Oövervinnerlig sommar – Utdrag ur mitten

“Mats kärlek till bilar var liksom min olycklig, fast av helt andra skäl. I mitt fall var det körkortet som fattades. Jag hade helt enkelt haft svårt att få ihop tiden som krävdes för att ta ett och jag hade ingen att övningsköra med så dyrt skulle det bli också. Till detta kan läggas mitt dåliga självförtroende när jag var i den ålder då man vanligtvis tar körkort. I andra sammanhang kunde man nog fejka att man var en medborgare som förtjänade samhällets förtroende men inte i detta, inte med mindre än att man satte sig själv och andra i livsfara, tänkte jag. Följaktligen hade det inte blivit något körkort, fast jag älskade att åka bil. Faktum är att bilåkning alltid varit bland det roligaste jag vet. Så var det inte för Mats. Fast han var i högsta grad bilburen. Han älskade bilar med den bitterhet som annars i huvudsak går att finna i långa äktenskap. En känsla vagt påminnande om den jag känner för skrivandet. Också om den många av oss känner för gamla kompisar som vi glidit ifrån men inte kan bryta kontakten med helt, eftersom vi liksom “alltid” känt dem.

Det måste ha börjat med bilvraken uppe vid sjön Horsika i Mölndal. I enlighet med sorglösa inställningen till barnuppfostran som tydligen rådde på femtiotalet var det i och omkring denna sjö som pojkar som Mats från några år och uppåt lekte, badade, byggde kojor och inte minst, satt i bilvraken och låtsades köra. Att intressera sig för motorer, att mecka med dem, var en sysselsättning lika naturlig och nyttig för pojkar som lek med dockor måste ha ansetts vara för flickor. I tonåren kom mopeden in i bilden. Vid det laget hade Mats motorintresse lämnat Horsikas skrotupplag bakom sig och flyttat in i garaget på egnahemsvillan. Mats beställde tekniska prylar på postorder, vars dåliga kvalitet ofta gjorde honom besviken. Han plockade isär motorer och utbytte kunskaper med sina kompisar, om hur man lagar och trimmar.

Ungefär samtidigt eller strax efteråt: Mats har börjat på en korrespondenskurs i teckning. Med jämna mellanrum skickar han in sina skisser per brev och får tillbaka respons på dem. Två skuggor har redan börjat följa honom men kanske är det bara den ena av dem som är mörker.

Mopeden gav frihet. Mats var på väg bort. Han hade gått ut grundskolan och den påföljande fackskolan. Hans far var död och egnahemsvillan snart såld. Utan att veta det skulle han bli vuxen i ett av historiens lyckligaste ögonblick. Hans arbetsgivare, skyltmålarfirman, betalade hans körkort, sedan var det bara att dra. Rivningskontrakten väntade. Utbildningen som automatiskt skulle leda till jobb. Hjälpen från samhället, om den inte gjorde det.

Mats började studera. Vid sidan av körde han lastbil som han inte hade behörighet för. Ofta skulle han berätta historien för mig om hur han börjat glida på tvären nerför den långa backen

från Kortedala ner mot E45:an. Det var Mats fösta nära-döden- upplevelse och en av de historier han ständigt återberättade. Mats var en god berättare. Befann han sig på en middag blev han snart tillställningens medelpunkt. Förrådet av anekdoter måste för de andra gästerna ha givit intryck av att vara outsinligt. Jag, som var med varje gång, visste att det inte var det. Mats hade en viss repertoar som han återanvände gång på gång. I den ingick historien om lastbilen som började glida. Också en annan historia som hörde ihop med tiden som skyltmålare, om hur några av hans något äldre kollegor lurat i honom amfetamin och hur Mats tänt till rejält när han upptäckt det. Mats berättade med stor lätthet och elegans. Inga pinsamma privata känslor, inga skratt åt de egna skämten. Hans favorithistoria var också om lastbilen, om hur han till slut åkte fast för att köra den olovligen och blev kallad till tingsrätten. Nerskriven såhär blir historien inte ett dugg rolig eller medryckande men det var den när Mats berättade. Även om jag hört den tiotals gånger. Jag trodde jag kunde den. Så fel jag hade. Verkligheten glider undan. Minnet glider undan. Det finns historier vi berättar för att underhålla. Det är en del av det sociala spelet. Det finns versioner av oss själva som dyker upp i våra historier och som blir oss själva, även i våra närmastes ögon.

När Mats var döende upplöstes gränserna mellan tid och rum mer och mer. Det verkade som om han förlorat sin orienteringsförmåga eller också brydde han sig inte längre om att navigera med hjälp av den. Förmodligen var det en kombination av bådadera. Jag hade fått hjälp av en sjuksköterska att sätta honom upp när han plötsligt sade: En gång anmälde jag mig själv till polisen. Jag hade kört lastbil utan kort.

Jag blev förbluffad. Men du har ju sagt att du åkte fast! Mats såg knipslugt på mig. Just då hade jag känslan av att döden som närmade sig befriade honom från något, kanske de bilder av sig själv som man bär med sig genom livet. Jag ljög, sade han. Han sade det i samma tonfall som ett ertappat och triumferande barn skulle ha sagt det. Men varför? Jag ville förstå men Mats bara skrattade. Jag ville se vad som hände. Jag ville se om de skulle sätta dit mig men det gjorde de inte.

Mats hade fått en tillsägelse. Den kvinnliga åklagaren hade spänt ögonen i honom och sagt att nu fick det vara slutkört med lastbilen. Den delen av historien var uppenbarligen sann eftersom den upprepade sig men vad skall man tro om resten? För mig är det oväsentligt. Oavsett om Mats åkte fast eller anmälde sig själv så är det den senare versionen som måste ha varit trogen Mats fantasi.

Bilkörningen hängde för Mats ihop med en av de bilder av sig själv han bar inom sig. Att vara en skurk. Att vara skyldig men på flykt undan rättvisan. Escape-känslan kallade Mats den känsla han hade bakom ratten. När en tillställning var för trist, när han åkt för att vara med på sin egen vernissage någonstans och galleristen var otrevlig och publiken nedlåtande, när han kände döden i hjärtat, som Mats uttryckte det, då tog han bilen och körde. Ibland kom han till en korvkiosk där han stannade och åt en varmkorv på stående fot.

Mats drömde om friheten. Det var en dröm om bilar och konst. Mats målade bilar. Det var detta han blev känd för. Att måla bilar. Fast Mats var en utmärkt porträtt – och landskapsmålare var det bilarna som både han själv och andra skulle förknippa honom med. Som en fortsättning på leken vid Horsika målade Mats bilar på Lindholmen. På somrarna hade han nycklar till Valand så han

kunde ta sig in i lokalerna och stå och måla där, ensam i hettan. Han kunde stå timmar utomhus på skrotupplag och gamla bakgårdar och måla. Även på vintern gjorde han det, när det var snö. På hans murriga tavlor lyste billyktorna med ett märkligt, översinnerligt ljus. Ett olycksbådande ljus på väg bort mot friheten. Många av bilarna rivstartade. De som inte redan var vrak.

Mats gillade inte Citroëner, som jag själv vuxit upp med. Sådan kräsen finmekanik väckte närmast hans löje. Mats ville ha stora motorer. Bilen skulle ligga som en tanks på vägen, som han uttrycket saken. Bäst tyckte han om Mercor. Tysk ingenjörskonst med nazistisk effektivitet. Mina föräldrars bil som vi ofta lånade, gillade han också fast han nedlåtande kallade den symaskinen eller vitlökspressen. En liten grön Renault Modus som Mats körde med kärleksfullt förakt för Mats och jag åkte bil tillsammans.

Det hade börjat tidigt i vårt förhållande, medan Mats ännu bara hade sin gamla damcykel som han cyklade runt på. Först lånade vi bil. Sedan hyrde vi. Inför min flytt hyrde vi en Mercedesskåpbil över dagen. Mats var upphetsad. En Mercedes och dessutom en stor skåpbil. Att säga att han var glad skulle inte vara helt rättvisande. Möjligen var han det också men framför allt var han just upphetsad. Den glada ilskan, som han sade; han behövde den när han målade och när han körde bil. Jag kommer aldrig att glömma den molokna minen hos honom när han hämtade upp mig med Mercedesskåpbilen på Skanstorget. Den är automatväxlad, sade han. Han tog det personligt och var på dåligt humör resten av dagen.

Mina planer på att ta körkort för automatväxlad bil imponerade inte på Mats. Samtidigt var ett körkort för automat bättre än

inget körkort alls. Mats tyckte att det ingår i varje vuxen människas allmänbildning att kunna köra bil. Själv gjorde han sitt bästa för att avskräcka mig. Vi hade tagit mina föräldrars bil ner till Skåne för att bo på min fars släktgård över en helg och Mats hade lovat mig att jag skulle få pröva att starta bilen om vi bara hittade ett tillräckligt lugnt ställe. Det borde vara enkelt. Den nordöstra skånska landsbygden består ju inte av annat än lugna ställen. Mats körde in på en stor grusplan i utkanten av ett sömnigt samhälle bestående av några hus längs vägen. Vi steg ur och bytte plats. Jag har sällan varit så nervös. Över oss välvde sig den enorma skånska kvällshimlen. Det var sensommar. Jag satte mig bakom ratten och vred på Mats uppmaning om nyckeln. Bilen hostade till utan att starta. Jag försökte igen. Plötsligt skrek Mats för full hals: Dragläget för helvete! Du måste hitta dragläget!

Var det Mats? Den där från ingenstans kommande gastande galningen bredvid mig. Bakom mig, på den för bara sekunder sedan så öde grusplanen, hade en raggarbil dykt upp med sin skrålande öldrickande last. Den körde runt runt. Mats skrek: Du vet väl vad dragläget är! Herregud, vad är du för en egentligen?? Vi prövade aldrig mer efter det. Jag träffade aldrig mer den här märkliga personen, bilfascisten som dolde sig inuti min annars på vägarna så sansade oäkta man. Sådana är de vi bär inombords. Skurkarna, fascisterna, galningarna. Vi låter inte dem vi älskar träffa dem om vi kan undvika det. Ändå finns de där.

När Mats körde bil var han metodisk. Det är det bästa ord jag kommer på för att beskriva den särskilda sorts kontrollerade aggressivitet som han utstrålade bakom ratten. Han bråkade med bilen. Den kostade pengar. Den hade kostat honom massor

av pengar. Han hade njutit av att köra den till skroten. Bilen, alltid samma, alltid olika. Samtidigt var bilen ett viktigt uttryck för Mats vara i världen. Han flyttade över delar av sig själv till bilen som fenomen. Han målade bilar. Pratade om bilar. Berättade historier om bilar. Om hur han finkänslig som han var kört dem längs stranden på Vallda sandö, där det nu är naturreservat. Kört dem genom Europa på sina många reser, med eller utan liftare i baksätet.

Mats hade ofta plockat upp liftare. Sedan blev han som regel oense med dem och bad dem kliva av vid närmaste bensintapp. Han ogillade folk som rökte hasch eller verkade ägna sig åt annan skörlevnad. En gång plockade han upp ett gäng svenska ungdomar i hans egen ålder som han blev ilsk på och satte av i närheten av svenska ambassaden i Paris. En annan gång stannade han för en full prostituerad längs leden genom Askim som erbjöd honom ett gratis skjut för besväret att köra henne in till Rosan. Mats lät henne åka med men avböjde alla gentjänster, han ville inte ha problem och problem var samma sak som droger och brudar. Mats ville vara fri i sin bil.

Vi tröttnade så småningom på att låna bil, Mats och jag. Istället köpte vi en ute på Finnenbils skrotupplagsliknande bilpark ute i Frölunda. Mats var nervös. Efter alla de skrotbilar och finnar som passerat genom hans liv hade han inga illusioner. Men vi behövde en och budgeten var snålt tilltagen. Vi köpte en gammal Renault. Snart upptäckte vi att den läckte olja och bara gick att blinka åt höger med. Vi fick planera våra färder efter högersvängarna. Det gjorde inget, tyckte jag. Det gjorde ju bara att vi måste åka längre. Mats var inte lika sorglös. Han förbannade bilen. Vid Korsvägen, på väg hem till mig, fick han registreringsskylten avhyvlad av en buss. Mats svor över bussen

och dess “jävla halvapa” till förare som Mats så politiskt korrekt uttryckte saken. Sedan ringde han Vägverket för att beställde en ny skylt. Några månader senare, en kall och snömosig vinterdag, fick historien en oväntad epilog när Mats och jag satt i bilen på väg mot Landvetter. Det var en av alla dessa utflykter utan särskilt mål. Körningar kors och tvärs i norra Halland. Längs Hällingsjöarna, längs Rådasjön, ner mot Marks kommun. Platser som jag innan jag träffade Mats inte haft någon relation till men som i och med honom blev laddade för mig, med Mats berättelser om släktingar han träffat eller inte träffat, om barndomssomrar på Onsala, om ungdomsminnen från då han åkt moped genom bokskogarna. Våra färder var oftast sorglösa och på något vis eviga. Vi pratade om allt medan vi såg landskapet glida förbi. Men just den här söndagen var en sådan då Mats var sur. Bara någon som inte har körkort kan obekymrat vilja ge sig ut i ett väder som det här, muttrade han. Men jag fick ju min vilja igenom.

Jag kan fortfarande se Mats framför mig. Den lille rundnätte mannen i svart överrock som ger intryck både av att vara luggsliten och proper. På något vis lik en del statsråd från min barndom. Män i obestämbar övre medelålder som rökte medan de höll mycket korrekta teveintervjuer där de kommenterade det politiska läget med allvarsam stämma. Som barn tyckte jag att Carl Lidbom var tilldragande. Vad detta säger om min psykosexuella utveckling vill jag låta vara osagt men på något vis påminde Mats om Carl Lidbom, tyckte jag. Precis som Carl Lidbom hade han förmåga att utstråla ilska och arrogans i utsökt förening. När han nu fick syn på poliserna i backspegeln blev han dock först och främst nervös, för Mats kunde bli nervös även om han sällan lät någon märka det. Vi fortsatte köra i riktning ut

från Örgryte och Delsjöområdet men polisbilen tog hem på oss. Bara de inte vinkar in oss åt vänster nu, viskade jag. Mats svor. Som tur var vinkade de in oss åt höger, i en liten översnöad ficka. Registreringsskylten är stulen, sade den ena polisen som var liten, blek och elak. Den snälla polisen, som om paret vore direkt hämtat från en amerikansk thriller, var en lång, svart och ursnygg kille som log bländade när Mats visade upp sitt körkort. Vi fick gå ur bilen. Vad trodde de om oss? Den vanliga tanken som mot min vilja passerade min skalle när främlingar, särskilt myndighetspersoner eller olika slags servicepersonal, ville oss något. Minnet av restaurangbesök, hotellövernattningar, läkarbesök, situationer då vi av olika skäl behövt identifiera oss och frågan ofelbart kommit. Och din pappa då? Vad skall din pappa ha? Vad heter din far? Och du är dottern, förstår vi? Poliserna sade som tur var inget sådant. Vi fick gå ur bilen och stå där i snön. Den korte äldre herren som påminde lite om Carl Lidbom och så jag. Den bleke, elake polisen tog alla uppgifter. Under tiden hade den svarte snyggingen gått en bit bort. Han knappade på någon form av dator. Efter en stund kallade han till sig den bleke elake. Vi följde nervöst hur de resonerade viskande om något. Sedan kom de gående igen, båda två lite besvärade. Registreringsskylten var rapporterad som försvunnen. De hade glömt att kontrollera vilken bil som förlorat den. Vi hade åkt fast för att köra runt med vår egen registreringsskylt. Poliserna bad om ursäkt. De ställde inga fler frågor.

Säkert hade poliserna tagit för givet vilken relation vi stod i till varandra, Mats och jag. Jag var medveten om det. Ändå var det skönt att de inte hade börjat yra om “din pappa”. Jag hade sluppit den förödmjukande upplevelsen att behöva säga med en

stämma som min harm dumt nog gjorde underdånig: Tyvärr, han är min man. Det kan ju inte ni veta.
Varför ursäktade jag folk? Varför ursäktar vi folk som förolämpar oss eller bara är gränslösa, dumma eller fördomsfulla, utan att de är medvetna om det själva? För en gång skull har jag fler svar än frågor och de flesta har att göra med vår feghet och vår – vissa av oss – benägenhet att straffa oss själva. Den där, vintersöndagen, då Mats och jag körde vår egen bil tillbaka mot Sankt Sigfrids plan och Örgryte, inga vänstersvängar så länge polisen hade oss i sikte, kände jag en stor lättnad över att de inte frågat vilka vi var mer än vad som kunde utläsas av våra legitimationer.

En tid efter händelsen med
registreringsskylten leasade jag en bil åt oss. Jag var medveten om vilken fatal handling det är att skriva på ett borgenspapper åt någon. Problemet var att vi behövde den där bilen och jag hade inget körkort. Problemet var att jag älskade den där mannen som behövde den där bilen och jag älskade det liv vi hade tillsammans som till så stor del utspelade sig i bilen och som vi visste snart skulle ta slut.
Mats och jag hade tagit bilen ut och målat vid Lygnern, vid Amundön, ut på Onsalalandet. Vi hade hyrt ateljéer, bott på hotell, gjort utflykter och resor. Så hade vårt liv sett ut. Vi körde, körde, körde, bara körde. Oändligt länge körde vi och jag påminde Mats, om jag får välja hur jag skall spendera evigheten så är det såhär, med dig i en bil. Nu ville jag förlänga evigheten, om så bara en liten stund.
Med leasingbilen inledde Mats slutfasen i kriget mot bilen. Han kallade den engångsförpackningen och öppnade hela tiden motorn, bara för att ännu en gång ilsket konstatera att det inte

den förment stulna

gick att mecka med den. Han fyllde på spolarvätskan varje gång vi tankade. För sina sista slantar köpte han nya vätskor av allsköns slag, tills jag förbjöd honom att hälla i mer konstiga substanser.

Att inte kunna mecka med bilen var för Mats en djup kränkning av hans handlingsförmåga. Leasingbilen blev hans sista och inom mig kommer jag alltid att bära med mig den som det olycksaliga transportmedel som blev vårt sista gemensamma och Mats sista olycklig kärlek som faktisk påminde mer om hat. Jag hör mig själv uttala orden till bilskojaren vi hyr den av: Vad händer om min man dör, upphävs avtalet då?

Jag är rädd att han ljuger men jag är ensam och desperat. Mats orkar inte gå längre, han håller sig krampaktigt i disken, vi behöver en bil. Egentligen har jag lust att säga till den där spolingen i min ålder som det är: Du ser en gammal sjuk man och du vet inte att han en gång var lika ung som du och att denna kraft fortfarande fyller honom. Minnet av den kraften fyller honom och det är vad jag ser. Det är bara det jag ser. Den unge mannen full av kraft som sätter sig i bilen och kör bort mot evigheten. Du som är ung nu men en dag också kommer att dö.”

Boken kostar 255 kr och går att beställa via Bokus eller direkt av mig.