Berättelse om sommaren – Utdrag

Egentligen borde han äta något men det fanns ingen mat i kylen; det behövde han inte se efter för att veta. Inte i skafferiet heller. Han borde åka och handla, om inte annat för att han givit bort sitt sista paket cigaretter, men han orkade inte visa sig i byn eller på tappen eller över huvud taget någon- stans där det fanns andra människor.

Inte ens när han befann sig flera mil bort, i andra byar och på andra tappstationer, kunde han undkomma känslan, av att alla visste vem han var och var han kom ifrån och vad han hade gjort. Det spelade ingen roll att han själv insåg hur irrationell den var, den var för stark att motstå, vissa dagar, när han suttit ensam på sitt kontor i flera timmar utan att någon ringde eller kom in, då han hundra gånger vänt och vridit på den situation som han hamnat i, helt och hållet av egen förskyllan och ändå kunde han inte säga att han ångrade sig!

För vad fanns det att ångra? Han hade inte haft något värt att förlora. Hade han förlorat något var det bara drömmar, tänkte han och såg ut över den kala, nästan helt omöblerade lägenheten. Och drömmar hade han blivit för gammal för oavsett, även om det var det enda han haft.

Den här mannen måste från och med nu visa att han var just en man och det betydde, anade han, att han måste handla. Han hade redan börjat och även om det hittills gått käpprätt åt helvete fanns det ju knappast mycket an- nat att göra än att fortsätta, för att ge upp, att krypa tillbaka till föräldrarna för att tigga om förlåtelse, det skulle han aldrig någonsin göra. Aldrig, aldrig någonsin! Inte den här mannen! Hellre dog han. Det fick räcka med att han tiggt inför sitt barns mor, att han så sent som dagen innan ringt henne från kontoret, med det enda resultatet att hon slängt på luren i örat på honom så snart hon hört att det var han.

Efter det telefonsamtalet hade han inte kunnat somna och till slut hade han tagit bilen och planlöst kört runt i grannskapet. Gång på gång hade han kommit tillbaka till samma vägskäl och kört förbi samma hus, samma öde fält som för varje gång vilade i ett tätare dunkel och så plötsligt hade hon bara varit där, den lilla flickan som han först trott var ett djur, tills hon snavade och han igenkände en tvåbent varelses sätt att falla, framåt, handlöst och sedan hennes människoansikte och då hade han stannat för henne.

Det hade varit instinkt men inte bara instinkt. Också revansch. Skälv- ningen han anat i flickans kropp när han lyfte upp henne bakifrån och vände henne mot sin ena skuldra, hennes absoluta värnlöshet – han hade med ens känt sig stark igen, starkare. För han hade behövt få känna sig som en man och i att vara man låg också att vara behövd av dem som var svagare; av kvin- nor och barn.

Han hade skjutsat hem den där flickan, lika mycket för att det var det enda rätta som för att han velat se hur hennes mor såg ut, om hon verkligen var sådan som han fått berättat för sig att hon var och det var hon. Hon var vackrare än någon annan kvinna han någonsin sett i verkligheten men han hade märkt hur rädd flickan varit för henne och när hon bjudit in honom var det för flickans skull han tackat ja – det antog han i alla fall efteråt – för han hade inte känt sig redo för en så vacker kvinna, inte som han sett ut, i sin jägarrock och sina leriga gummistövlar, med ett par dagars skäggstupp och håret inte klippt på flera månader.

Han hade sett flickans skräckslagna ansikte och tackat ja. Sedan hade han suttit i soffan med kvinnan resten av natten och lyssnat till hur hon beklagade sig över någon pojkvän som tydligen var ett riktigt svin, medan hon inemellan harangerna kuttrande och skrattande antydde att existensen av denne pojk- vän knappast gjorde henne otillgänglig för andra …

Han hade inte gjort något med den där kvinnan. Inte då. Inte ännu. Han tänkte inte ens på att göra något med henne där han gick in i sitt ensamma sovrum och sjönk ner på den smala ensamma sängen med en känsla av oändlig trötthet – samtidigt, en nästan outhärdlig rastlöshet!

Hon rörde sig i honom, kvinnan. Hon fanns kvar i honom. Flickan fanns kvar i honom. Men deras bilder hade sjunkit ner till ett lager under hans tankar, som just nu irrade fram och tillbaka mellan det förflutna och framtiden, utan att finna något sammanhang i det som var hans liv, mannens enda liv, det enda verkliga, som han inte alls förstod och mindre kunde räkna ut vad han borde göra med fast han begrep att något måste han göra – något!

För även om han lade sig ner nu och aldrig steg upp igen skulle han ju inte precis dö. Till och med för att dö måste man handla, åtminstone om man såg det på kort sikt.

En allvetande berättare, inte bara någon som kunde se allt, utan också läsa människornas tankar, skulle ha kunnat upplysa den här unge mannen om att hans tankar och känslor, faktiskt hela hans belägenhet, trots hans ensam- het, påminde en hel del om många andra människors, bland annat den kvinnas som han några timmar tidigare lämnat och som hans medvetande nu bara snuddade vid.

Exakt samtidigt låg – fortfarande samtidigt som Ma tog det okloka beslutet – nämligen även hon och stirrade upp i taket men i ett annat tak, i ett torp hon hyrt för pengar hon inte hade och även hon snuddade vid den nya person som under natten dykt upp i hennes liv fast hon mest undrade hur sjutton hon skulle ta sig ur den här situationen som hon hamnat i därför att hon velat ta sig ur en annan situation dessförinnan som hon i sin tur hamnat i sedan hon försökt ta sig ur ännu en situation och så vidare.

Så var hennes liv; hon hade inte valt att födas, hon hade inte valt sitt liv, ändå måste hon ju leva det och ingen skulle anklaga någon annan än henne för hur det blivit och blotta insikten om det gjorde kvinnan ursinnig för vad hade hon haft för val?

När man har uttömt alla möjligheter man trott sig ha, om man nu ens trott sig ha några möjligheter, inte bara några tillfällen som man i sin despera- tion tvingat sig att se som möjligheter, behöver man ändå fortsätta och det är oftast ett och detsamma som att tvingas handla och att handla är så gott som alltid detsamma som att göra något dumt, det visste kvinnan för hon hade varit med förr, som man säger.

Man kämpar för sitt liv mot livet och nu låg hon här igen – nästan besegrad! Raklång, i sina svettstinkande kläder och med sitt feta hår, dessutom i en äcklig stuga långt från all ära och redlighet som inte ens var hennes egen och precis som mannen – fast det visste ju inte hon – var hon försmådd, ensam och motvilligt varse att det började bli dags för en plan B.

Det var en helt vardaglig iakttagelse men som inte kunde göras av någon annan än en allvetande berättare: denna eftermiddag då Ma flydde undan en ovan bild av sig själv, mot en välkändare, fulare, låg samtidigt en man och en kvinna horisontalt på varsitt håll inom inte ens en halvmils radie och förtär- des av samma oförmåga att ta sig samman fast de visste att de måste göra just det – ta sig samman! – och samma fjäderlätta beröringar av varandra som drunknade i lika delar förtvivlade försök att hitta utvägar och trotsig grämel- se över att dessa utvägar behövdes.

Av en slump hade dessa människor mötts, som två flyktingar kan mötas i ett läger eller ombord på en överfull båt. Inte som resande som stöter på varandra, bekantar sig, är nyfikna och har trevligt.

Inte alls på det sättet utan som två besvikna opportunister, två främlingar med känslan av att de tilldelats andra liv än dem som de borde haft och hur som helst liv som knappt verkar vara värda att hanka sig fram för att få behålla men som just därför kräver hård kamp, överlevnad, dag efter dag, natt efter natt, ända till det verkliga slutet, som kommer vare sig man vill det eller ej … I skymningen slumrade mannen i sängen i alla fall till men när han vaknade igen, bara någon timme senare var det med en sprängande huvudvärk.

Samma sorts huvudvärk som efter en rejäl fylla.
Han gick ut i köket för att leta efter något som kunde lindra den, mot

bättre vetande givetvis, och när han öppnat alla skåp på vid gavel mot deras eländiga tomhet vred han på kranen och stack in huvudet under den och i en ljusblixt av smärta såg han det lilla mörka ansiktet stirra mot sig.

Synen varade bara bråkdelen av en sekund och den unge mannen glömde den nästan genast men den allvetande berättaren vet att den redan börjat växa och att den fyller honom med oro.

En dovare, svartare och mer magnetisk oro än den han känt inför sin familj eller fadern eller ens den före detta flickvännen och barnet eller för den delen den vackra rödblonda kvinnan som han tillbringat föregående natt med att lyssna till utan att ligga med och i något av dessa ögonblick vaknade just den kvinnan ur sina förvirrade tankar av dörren som gick upp.

De lätta stegen från små fötter över golvet och bilden som kom för henne, innan stegens upphov, gjorde henne ursinnig; det lilla huvudet som bara var ögon och hår och som hon en gång tyckt var så näpet innan hon förstått att det i dessa ögon och lockar redan låg ett eget öde förborgat.