Om att läsa En underjordisk dagbok lite senare än Brott och straff

När jag jämförelsevis sent i livet började läsa En underjordisk dagbok av Fjodor Dostojevskij undrade jag om jag inte skulle tycka att det var ganska tradigt att lyssna till en enda jag-berättares (själv)förakt, (själv)ömkan och skam 172 sidor igenom. Jag tänkte att jag redan visste det mesta om dessa känslor och därför snart skulle tröttna på att få dem beskrivna för mig så ingående.

Det skulle visa sig att jag hade fel. Just för att Dostojevskijs förmåga att ställa läsaren ansikte mot ansikte med det hon redan vet och sedan tvinga henne att se rakt in i det är så enastående.

En underjordisk dagbok, med sin blandning av förintande uppriktighet och slipprig lögn från jag-berättarens sida, är en svidande gestaltning av det inom oss som vi helst vill dölja; bristen på kärlek.

Den yttrar sig ju inte bara som skam och förakt inför det egna jagat. Lika gärna kan den riktas mot nästan som får sina tillkortakommanden och sina brister nagelfarna.

Det är lätt att man försöker vända sig ifrån en sådan röst och inte vill höra på den men Dostojevskij vet hur han skall få läsaren att lyssna uppmärksamt. Jag-berättaren i En underjordisk dagbok är visserligen ytterst oaptitlig med sina storhetsfantasier som skär så mot hans påvra tillvaro som en medelålders lägre tjänsteman utan familj eller vänner men han är också en god iakttagare och en sanningssägare när han skriver ner sin långa självbekännelse.

Klasskamraterna från studietiden låter han t.ex. framstå som de är, med allt skryt och hyckleri. Han återger hur de yvs över att våldta flickorna bland sina livegna och hur de super tillsammans och lismar för de som har högre rang.

Att han ser ner på dem framstår vare sig som konstigt eller orättvist. Samtidigt är hans avståndstagande inte så lite förmätet. Studiekamraterna må vara dåliga men de är ju också människor precis som berättar-jaget och han kan inte heller göra sig fri från sin hemliga längtan efter att övertrumfa dem, imponera på dem och vara deras vän.

Ensam i sitt källarhål minns han tillbaka till den gången då han bjöd sig själv med på en avskedsmiddag för en av dem och där visade upp sin brist på både respekt och värdighet. Han ville göra intryck och bli deras kamrat men kunde inte släppa sin önskan att vara förmer och denna önskan i sig själv är vad som hindrar honom att bli vad han är, en bland andra.

Middagen slutade illa, med att studiekamraterna stötte bort honom och ensam avslutade han kvällen på en bordell där han för en av de prostituerade höll en lång föreläsning om vad hon avstod ifrån när hon levde sitt omoraliska liv.

Föreläsningen var som det mesta annat jag-berättaren företar sig ett infall också den. Som han själv mycket riktigt påpekar för den prostituerade när hon kommer för att besöka honom några dagar senare så har han inte så mycket att visa upp för egen del heller.

Vad han berättade om för henne på bordellen var ett ideal som föll honom in. Det verkliga livet, hans eget, når inte upp till några ideal alls och hålls därför av honom för ingenting och innehåller heller ingenting.

När den prostituerade grips av medlidande med honom kastar han all sin skam på henne för han saknar den förmåga som hon har; förmågan att sörja sitt eget liv som något verkligt. För honom är allt ideal eller intet. Och han vet själv att av de två möjligheterna är han ett förkroppsligande av den senare. Han slutar sin långa bekännelse utan hopp.

Vad Dostojevskij vet när han skriver är att varje läsare har ett källarhål inom sig och det är från detta källarhål han måste låta berättelsen komma för att den skall bli lyssnad till. Han vet att skammen över att vara människa är roten till all synd. Det är i den vi är som sårbarast men också som elakast.

Studiekamraterna i En underjordisk dagbok får representera de flesta, de vanliga, de som lever i sin tid, påverkade av de ideal och de nödvändigheter som råder där och på det viset omedvetna, drabbade av sin brist på egen individualitet.

Jag-berättarens förakt är inte utan berättigande. Vad han saknar är inte moralisk kompass utan kärlek. Han älskar inte det mänskliga hos sig själv och därför dömer han hårt, också när han dömer andra.

Och till slut, när han möter någon som vill ge honom den medkänsla han aldrig fått förut, spyr han ut sitt hat på henne. Något sådant är han inte värdig att ta emot och hon inte värdig att ge. Så blir han ensam med sig själv igen och allt som återstår är ett förött liv.

Som tonåring läste jag Idioten och Brott och straff utan att egentligen uppfatta Dostojevskijs djupa insikt om att livets helighet är att det mitt i det ofullkomliga bär det fullkomliga genom tiden. Jag tyckte att de självuppoffrande gestalter som ofta hjälper hans huvudkaraktärer var banala och stammande från en gammal dammig religiös tidsålder, utan att märka att de oavsett eller på grund av detta förkroppsligar kärleken i världen.

Numera är jag kanske mer bekant med mitt eget källarhål. Vad som sägs därifrån om moral, rättvisa, samhället och livets villkor är inte fel, för om det vore det skulle det knappast vara ett hot. Det är bara utan barmhärtighet. Allra mest mot den som talar och det är också jag.

Dostojevskij, Fjodor (2010). En underjordisk dagbok. Stockholm: Lind & Co