Garm In Memoriam

Hur blir man en ansvarsfull människa?

Som barn drömde jag om att ha hund. Jag gick och lånade böcker på biblioteket om olika hundraser och gjorde listor på vilka jag tyckte var finast. Det var svårt att bestämma sig. Nästan alla hundar var fina. Samtidigt visste jag ingenting om vad det skulle innebära att ha någon av dem. Collie. Har stark vallinstinkt. Lätt att träna. Brukshund. Strävhårig tax. Starkt temperament. Jakthund. Alaskan Malamute. Stabil. Stark draginstinkt. Behöver vara utomhus. Olämplig som sällskapshund. Ingenting av detta sade mig egentligen något.

Hunden förekom mest i min fantasi och jag hade inget begrepp om vad jag skulle göra med den om jag väl fick den. Gå ut och gå, antar jag, som jag gjorde med några av grannarnas hundar. Men sedan? Egentligen var jag redan från början kattmänniska och hunden var en drömd varelse för mig. Jag kände ingen men längtade nog efter att göra det.

När jag var tjugo gjorde jag slag i saken. Jag skaffade hund. Proceduren var likartad. Jag gick till biblioteket och läste på. Den här gången närmade jag mig någon form av realism. Collin, taxen och Alaskan Malamuten släppte jag ganska snart alla tankar på. Jag hade en tvåa och en liten hund skulle vara bäst. Jag gick till ytterligheter. Valet föll på den minsta hunden, en chihuahua.
Det här var innan Paris Hilton fick alla att tro att en hund kan bo i en väska och följa med på krogen. Jag var inte så mycket bättre jag. När jag bestämde mig för just en chihuahua var det mycket för att jag trodde att den skulle kunna följa med överallt. Eftersom jag trodde att jag själv gillade att gå på stan och gå på fester och omge mig med folk antog jag att min hund också skulle gilla det.

Jag antog även att han skulle vilja gå hur långt som helst i vilket väder som helst och att han skulle trivas med att sitta i min väska när jag åkte spårvagn. Om jag behövde vara borta borde han klara det. Åtminstone några timmar. Och dessutom var jag ju inte så mycket borta, trots allt…

En dag i januari åkte jag för att titta på valpen jag köat så länge för att få. Han skulle vara en hanhund, i svart och brunt, som jag beställt honom. Kennelägaren förde mig in i ett överbelamrat sovrum där tiken och valparna låg på en filt. Jag fick hålla honom. Han var inte större än min handflata och jag kände mig besviken. På något vis hade jag trott att han skulle vara större och se mer hundlik ut. Som det nu var såg han mest ut som ett litet marsvin och han var inte överdrivet intresserad av kontakt med människor. Han pep inte ens, som en kattunge skulle ha gjort.

Några veckor senare fick jag hem honom. Det var ändå lång väntan. Jag hade läst på ännu mer, i diverse böcker om hunduppfostran och införskaffat diverse utrustning som förutom koppel och matskål bestod av leksaker och kammar och borstar. Jag hade en bild av mig själv som en exemplarisk matte vars hund alltid skulle vara nyduschad och nyborstad, lydig och glad. På valpkursen, som jag anmält oss till, skulle jag vara den idealiska eleven som tränade varje dag med min hund i stadens grönområden.

Mitt första problem var att jag började inse att det fanns olika bud om hur man skulle vara den exemplariska matten. I vissa hundböcker kunde man läsa om sådant som varguppfostran. Om hunden inte lydde skulle man trycka ner den i backen och morra som en varghona till sin valp. Andra böcker och valpkursen rekommenderade godis, godis och mera godis. Med min fortfarande knappt marsvinsstora hund satt jag i min bänk och försökte dölja mina kräkkänslor inför köttbullarna jag skulle använda som belöning. Jag var vegetarian och hade inte tagit i kött annat än för att äta det ens som barn.

De andra hundägarna hade större hundar och de dök upp i joggingbyxor, hela familjen. Jag var ensam och klädd i kjol och blus och högklackade skor.

På parkeringen utanför hundskolan stod jag och frös och försökte att ta så lite som möjligt i köttbullarna medan ledaren glatt sprang runt med en köttbulle i munnen som hennes väluppfostrade hund hoppade upp och nappade åt sig med åtföljande pusskalas.

Får du bara en egen hund kommer du snart att tycka att det är mysigt när de den slickar dig i ansiktet, fick jag höra. Det blev inte så. Än mindre kunde jag ta några köttbullar i min mun. Det fobiska och stela i ens personlighet kommer fram när man, omgiven av tjugo hängivna hundmänniskor och med en köttbulle i nypan, skall paradera mellan koner med sin hund i ett snöre.

Enligt samma logik kommer valhäntheten och irritationen fram när man försöker gå på stan och prova byxor med en hund gömd i sin handväska. Hunden håller ju sig inte stilla. Den blir otålig och börjar plötsligt skälla när man står inne i ett provrum varpå man skäms när man går ut därifrån, antingen över att man lyckats gömma hunden eller inte lyckats gömma den.

Trots allt försökte jag göra allting rätt och en dag följde jag rådet från varguppfostringsboken och tryckte ner Garm och morrade åt honom. Då kissade han på sig och mitt hjärta gick sönder. Jag antar att det var där någonstans jag började förstå att han var en egen individ och att jag hade ett ansvar för honom. Med tiden skulle jag också bli en annan person och jag skulle upptäcka att jag börjat älska honom. Inte som en fantasifigur att känna sig mindre ensam ihop med, inte som ett tillbehör eller en förutsättning för att jag själv skulle kunna visa upp mig i en viss dager, som en hundägare, utan som en verklig hund av kött och blod som gillade vissa saker och ogillade andra, precis som jag själv gör.

Garm var ingen katt. Katter är gulliga. Det är omöjligt att inte falla pladask för en kattunge som man får hem. Men de är (dessbättre) inte så intresserade av om man faller för dem heller, bara man ger dem mat, värme och frihet. En hund däremot måste man lära känna och hunden måste lära känna en själv.
Garm var morgontrött. I början, när jag hade svårt att gå upp på morgonen, låg han kvar i sängen med mig.

Senare, när jag fått mod och ork nog att börja skriva på allvar, fick han ligga kvar tills han vaknat och började gläfsa på mig att komma med kopplet. Den korg jag köpt till honom enligt hunduppfostringsprincipen hunden bör aldrig få sova i sängen ville han aldrig ligga i och jag ställde snart ner den i källaren, tacksam över att han visat sig vara ouppfostringsbar på den punkten.

På kvällarna lekte jag med Garm. Valpkursens sitt och ligg behärskade han men att kunna är inte samma sak som att vilja. Gå lös utan koppel gav jag däremot upp efter att han rymt och jag fått jaga honom mellan bilar, spårvagnar och cyklister på Redbergsplatsen ett antal gånger.

Jag är naturligtvis inte stolt över mina tillkortakommanden som hunduppfostrare – det är lite det den här texten handlar om också – men jag lärde mig åtminstone en sak. Man kommer ingen vart med en annan levande varelse om man inte bryr sig om vem den är. Garm var ingen dum hund men han var tämligen ointresserad av att göra som någon annan sade åt honom att göra. Han var ingen cirkushund och var godiset slut gick han därifrån.

Ganska snart blev jag medveten om den effekt hundar har på människor. Folk som innan Garm kom hade fnyst och yrat om golvmoppar och knähundar visade sig plötsligt stå på kö för att få vara hundvakter. På gatan var det svårt att freda sig från välmenta angrepp.

Själv upplevde jag ansvaret som tungt. När jag såg in i Garms stora mörka runda ögon var det just kärlek jag såg men vad är det för kul med kärlek? Kärlek är att ge sig helt i lidandets och förgängelsens våld. Den som verkligen älskar vet att det finns inget sätt att skydda en enda jävel. Och vet man det är man försiktig med vad man ger sig in på.

Första gången jag hade ett allvarligt samtal med mannen som jag tio år senare skulle komma att bli tillsammans med satt vi i en bil på väg hem från en kurs vi båda jobbat på och jag informerade honom om att jag hade hund som väntade hemma, varpå att han suckande påpekade att han aldrig hade klarat av det dåliga samvetet som hänger ihop med ett husdjur. De ser på en och man hör: gör min värld. Inte heller han såg detta som glädjefyllt.

Ändå och just därför älskar man. Man älskar och det är just det. En liten krabat som bara har en själv och som måste äta, gå ut, ha någon som pratar och kliar bakom örat. Någon som håller upp världen, den lilla, som han känner den.

När jag började skriva strukturerat, arbeta hårt för att försörja mitt skrivande och i största allmänhet bli en människa som jag ville vara slutade jag upp att ta med Garm på sådant han inte var intresserad av.

Jag planerade mitt liv utifrån honom, utan att tycka att det var särskilt roligt alltid, men dock. Han fanns ju och han var en tydlig person, fullständigt orubblig i sin vilja, envis, klar på vad han gick med på och inte, orädd inför folk och förtjust i att träffa andra hundar och äta.

En god vän sade en gång, när Garm var liten, att han aldrig skulle bli en klok gammal hund. För det var han alltför barnslig, alltför glad och alltför fånig. Men han hade fel. Garm blev en gammal hund och han blev mycket klok.

De sista åren han levde blev hans päls grå på sina ställen och han kunde se på mig med en blick som sade: jag förstår att du inte orkar göra min värld men vad skall jag göra åt det?

Jag kunde märka på honom en slags acceptans som också kan finnas hos mycket gamla människor och ibland kunde jag själv känna mig liten i förhållande till den.

Mot slutet kände jag vördnad inför Garm. Han kände sin värld in i minsta detalj och han var i den fullt och helt den han var. Hur många människor lyckas uppnå det under sin livstid?

Nu är Garm inte här längre och det är som om han gått ut en sväng bara. Jag vet att det inte är så och att han aldrig kommer att komma tillbaka men det är svårt att förstå. Som alla djur var han så självklar. Han begärde inte mer av livet än att få vara till. Och nu, då han inte är det här längre, har världen blivit mindre.

Själv blev jag kanske något mer av att känna Garm som jag kommer att fortsätta vara. Inte alltid kanske och inte bara tack vare honom men till stor del.

Jag har förstått att det finns sådant man måste göra, för sin egen eller någon annans skull, och att det finns sådant man bör välja bort, för att man helt enkelt inte gillar det.

Jag har också lärt mig att älska en mycket verklig hund, Garm, samtidigt som jag lärt mig att jag är mer road av att sitta försjunken i min bok i timmar än att leka och gå ut. Det ena berodde på Garm och det andra beror på mig själv.

Jag tror att ett sätt att bli en ansvarsfull människa kan vara att skaffa en hund. Men vad jag vet, helt säkert, är att Garm förändrade mig mer än vad jag någonsin kunde förändra honom och det är jag tacksam för.