Blendad

Information

This article was written on 27 Jan 2017, and is filled under Blogg.

Världen av igår är sig lik – Om minnen, läsning och Världen av igår av Stefan Zweig

När jag började skolan i slutet av 1980-talet verkade alla tro att världen ständigt skulle bli bättre. Åtminstone var det så jag som barn uppfattade det. Vad jag själv trodde har jag nu ingen aning om. Jag var väl för liten för att ha någon vidare kvalificerad åsikt om det världspolitiska läget, även om jag redan då var känslig för det hyckleri som tyvärr ofta följer med de goda föresatserna på köpet.

Hur det nu än var såg framtiden faktiskt ljus ut. Fattigdom och krig var något som hörde till historien för Sveriges del. Numera fanns sådant bara i u-länderna och även där skulle det snart bli bättre, om man bara åt upp bambamaten, tänkte på barnen i Afrika och snällt viftade med pappersflaggor och sjöng klämkäcka sånger som I natt jag drömde och Räck mig din hand på FN-dagen.

När Berlinmuren föll och kalla kriget tog slut var lyckan en period så gott som fullständig för nu skulle Sovjet, eller Ryssland som det snart skulle komma att heta igen, bli demokratiskt, till och med kanske riktigt trivsamt socialdemokratiskt.

En framtid med fluorsköljning i skolan, årliga vikt- och längdkontroller av alla barn, skattesubventionerad sjuk-och åldringsvård, rösträtt och tillräckligt med mat åt alla väntade hela världen. Det var bara en fråga om tid. Som en Marx historiematerialism, i ofarlig, socialdemokratisk tappning.

I väntan på detta skulle det uppväxande släktet, som jag tillhörde, uppfostras med pedagogiska barnprogram på samma tid varje vardag, lördagsgodis en gång i veckan och lagom sanningsenlig men sant välvillig upplysning om allt från vad som kan hända om man inte använder cykelhjälm (man slår i huvudet och det går inte att laga igen) till hur barn blir till (mamma och pappa kramas extra mycket).

Jag är medveten om att jag låter raljant och det är jag väl också. Mycket av det jag fick lära mig att tro om verkligheten som barn var inte ens sant då och nu framstår det till vissa delar som skrattretande naivt. Men jag tycker att det är sorgligt att det är så. Trots att min barndoms Sverige knappast var det lyckorike för alla som det älskade att framställa sig självt som är jag övertygad om att de flesta av dem som formade det ville väl, från kommunalråd och fackpampar till flourtanter och socialarbetare med ett förflutet i 1970-talets bokstavskombinationspartier.

Folkhemmets Sverige var ändå ett enastående projekt. Och oavsett hur individuella människoöden, som mitt eget till exempel, gestaltade sig i det, hade man ändå övervunnit de flesta av de stora kollektiva plågorna, som svält, epidemier, krig och statligt förtryck. Vad man skapat såg ut som ett under men det var resultatet av miljontals medborgares hårda arbeta under flera generationer och idag, när jag som vuxen ser tillbaka på det har jag svårt att känna något annat än djup vördnad för denna ibland visserligen förljugna men också välorganiserade och i grunden goda värld.

Synd bara att all sådan välorganiserad godhet alltid tycks leda till den naivitet som blir dess fördärv. Synd att det som blir alltför gott till slut förlorar förmågan att se vad som hotar det i tid. Synd, för tvärt emot vad jag lärde mig att tro som barn, finns det antagligen ingen förutbestämd utveckling, åtminstone ingen positiv sådan, och drömmen om ett liv utan konflikter är förmodligen en farlig dröm som man gör klokast i att en gång för alla ge upp alla försök att förverkliga här på jorden.

Av allt det jag lärde mig tro som barn är det inte mycket jag tror på längre och så är det väl inte bara för mig. Jag funderar ofta över en de exakta tidpunkterna för drömmarnas lättande från landet Sverige. Var det när räntorna sköt i höjden under 90-talskrisen? När bilderna på brinnande människor kablades ut efter 11:e september? Var det när de första tiggarna började dyka upp i storstäderna eller när fas 3 infördes?

Förmodligen hade alla dessa händelser betydelse, liksom miljontals andra. Trots allt är historien bara det som blir återberättat och hågkommet av alla de miljarder subjektiva ögonblick som genomlevs på jorden och det mesta sker ändå i det fördold, eller så långsamt att ingen efteråt kan dra sig till minnes när det egentligen började. Som insikten om att Ryssland inte alls utvecklades demokratiskt. Eller att Sverigedemokraterna inte längre var ett parti bestående av några isolerade kommunalråd någonstans i någon lantlig håla. Eller att internet inte var någon fluga, att hemtelefonerna höll på att bli lika ovanliga som vardagsrummen utan teve och att vinylskivorna började komma tillbaka, som ett alternativ sedan de en gång hypermoderna cd-skivorna plötsligt blivit skrymmande, lättrepade och begränsade. Sådana förändringar blir uppenbara i efterhand men medan de sker är de desto svårare att upptäcka. Dessutom är det banalt att påpeka dem i efterhand.

Som lärare har jag ofta slagits av att en av många saker som händer när människor inte längre läser skönlitteratur är att förmågan att uppleva relationen mellan det väldigt allmängiltiga och det väldigt subjektiva och privata tycks försämras och i vissa fall nästan försvinna helt. Jag tycker såhär och därför är det sant för mig, är en uttalande jag ofta fått höra. Eller, ingen vet väl vad som är sant ändå och det är väl förvisso sant men bara gott att veta så länge man söker sanningen och faktiskt ör intresserad av vad andra har att säga.

Det är som om den icke-läsande människan gång på gång blir stående lika närsynt kisande inför sina egna upplevelser och det enda sättet att förhålla sig till dem är att snabbt slänga ur sig något som just då kommer för en, även om det bara råkar vara något man – ironiskt nog – hört någon annan säga förut men som man nu tror är ens egen åsikt.

Om man blir sjuk eller råkar ut för en olycka är just ens egen sjukdom eller olycka det enda viktiga. Samtidigt blir den svår att uthärda eftersom den inte går att sätta in i ett större mänskligt sammanhang. Man hade förväntat sig att vara frisk, att få ett visst jobb, ett visst betyg, kunna skaffa eller göra det ena eller det andra men det blev inte så och där står man helt isolerad, utan att komma att tänka på att det finns ett bibliotek, kanske bara kilometer bort, fullt av erfarenheter, mödosamt nedtecknade av människor som tidigare gjort liknande erfarenheter och som funderat över dem utifrån den position, historisk och socialt, som de befunnit sig i och som både liknar och skiljer sig från ens egen.

Att läsa ger en människa tillbaka de rätta proportionerna, på historien, världen och det egna liv. Det är i alla fall min personliga erfarenhet. Det ger en insikt om att det som händer nu har hänt förut fast på ett annat sätt. Och andra människor, förr i tiden eller på andra platser, möter samma slags problem som människor jag känner, där jag bor och som jag själv. Därför finner jag det extra trösterikt att läsa en bok som Världen av igår av Stefan Zweig som jag ägnat julen i år åt. Trösterikt ,om än oroande. Precis som jag, och som titeln antyder, har Stefan Zweig nämligen en barndomsvärld som gått förlorad och det på ett mycket brutalare sätt än vad jag lyckligtvis hittills behövt uppleva.

När Zweig skriver sin självbiografi är det inte sig själv han intresserar sig för i första hand. I motsats till det tidiga 2000-talets mer eller mindre illitterata människor är han nämligen mer upptagen av de stora skeendena han fått vara vittne till under sitt liv än av sina egna relationer och kriser. Zwiegs ambition är att skriva om en hel världs blomstring, förfall och slutliga undergång. Ändå hann han aldrig uppleva den förfärande summeringen av vad andra världskriget och nazityskland inneburit för Europas folk och kulturer. Världen av igår var hans avsked till en värld han inte kände igen längre och det kan man förstå. Det är svårt att tänka sig större kontraster än dem mellan det borgliga Wiens kultur i slutet av 1800-talet och nazitysklands i början av 1940-talet.

Nu börjar inte Zweig med att skriva om denna kontrast, för även för honom är förändringen givetvis både svårfångad och allt genomgripande på en gång. För att förstå den och förmedla någon form av förståelse för den måste han ta den stegvis. Med följaktig början i Zweigs barndoms Wien, i den välordnade, burgna miljö där han växte upp.

För en modern läsare är det lätt att identifiera det enögda i delar av Zweigs skildring. Naturligtvis var livet i Zweigs borgerliga barndomsmiljö trevligt – för pojkar som Zweig. Kanske inte lika trevligt för flickor. Eller för de fattiga pojkarna och flickorna några kvarter bort. Visserligen berör Zweig delvis detta. Han är inte omedveten om sin barndomsvärlds dubbelmoral och det hyckleri som bäddar in den som vadd. Men han är just ett barn av den och genom hela Världen av igår fortsätter han sin stundtals tröttsamma dyrkan av andra män, sådana som han ser som stora andar och konstnärer, men som svensklärare och författare in spe (självutnämnd sådan) kan jag ju inte låta bli att bli rörd när jag läser Zweigs skildring av en tonårstid där skolpojkarnas olydnad bestod i att de i smyg läste outgivna poeters handkopierade dikter under bänkarna på lektionstid. Den sköra subjektiviteten är ju villkoret som gäller när vi sanningsenligt skall återberätta om vad vi upplevt. Och tröttsam eller rörande så är den ändå framför allt berikande för Zweigs enögdhet för delar av sin tid öppnar ju mina ögon för min egen enögdhet för min. Och det är nog Zweig också medveten om, klok som han var.

Zweigs beskrivning av la belle epque är bedårande. Tills den blir ganska oroande. Bland minnena av pianospelande damer som inte kan uttala ordet byxor utan att rodna ner till knäna under sina krinoliner och herrar som går på teater i hög hatt och kravatt börjar nämligen andra dyka upp, av folk som jublar över möjligheten att få slåss för sitt land i ett rejält och ärofyllt krig. I det lilla paradis som Wiens borgerlighet är för Zweig och hans gelikar kan ingen tro annat än att moderniteten skall föra med sig mindre fattigdom, större tolerans, utökade demokratiska rättigheter och alltmer förfinad kultur men oroande underrättelser tränger sig allt närmare inpå, om pyrande antisemitism och elakartad nationalism. Det är svårt att som läsare inte sakta överväldigas av hur på en gång omärklig och genomgripande förändringen av samhället i det tidiga 1900-talets Europa måste ha varit och hur lik denna förändring är förändringar som sker nu, i vår egen tid och i vårt eget samhälle.

Inte bara den ljusblå naiva tron på att moderniteten i dess bästa betydelse och demokratin en gång för alla har segrat påminner mig om hur min egen barndoms värld såg ut. Även den hårdnackade vägran att se och ta itu med hot mot just moderniteten och demokratin.

Sannolikt är det väl ingen slump att Sigmund Freud just under den tid som kallas la belle epoque började utveckla sina teorier om människans driftsliv och hennes eviga konflikt med kulturen. Samma konflikt, fast med mer politiska och pedagogiska än kultiverade övertoner, fanns i det samhälle jag själv växte upp i (om än tyvärr ingen ny Sigmund Freud).

Genom att utförligt beskriva sina upplevelser får Zweig läsaren av Världen av igår att i tur och ordning känna förändringen i Europa genom första världskriget, den kaotiska mellankrigstiden med inflation och dekadens, nazisternas uppgång och slutligen andra världskrigets utbrott. Det är inte svårt att förstå den upplevelse av total kulturförstörelse och civilisationens slut som präglade Zweigs sista år och fick honom att till slut skriva Världen av igår och efter det ta sitt liv. Med svart humor beskriver Zweig hur bayrarna under den värsta inflationen i Österrike åkte över gränsen för att dricka öl (varor som s.a.s. inte låg i magen var förbjudna att ta med tillbaka sedan) och spydde ner hela järnvägsvagnarna på sin väg hem bara för att samma sak, fast åt motsatt håll, skulle upprepas bara några månader senare, när det istället blev Tyskland som drabbades av inflationen. Skrattat fastnar däremot i halsen när Zweig konstaterar att wienarna fortsatte gå på mottagningar och middagar i frack endast veckor innan de istället måste ta på sig koncentrationslägersdräker. In i de sista ville de inte tro det på vad de redan hade mitt framför ögonen.

Judar som aldrig utövat sina anfäders religion eller sett sig som annat än österrikare och lojala österrikiska statstjänstemän, som fortsatt utföra sina uppgifter i tron att de var skyddade av sin stat, kunde inte föreställa sig att en tid skulle komma när de skulle bli tillfångatagna, torterade och mördade i sitt eget land.

Världen av igår är en skakande bok precis som historien alltid är skakande. Det var den förmodligen för femtio år sedan också. Eller för trettio, om än i något mindre grad. Nu är den det mer än någonsin.

Jag tillhör inte dem som är jätteförtjusta salvelsefulla fördömanden av olika företeelser i samhället eller av delar av den historiska utvecklingen. Bättre är, skulle jag tro, den gamla hederliga metoden, att försöka hålla koll på sina blinda fläckar och den skugga man själv och den ordning man är en del av kastar. En bok som Världen av igår kan hjälpa en med det. Genom att påminna om att föreställningen om en slutpunkt och en lösning egentligen bara är en annan form av dödslängtan. Fram tills dess finns konflikterna, orosmolnen och hoten, här och nu, att upptäcka och ta tag i så gott det går och det är vår plikt.

Av min barndoms värld är det en hel del mer kvar än det var av Zweigs när han var i min ålder. Så hoppas jag att det skall förbli, proportionerligt sett. Låt mig ändå avsluta med att nämna en förändring jag faktiskt hoppas på och det är att fler människor igen skall upptäcka och läsa böcker. Jag tror nämligen att det skulle kunna förhindra en hel del andra förändringar, som jag inte känner mig lika entusiastisk inför.

  • Zweig, Stefan (2011). Världen av i går: en europés minnen. [Ny utg. Stockholm: Ersatz

 

Leave a Reply


four − 2 =