Om Stoner av John Williams

I en tid som är så besatt av det synliga och spektakulära som vår är det få som längre tycks komma ihåg att det verkligt stora och viktiga ofta sker i det fördolda.

John Williams roman Stoner skrevs redan på 1960-talet men då jag läser den är det protesten mot vad som komma skall jag hör. Protesten mot det senkapitalistiska samhället där bildningen och klassiska dygder som mod, integritet och anspråkslöshet slängts på sophögen och ersatts av innehållslös underhållning och en kult av det skenbart genialiska som egentligen bara är högljudd dumhet.

Williams huvudperson Stoner föds i en fattig jordbrukarfamilj på den amerikanska landsbygden. Föräldrarna säger inte mycket men de vill att sonen skall få utbildning och därmed en möjlighet att erövra ett bättre liv än det de själva haft.

Tanken är att han skall gå på jordburksskola men när Stoner börjar på universitetet blir det istället skönlitteraturen som fångar hans intresse. Inte därför att han genast förstår den eller för att han plötsligt upptäcker en stor begåvning hos sig själv. Tvärt om är det då han under en orienteringskurs i engelsk litteratur får en fråga han inte alls kan svara på som hans öde beseglas.

Stoner blir universitetslärare i litteratur. Med samma tysta strävsamhet som hans föräldrar en gång tog sig ann sitt jordbruk tar han sig nu ann sina arbetsuppgifter, som lärare. Allvarsamt och full av vördnad för stoffet han skall undervisa i, som han ju redan från börjat insett att han måste tjäna utan att kunna göra några anspråk på.

Så småningom träffar Stoner en flicka av borgerlig familj som han hastigt, nästan av en slump, gifter sig med. Han får ett barn med henne som han tar hand om så gott han kan, då frun visar sig vara sjuklig. Samtidigt pågår livet vid universitetet med sina intriger och sitt maktspel och för Stoner blir det – som det blir för många av oss – som det blir. En dag står man där och vet att detta var mitt liv. Detta var det som blev och det som var. Mer är det inte men inte heller mindre.

Stoner är en roman om vardagen, om de små, ofta tarvliga detaljerna som styr våra liv men också de starka, hemliga drivkrafterna, djupt inom oss och ute i världen. Genom sitt klara, enkla och mycket exakta språk ger Williams liv åt ett helt människoöde där allt ryms; futtigheten och heroismen, drömmarna och den snåla verkligheten, kärleken och misslyckandet.

En oskicklig berättare hade inte förmått visa huvudpersonen Stoner som något annat än en trist skolfux och förlorare i kampen om positioner och ära på ett mindre amerikanskt universitet men Williams klara blick låter honom framstå som den han verkligen är; en av alla dessa små, bristfälliga men också i hårt kämpande människor som bär upp vår värld, från generation till generation, från tid till tid.

Studenten Charles Walker får förkroppsliga fuskaren, som blåser upp sig eller spelar offer, och hans beskyddare, professor Lomax, den i hemlighet hämndlystne strebern som gärna värnar orätten. Det kan, beskrivet så kortfattat, framstå som om Williams roman är ett svartvitt drama, utan nyanser och med en klar hjälte, men det är den inte. För det är den alldeles för lågmäld och Williams är alldeles för medveten om det just vanliga och därmed allmängiltiga i de förlopp han skildrar. Det hindrar inte att Stoner ändå är eller blir ett slags hjälte till slut, mitt i sin svaghet och tappert burna besvikelse.

Att Stoner den sista tiden blivit läst igen och fått uppmärksamhet förvånar mig inte alls. Den utveckling Williams visar på, mot ett samhälle där gamla, konservativa dygder byts ut mot gåpåaranda och förakt för det som tagit århundraden att bygga upp, har nu gått ännu längre. Kanske dithän att den inte längre kan ge sken av att leda mot en önskvärd framtid.

Det mänskliga hos människan och det stora och viktiga med livet måste kanske först visa sig i det fördolda. De handlingar vi utför i det synliga bör kanske ha sin grund i det osynliga om de inte bara skall förstöra världen. Och det som gjordes för länge sedan bär en dag frukt.

I vår tid kan man nästan inte vara något värre än en dammig, trist stofil, en förlorare som håller fast vid sina gamla förlegade ideal även när det kostar, men just därför är Stoner en viktig bok – nu. Med sin jämnt flödande och samtidigt stillsamma berättelse är den en vacker hyllning till livet som är mer på insidan än på utsidan, det som vi flyr och längtar efter att leva.

Williams, John (2014). Stoner. 1. utg. Stockholm: Natur & kultur

Tack för lånet Rikard Bruzelius!