Philipp Meyers En amerikansk förlust

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På “äldre dar” har jag blivit fascinerad av USA. Kanske som en rekyl på att det var ett land som absolut INTE borde intressera mig.

Jag menar, när jag växte upp var ju “amerikanskt” nästan ett skällsord bland många bildade människor. Amerikansk matkultur (läsk varje dag, marshmallows till frukost, snabbmatskedjor…), amerikansk film (far away från Den  blå filmen och Ingmar Bergman…), amerikanska eftermiddagssåpor som orsakade blandad förtjusning och förfäran hos den svenska befolkningen när det plötsligt fanns fler än två tevekanaler att välja på… den amerikanska synden, helt enkelt – så mycket värre än den svenska, så mycket mer ful och lockande! Inget sobert nordiskt ljus så långt ögat kan nå!

Så, jag var inte intresserad. När det kom till engelskspråkiga litteratur ville jag som 20-åring hellre ha Jane Austin än Ernest Hemingway. Hellre brittiska deckare än amerikanska dito, av ren fördomsfullhet kanske. Sedan upptäckte jag, som många andra unga kvinnor, Joyce Carol Oates och det vidgade mina vyer fast det skulle ta tid.

Numera verkar jag befinna mig i en slags permanent och ganska stillsamt medelålders variant av tonårsupproret. Jag konsumerar inte ens bara amerikansk finlitteratur utan också gärna skräpet, det som jag förr inte var ett dugg intresserad av, amerikanskt eller inte. Men faktum är att den amerikanska litteraturen är stor och den är intressant! Den är dynamisk, skulle man kunna säga och hur skulle den kunna vara annat, när den kommer från ett så stort, intressant och dynamiskt land? (Fast jag har tyvärr aldrig varit där).

Under en trist sjukdomsvecka har nu Philipp Meyers En amerikansk förlust hållit mig sällskap och det ett ganska trevligt sådant. Jag är ju svag för enkel, berättande prosa, utan för mycket analys och språkliga krumbukter. Om det sedan finns en bra framåtdrift i handlingen också och t o m lite spänning är det ännu bättre.

Meyers roman har allt detta och jag gillar hans berättarteknik, där han låter läsaren följa ett antal personer parallellt, runt en och samma händelse i en amerikansk stad på dekis i rostbältet. En polischef, en yngre hopplös f d high school-fotbollsspelare och hans uppgivna mor, den smarta men inte så sociale bästisen och hemmapojken och hans pappa skadad i en olycka på fabriken och den likaledes smarta syrran som tagit sig bort från orten men har en oavslutad relation med fotbollsspelaren o s v. Och allt runt ett brott, begånget mer eller mindre av en slump.

Greppet med en kriminalhistoria i mitten tillför romanen viss dramatik men Meyer jobbar inte med någon form av mystik i deckargenrens mening. Trots det använder han brottet som en slags brännpunkt, dit allt annat kan återgå, för att sedan utgå ifrån igen och igen. Det är lyckat. Spänningen hålls till sista sidan och tätnar dessutom fram mot den. Hela tiden händer något. Samtidigt får läsaren inblick i de olika karaktärernas förflutna och bevekelsegrunder för hur de handlar i nuet där den situation de hamnat i och de val de gjort sätts på sin spets. De och läsaren måste omvärdera allt. Men inte utifrån en illusion om att det skulle vara enkelt att göra det. Det är inget tankeexperiment. Utan utifrån den premissen att vi alla sitter fast i våra liv, ögonblick för ögonblick, på en gång oskyldiga till att ha ha hamnat här som dem vi är och ansvariga för vad vi gör med det – t o m när det inte tycks gå att göra någonting bättre.

Min helt subjektiva iakttagelse är att många amerikanska författare, på gott och ont, hellre vill illustrera de drömmar, idéer och tankar som den kultur de kommer ifrån bygger på än göra djupdykningar i människans själ. Så är det väl i viss mån för oss alla men jag tycker – som sagt, ytterst subjektivt – att det är tydligare hos författare från USA än hos många europeiska dito. Kanske beror detta på att de kommer från ett land där man försökt bygga på drömmar istället för att tvingas resignera inför en bitter historia.

Meyer är en samhällskritiker. En amerikansk förlust är i stort en skildring av ett samhälles förfall och de konsekvenser det får för individens möjligheter när fabriker läggs ner och fattigdomen bereder ut sig. Ytterst sett är det en historia om moral; om individens frihet kontra individens fångenskap i sitt öde, sin tid och sitt samhälle. Det hindrar inte att jag som läsare kan känna att en annan grundton av trygghet finns i berättelsen än i mycket annan (ofta europeisk litteratur) på samma tema. Individernas liv verkar kanske hopplösa och bortkastade och staden förfaller men det går ändå att skönja en dröm i botten, om än en skamfilad sådan, om nya möjligheter och om frihet på en plats där kollektivet och staten inte är hotet, så mycket som frihetens baksida, som är bristen på skydddnät. Eller också är det bara jag som inbillar mig. Läs själv och bedöm.

En amerikansk förlust är en läsvärd roman. Fast jag rekommenderar att man försöker få tag i den på originalspråk.