En del saker förändras aldrig – Drömmen om ett liv av Sun Axelsson

Mycket hinner hända och annat förändras aldrig. Det är en av de tankar som far genom min hjärna när jag under sommaren 2015 läser Sun Axelssons självbiografiska roman Drömmen om ett liv.

Av det Axelsson har att berätta känner jag igen det mesta från min egen barndom och uppväxttid, ungefär ett halvsekel senare, om än med delvis andra förtecken.

Istället för förtryckande religion och puritansk moral var det när jag var liten den förmenta frigjordheten som gällde, tillsammans med idealism och hyckleri av typen ”alla barn vill ha fred på jorden”.

Resultatet blev oavsett ungefär detsamma; smärta över att inte få finnas till för sin egen skull, utan istället vara tvungen att formas om efter de vuxnas önskningar, för att sedan ändå, i slutänden, utlämnas åt ensamheten.

Istället för stora barnaskaror var det när jag växte upp krävande yrken och ren självupptagenhet som gjorde att vuxna ständigt tycktes vara otillgängliga.

När Axelsson beskriver tonårstidens skärseld krävs ingen översättning alls. Möjligen var killarna på Axelssons tid aningen mer väluppfostrade och finkänsliga än dem jag själv stötte på i den åldern. Knivseggen var i båda fallen lika fin; en felslagen fylla, en kille som inte var att lita på, en före detta kompis som ville hämnas räckte, för att ryktena skulle börja gå och skammen för evigt skulle vara inbränd i köttet.

Och precis som Axelsson har jag själv många gånger undrat hur det går ihop att flera av de människor som uppmuntrat mig mest och som jag älskat och sett som mina bästa vänner kan ha samma kön som de som tafsat på mig, kallat mig hora och gjort ännu värre saker, både mot mig och andra flickor och kvinnor jag känt.

Drömmen om ett liv är ingen gnällig bok. Axelsson skriver visserligen om sin bitterhet över att bli anklagad för att skriva vad som då kallades bekännelselitteratur och hon verkar också känna sig tvungen att rättfärdiga sig genom diverse politiska resonemang som involverar klassförtryck, kvinnokamp o.s.v. men som läsare av idag tycker jag att alla dessa anstalter är rätt onödiga.

Numera är det vanligare att folk skriver om sig själva än har den goda smaken att låta bli, höll jag på att säga. Men att någon gör det så insiktsfullt, moget och ödmjukt som Axelsson hör tyvärr till undantagen. Kanske kunde Axelsson ironiskt nog göra det därför att hon verkade i en tid då idealet fortfarande var att skönlitteratur och konst skulle vara något mindre privat, något i viss mening objektivt och allmängiltigt.

Jag tycker inte att Axelsson gjorde fel som banade vägen för den s.k. bekännelselitteraturen. Jag tycker inte heller att hon var gnällig som beklagade sig över hur hennes skrivande bemöttes på många håll. Men med historiens facit i hand hade jag önskat att fler av dem som kom efter henne kunnat skriva med samma självklara medvetenhet om att det mest personliga faktiskt också verkligen är det allmängiltiga, om man bara går bakom egots önskningar om att tillrättalägga och försköna och självömka, vill säga.

Trots att Axelssons prosa knappast kan sägas vara särskilt originell i någon språklig bemärkelse har Drömmen om ett liv större litterära kvaliteter än vad som är vanligt hos självbiografier, också bland dem som skrivits av yrkesförfattare.

När Axelsson inte invecklar sig i långa resonemang eller ägnar sig åt att förklara vad som vat fel med dåtidens samhälle och vad hon vill skall förändras med det äger hon en stor poetisk lyskraft som tillsammans med det direkta tilltalet drabbar mig.

Det var dessutom länge sedan jag läste en bok som gav mig ett sådant stöd i att gå i närkamp med min egen historia.

Axelssons största styrka är hennes ärlighet. Hon är rak när hon berättar. Inga omskrivningar eller kringelikrokar runt det som är smärtsamt och svårt. Dubbeltydigheter får vara dubbeltydigheter. Verkligheten är inte enkel men den är verklig.

Förutom att ge mig en möjlighet till självreflexion gav Drömmen om ett liv mig en påminnelse om hur både föränderlig och oföränderlig världen är. Det är fortfarande svårt att vara barn. Det är fortfarande många gånger fördjävligt att vara flicka. Och det kommer kanske alltid att göra ont att växa upp – men det måste det nog göra, om det skall bli något av, ett liv eller åtminstone böcker.

Axelsson, Sun (1978). Drömmen om ett liv: [roman]. Stockholm: Bonnier