min hand åt henne. Det finns en tvekan i hennes då hon tar den. Hon ser mig i ögonen och hennes ögon är bruna och glittrande som på en flicka. ”Ursäkta mig, känner vi varandra?” säger hon.

Men rösten är inte som jag väntat mig. Den är mörk, med en oväntad timbre som tränger rakt igenom min självsäkerhet. ”Anniki,” säger jag. Då släpper hon min hand. ”Känner vi varandra?” upprepar hon och jag trevar med blicken, på bordet ligger flygbladsexemplar av utställningsaffischen och där står konstnärinnans namn att läsa: A. P. Sjölin och det kan vara hon, det måste vara hon. Jag säger: ”Du var på mitt bröllop för trettio år sedan. Du hade en sådan klänning och en sådan hatt som du har idag. Dina föräldrar var diplomater. Jag minns dig för att du kvällen innan åt chokladpudding hemma hos mina svärföräldrar och sölade ner hela bordet då du började skratta.”

Jag talar onödigt lågt fast ljudvolymen är hög och andra redan tränger på bakom mig för att också få hälsa på konstnärinnan. Men hon är koncentrerad bara på mig nu och hennes ansikte har blivit helt allvarligt. Det är inte längre den färgstarka men kyliga konstnärinnans ansikte utan ett annat; inte ett ursprungligare men ett som bär det ursprungliga.

”Vänta, det måste ha varit det bröllopet då vi åkte hem tidigare,” säger hon förundrat. ”Det var en så förnedrande upplevelse” – och nu talar även hon lågt. – ”jag var ensam och i fel land och mina föräldrar ville att jag skulle träna på att uppföra mig normalt bland folk igen, som jag gjort då jag var yngre. De kallade det social återanpassning. Men på ert bröllop smet jag iväg under vigseln och började leka med alarmknappen inne på handikapptoaletten tills en vaktmästare kom och skällde på mig och jag lade mig på golvet och galltjöt. Mina föräldrar var tvungna att åka hem med mig. Det var sista gången jag fick följa med på fest och det var precis innan jag hamnade på ungdomsspyk och pappa börja åka utomland utan mig och mamma. Det var en mycket svår tid för mig så jag glömmer den aldrig. Jag minns mycket väl det bröllopet. Men att du minns mig?”

”Det var kanske en svår tid för mig med.”

Jag säger det så lågt att hon nästan inte borde höra men det gör hon och hon lutar sig så nära det går utan att snudda mig. Jag känner den kryddiga starka doften av hennes parfym slå emot mig. Jag känner hennes på en gång skarpa röda och svarta och mjukt flickaktiga närvaro. ”Blev det bättre för dig då?” frågar hon. ”Som du ser att det blev för mig.”

Men jag får aldrig fram svaret. Jag skakar på huvudet. Hon tar min hand, hastigt. ”Jag är ledsen,” säger hon. Hon upprepar det: ”Jag är ledsen.”
Från andra sidan av rummet ropar Carin mitt namn. Hon ropar att hon hittat en tavla hon bestämt sig för att köpa och jag tänker för en gångs skull inte ens på att jag alltid skämts över att hon ibland kan vara så högröstad bland folk. Istället känner jag hur Anniki slutligen släpper taget om mig och i nästa nu har vännerna och beundrarna slutit sig runt henne. ”Trevligt att träffas,” säger jag och den här gången är rösten inte för låg, den slår över i falsett. ”Jag hoppas vi ses igen. Jag hoppas…”

Tavlan hämtar jag några veckor senare, då utställningen är över. Det är galleristen som tar emot mig; en skinntorr blond kvinna som ler och ler och berättar att hon också är optiker men att galleriet är hennes passion; det är redan iordningställt för nästa vernissage, med väggarna täckta av löjliga landskapsmotiv och under våren som kommer hoppas hon på att hinna med ytterligare två utställningar.

Medan hon packar in tavlan berättar hon för mig att Anniki Paula Sjölin rest tillbaka till Frankrike där hon bor och har sin ateljé ”Det är en underbar tavla du har köpt,” säger hon. ”Det är hennes favoritmotiv, de här flickorna i sjömansklänning och om du tänkte på det hade hon själv en sådan klänning på vernissagen, fast lite mer fräsig, om man säger så. Jag tror det har något med hennes förflutna att göra eller också är det bara ett koncept fast det kan såklart vara både ock. Oavsett hur det är så säljer det bra. Folk älskar den här blandningen av oskuldsfulla motiv och klatschiga färger och former.”

Så kommer hon att tänka på något. ”Vänta, här står jag och pratar om henne men ni känner ju redan varandra, förstod jag – gör ni inte? Jag tror bestämt det var till dig hon lämnade det där brevet som hon ville att jag skulle lämna över. Vänta här så skall jag gå efter det.”

Tillbaka från det inre rummet en liten stund senare har hon med sig ett vitt kuvert som hon räcker mig. Vi tar i hand innan jag stoppar ner det i bröstfickan och tar tavlan under armen. ”Kör försiktigt nu!” ropar hon.

Sedan jag baxat in tavlan i baksätet och själv tagit plats bakom ratten sprättar jag upp kuvertet och läser. I det ögonblicket ligger allt öppet.